LITTERATUR.
Frey, XLII Häftet, 2 8 för 1847.
Här fioner mean till en början tvenne afbhand-
lingar, af hvilka den första, i detta häfte ej af-
slutad, angår Svenska Myntväsendet och har hr
Wilb. Tham till författsre. Man tröff:ri denna
framställning ej så litet nytt; likväl vänta vil;
mera 1 fortsäiltninger, då förf. kommer närmare
till våra tider. Här slutas ungefär vid Gustaf
Wasas period.
Den andra afhandlingen har Riddarväsendet
till ämne. Den är icke heller i detta häfte af-
slutad. Förf. uppgifver sig ej; wen det hela
förklaras för en bearbetning efter Walter Sco!t.
Det är ganska intressant att lisa om den allt-
mer ur häfderna uppdagade vormlist (såsom
förf. karakteriserar det), hvarmed medeltiden:
hierarki förstod att till sin tjenst och nytta,
fast under den till sin sanna grund fridsammoa
religionens täctmartel, använda folkens dåva-
rande kaimplust, mordbegär och snikentet efter
rof. Härigenom skapades det s. k. christna
chevalieret,, hvilket i poesien blifvit med så
fördelaktiga färger utmåladt, emedan det låg i
den tidens krönik- och legend-skrifvares samt
derur flytande skaldskaps ande, att sätta alla
dessa valdsgerningar så högt som möjligt. Det
är också klart, att icke bl.tt presterskapet sig
en vinning för sin makt i uppkomsten af ett
fanatiskt ridderskap, hvilket i sin mån starkt!
bidrog ati fanatisera de underlydande kämpar-
ne och hela folkmassor, som, i stället att upp-
fatta ehbrisina läran såsom en själ, bjerta och
sinne till renhet, sanning och storartad godhet
upphöjande och förädlande religion, dersf för det
mesta endast lärde sig knäböjandet för den
materiella makten och vidskepelsens diktade
mysterier; det är tillika klart, att äfven furstarne
i allt detta skulle se sin fördel bredvid hier-
arkernes, och således besolda skalderna att sjun-
ga våldets lof och beprisa orimligheterna. På
detta sätt utbreddes öfver verldsdelen denna
anda af kyrkligt tyranni, falskt chevaleri och
dynastisk despoti, hvarigenom christendomen
bragtes i den skefvaste riktning, folken fö:de:
in på en stråt af ny och oerhörd vildhet, fast
under fernissan af en konstlad skönhet, af ce-
remonier utan djupare betydelse, eca af alit
sådant, som man i tyskan träffande betecknar
med ordet Unsinn. Cervantes verldssatir gjor-
de omsider slut på detta parasitväsende i poe-
tisk väg, likasom reformationen bröt en ny
bana för religiousns renande: en bana, som hade
för ändamål att åter upparbeta läran till äkta
christendom. Imedlertid är det med allt dett
visst icke sagdt, att ej poesien ur medeltidens
händelser, och ur sjelfva chevaleriet, äfven i
våra dagar kan bemta stora ämnen för konstbe-
handling i hög och skön mening. Men vår
poesi skildrar då icke dessa ämnen så, som me-
deltideus fanatici gjorde det. För att åter-
komma till afbandlingen i Frey, låtom oss höra
af lörf. sjelt följande ord, hvilka ganska väl
esna sig att närmare utvisa bierarkiens afsigter
med chevaleriet :
De böcker af gamla Testamentet, hvilka Ul-
philas icke ville öfversätta, emedan han fruktade,
att de skulle alltför mycket uppdrifva den redan
förut vilda krigslystnad, som herrskade nos de
gamla Götarne, blefvo nu begagnade -att upplifva
det gamla modet hos deras efterkommande. Seger
och ära på jorden och en evig sällhet efter döden
lofvades åt de kämpar, hvilka stridde mot de otrogna.
Och kan man tadla dessa prester för ett dylikt
löfte, då man erinrar sig att Saracenerne bemäk-
tigat sig nästan hela Aquitanien, och att vi kanske
hafva Carl Martels, Pipins och Carl den stores
tapperhet att tacka för at icke halfmånen röfvat
Europas skönaste länder? En brinnande gudsfruk-
tan verkade då gemensamt med den ädlaste-af alla
jordiska känslor — kärleken för fosterlandet och
dess frihet.
Men det romerska presterskapet, hvars klokhel
liknat ormens, insåg fördelen af att förvandla den
tillfälliga ifver, som sporrade dem, hvilka stridde
mot de framträngande otrogna, till en bestämd och
fast grundtanke, som skulle förena de gamla Gö
tarnes och Germanernas krigiska inrättningar med
den kristna tron och dess ceremonier. Tillåtelse
för den unga ädlingen att bära vapen erhölls ickt
längre på krigiskt sätt, och icke beller öfverlemna
des honom svärdet och lansen i närvaro endasta
stammarnas höfding och äldsta, utan detta blef er
religiös handling, som helgades af kyrkan och med
förde förbindelsen att försvara henne. Det ålåg novi
cen att natten före den dag, han skulle dubbas, vaka
i full rustning på helgad grund eller i kyrkan
och ikläda sig en hvit drägt liksom kyrkans neo
phyter. Utom detta vakande tillkommo äfven fast:
och bigt och badande, hvarigenom den krigisk:
akolythen hade att genomgå ungefär samma bruk
som kristendomens invignings-ceremonier. Har
åtföljdes af faddrar, som blefvo löftesmän, och har
skulle uppfylla riddareden, liksom dopet skull
närvaras af faddrar och dopvittnen. Sjelfva akter
skedde i kyrkan, då omständigheterna sådant tilläto
och de vapen, som den unga krigaren ikläddes