et
eslås att åt hr Fryxell lemna ett utmärkelseprof af
lenna särskilda, ovanliga beskaffenhet, så kan detta
cke endast hafva afseende på hans förtjenster om
historien i allmänhet, utan något annat måste der-
med äfven vara förknippadt. Hvad detta andra
verkligen är, behöfver man icke heller söka på giss-
ningens villsamma väg. eller genom forskning i an-
dras bevekelsegrunder, hvilka för mig alltid förblifva
ett fridlyst område. Det finnes ganska tydligt och
förtäckt uttryckt i sjelfva motionen. Derstår nem-
ligen, att medaljen skall lemnas såsom ett veder-
mäle af svenska adelns aktning och erkänsla för br
Fryxells ädla handlingssätt, och derigenom ådragna
psvåra strider och personliga obehag. Men hvilka
strider har hr Fryxell utstått, eller hvad annat kan
dermed åsyftas än tvisten med prof. Geijer? Detta
är obestridligt: och allt hvad hr v. Hartmansdorff
nyss yttrat till Ridd. och Adelns uppbyggelse derom,
att frågan nu vore om representationsförändringen
0. 8. v., innefattar således blott ett försök att oför-
märkt aflägsna diskussionen ifrån ämnet, och ifrån
det rätta stridsfältet. Men jag skall återföra den
dit, och vill blott i förbigående anmärka, att hvad
representationsförändringen beträffar, så har hr Fryxell
derom yttrat sig ganska oförtäckt, och sagt att han
önskade och hoppades att Ridd. och Adeln snart
måtte upphöra att representera under dess nuva-
rande form. Detta hör imedlertid för närvarande
icke till ämnet, utan frågan gäller nu, såsom jag
visat, den beryktade striden mellan Geijer och Fryxell
om det s. k. aristokrat-fördömandet i Sverige. —
Hvarför skall då Fryxell belönas? År det såsom
segervinnare? Jag frågar då: med hvad rätt? Hvem
har dömt och afgjort detta? — Jag tror tvärtom,
för min del, att ingendera af kämparne kunde till-
räkna sig segern; ty båda ledo de något litet af-
bräck i striden genom några bevista mindre miss-
tag i uppgifter och stridigheter emellan sina egna
omdömen. Men detta förekom å ömse sidor, och
kunde för öfrigt visserligen icke i den ringaste mån
nedsätta förtjensterna hos någondera af de utmärkta
männen. Jag frågar derföre ånyo: Hvarför skall då
Fryxell belönas? — Och viljen j vara uppriktige,
M. H.! så skolen j svara: Emedan han tog adelns
parti? Men då hemställer jag till eder, och beder
eder väl besinna, om icke denna belöning, under
sådana förhållanden, snarlikt får utseende af en af-
löning. Besinnen det också, att nan endast belö-
nar sin advokat, men i ke sin domare, och såsom
sådan måste häfdstecknaren uppträda, så framt han
skall vara värdig sitt kall. s
Låtom oss dessutom betrakta frågan i sitt förhål-
lande till de båda personligheterna sjelfva. Kan
det verkligen vara angenämt för hr Fryxell (hvil-
ken, såsom vi hoppas, ännu har en lång framtid
för sin verksamhet, till Sveriges ära och gagn) att
nu mottaga den föreslagna belöningen? S all det
icke hvarje gång han hädanefter nödgas nedskrifva
ett oblidt omdöme om Ridd. och Adeln, vara för
honom plågsamt att tänka: Jag har dock mottagit
en belöning af detta stånd — eller hvarje gång han
anför ett beröm öfver detsamma, skall ej den före-
ställningen för honom vara smärtsam, att detta om-
döme möjligen kunde anses endast som afbördandet
af en gammal skuld? — Ingalunda tror jag, för
min del, att hr Fryxell (hvilken jag icke känner)
härigenom skulle i sjelfva verket föras en hårsmån
från sanningen och sin öfvertygelse; men jag tyc-
ker mig likväl klart kunna inse, att denna ställ-
ning skall blifva besvärande för ett ädelt sinne, och
alltid skall erbjuda en lätt anfallspunkt för illviljan
och klandret. Detta ur synpunkten af hr Fryxell.
Hvad åter hans store motståndare beträffar, så är
det uppenbart, att den föreslagna åtgärden skulle
innebära ett klander emot honom, en dom öfver
hans minne. Men jag hemställer till eder, M. H.!
om detta vore rätt och ädelt — om det icke vore
långt värdigare detta stånd, att, oansedt sin känsla,
följa föredömet af den högst utmärkte man, hvilken
såsom Geijers efterträdare i Sveriges vittraste sam-
fund, oaktadt sina motsatta politiska åsigter, der
nedlade en så välförtjent, men äfven så skön och
förgänglig minnesblomma på hans graf. Jag hem-
ställer dessutom till eder, om det nu kan vara tid-
punkten att visa så liten aktning för sina stora min-
nen; just nu, då den ena stjernan efter den andra
slocknat på vår ryktes himmel, och vår nästan enda
och sista storhet ligger på sitt sjukläger — kanske
på sin dödsbädd.
Nej! jag anser, att om Ridd. och Adeln nödvän-
digt vill skänka sin medalj åt hr prof. Fryxell, så
borde Ridd. och Adeln, såsom en gärd af rättvisa
och aktning för hans frejdade motståndares minne,
ifven förära en dylik åt författaren till Svea Rikes
Häfder, Svenska Folkets Historia m. m., åt Vikin-
gens sångare, åt — Eric Gustaf Geij.r, att till hans
efterlemnade anhöriga öfverlemnas.