LITTERATUR. Frey, XLII Häftet, 2 8 för 1847. Här fioner mean till en början tvenne afbhandlingar, af hvilka den första, i detta häfte ej afslutad, angår Svenska Myntväsendet och har hr Wilb. Tham till författsre. Man tröff:ri denna framställning ej så litet nytt; likväl vänta vil; mera 1 fortsäiltninger, då förf. kommer närmare till våra tider. Här slutas ungefär vid Gustaf Wasas period. Den andra afhandlingen har Riddarväsendet till ämne. Den är icke heller i detta häfte afslutad. Förf. uppgifver sig ej; wen det hela förklaras för en bearbetning efter Walter Sco!t. Det är ganska intressant att lisa om den alltmer ur häfderna uppdagade vormlist (såsom förf. karakteriserar det), hvarmed medeltiden: hierarki förstod att till sin tjenst och nytta, fast under den till sin sanna grund fridsammoa religionens täctmartel, använda folkens dåvarande kaimplust, mordbegär och snikentet efter rof. Härigenom skapades det s. k. christna chevalieret,, hvilket i poesien blifvit med så fördelaktiga färger utmåladt, emedan det låg i den tidens krönikoch legend-skrifvares samt derur flytande skaldskaps ande, att sätta alla dessa valdsgerningar så högt som möjligt. Det är också klart, att icke bl.tt presterskapet sig en vinning för sin makt i uppkomsten af ett fanatiskt ridderskap, hvilket i sin mån starkt! bidrog ati fanatisera de underlydande kämparne och hela folkmassor, som, i stället att uppfatta ehbrisina läran såsom en själ, bjerta och sinne till renhet, sanning och storartad godhet upphöjande och förädlande religion, dersf för det mesta endast lärde sig knäböjandet för den materiella makten och vidskepelsens diktade mysterier; det är tillika klart, att äfven furstarne i allt detta skulle se sin fördel bredvid hierarkernes, och således besolda skalderna att sjunga våldets lof och beprisa orimligheterna. På detta sätt utbreddes öfver verldsdelen denna anda af kyrkligt tyranni, falskt chevaleri och dynastisk despoti, hvarigenom christendomen bragtes i den skefvaste riktning, folken fö:de: in på en stråt af ny och oerhörd vildhet, fast under fernissan af en konstlad skönhet, af ceremonier utan djupare betydelse, eca af alit sådant, som man i tyskan träffande betecknar med ordet Unsinn. Cervantes verldssatir gjorde omsider slut på detta parasitväsende i poetisk väg, likasom reformationen bröt en ny bana för religiousns renande: en bana, som hade för ändamål att åter upparbeta läran till äkta christendom. Imedlertid är det med allt dett visst icke sagdt, att ej poesien ur medeltidens händelser, och ur sjelfva chevaleriet, äfven i våra dagar kan bemta stora ämnen för konstbehandling i hög och skön mening. Men vår poesi skildrar då icke dessa ämnen så, som medeltideus fanatici gjorde det. För att återkomma till afbandlingen i Frey, låtom oss höra af lörf. sjelt följande ord, hvilka ganska väl esna sig att närmare utvisa bierarkiens afsigter med chevaleriet : De böcker af gamla Testamentet, hvilka Ulphilas icke ville öfversätta, emedan han fruktade, att de skulle alltför mycket uppdrifva den redan förut vilda krigslystnad, som herrskade nos de gamla Götarne, blefvo nu begagnade -att upplifva det gamla modet hos deras efterkommande. Seger och ära på jorden och en evig sällhet efter döden lofvades åt de kämpar, hvilka stridde mot de otrogna. Och kan man tadla dessa prester för ett dylikt löfte, då man erinrar sig att Saracenerne bemäktigat sig nästan hela Aquitanien, och att vi kanske hafva Carl Martels, Pipins och Carl den stores tapperhet att tacka för at icke halfmånen röfvat Europas skönaste länder? En brinnande gudsfruktan verkade då gemensamt med den ädlaste-af alla jordiska känslor — kärleken för fosterlandet och dess frihet. Men det romerska presterskapet, hvars klokhel liknat ormens, insåg fördelen af att förvandla den tillfälliga ifver, som sporrade dem, hvilka stridde mot de framträngande otrogna, till en bestämd och fast grundtanke, som skulle förena de gamla Gö tarnes och Germanernas krigiska inrättningar med den kristna tron och dess ceremonier. Tillåtelse för den unga ädlingen att bära vapen erhölls ickt längre på krigiskt sätt, och icke beller öfverlemna des honom svärdet och lansen i närvaro endasta stammarnas höfding och äldsta, utan detta blef er religiös handling, som helgades af kyrkan och med förde förbindelsen att försvara henne. Det ålåg novi cen att natten före den dag, han skulle dubbas, vaka i full rustning på helgad grund eller i kyrkan och ikläda sig en hvit drägt liksom kyrkans neo phyter. Utom detta vakande tillkommo äfven fast: och bigt och badande, hvarigenom den krigisk: akolythen hade att genomgå ungefär samma bruk som kristendomens invignings-ceremonier. Har åtföljdes af faddrar, som blefvo löftesmän, och har skulle uppfylla riddareden, liksom dopet skull närvaras af faddrar och dopvittnen. Sjelfva akter skedde i kyrkan, då omständigheterna sådant tilläto och de vapen, som den unga krigaren ikläddes