delser emot dem, och endast rättade sig efter sina egna intressen och sina egna rättigheter. Osktadt varsamheten i detta diplomatiska språk, är syftningen omisskännelig och påtagligen densamma som grefve Alton-Saee omnämnt i pirskammaren. Ahd-el-Kaders öde har blifvit en fråga för dagen i Frankrike. Den anses af hög betydelse, ieke blott för Algier, utan ock för Frankrike. Så mycket är klart, att om Franska regeringen icke uppfyller det förbehåll med hvilket Abd-el-Kader gaf sig i fransk fångenskap, så skulle derom icke finnas mer än ett omdöme i hela verlden, och det skulle icke vidare löna mödan för fransmännen att ständigt tala om det ptrolösa England,. Men om Frankrike på sådant sätt räddar s:n heder, så förlorar det uppenbart största delen af den nytta, som det kunnat hemta af Abd-el-Kaders tillfångatagande. Man får icke glömma att två hundra Algieriska familjer nyligen utflyttat tili Damaskus, och af sina Syriska trosförvandter bhfvit särdeles väl omhuldade till följd af sin förklaring att heldre v:lja lefva såsom främlingar uader mohammedanskt valde, än under de otrognan fransmännen. Det är klart att Abd-el-Kader icke skulle förblifva någon fånge, sedan han landstigit i Egypten, och att ingen ting skulle hindra honom att från Orienten återvända till Algier, så saart han trodde ställningen derstädes än en gång gynna han3 planer. Innan han öfverlennade sig åt fransmännen, hade han beredt sig på en flykt inåt öknen, och det är otvilvelaktigt att han skulle kunnat verkställa denna flykt i den med en mängd skogbevuxna pass försedda nejden kring floden Muluia, der han då befann sig. Det enda, som afhöll honom derifrån, var svårigheten att medföra sitt läger (sin Deira) tillflykten för hans af alla areber så vördade moder Lella Zohra och hans gemål Lella Keira, hans barn och hans närmaste fränder och vänner, hvilka genast skulle varit utsatta för röfvarstammen Angudas eller också Marockanernas anfall. Han hade likväl låtit sätta sig och sitt läger öfver floden Muluia, med föga mindre fara genom de af regnet fördjupade vadställena, än genom de förföljande Marockanernas kulor. Det Jyckades honom äfven att om morgonen den 24 Dec. obehindradt fortsätta färden öfver Trifas slätt, och han tog nu vägen österut, i :fsigt att kringgå ett berg, som ännu skilde honom från den med hoaom förbundna stammen Beni-Snassen. Denna rörelse kunde han likväl icke utföra utan att beträda en del af franska området vid Nedroma. Här undslapp han icke Lamoricieres vaksamhet. Denne outtröttlige general, som han, sedan de begge vinterfälttågen vid Maskara, fruktade mest bland alla, var redan aftonen förut underrättad om hans fård, och hade utsändt tjugu spabis för att bevaka hans steg. Kl. 2 om natten uppbröt hela den franska divisionen, 4,000 man stark, hvaribland 4,200 ryttare. Generalen hade knappt järdats 4 timmas väg, då han möttes af åtskilliga bland Abdel-Kaders härförare till häst, och kort derefter kom en af Abl-el-Kaders äldste agas, anhållande om fritt tillträde för sin olycklige herrskare. Eter landets sed utvexade nu Lz2moriciere några fredspanter med sändebudet; divisionen stannade och då generalen i detsamma erfor att stammen Beni-Snassen, nyss den fallne hjeitens vänner, nu var i begrepp att ö!verfalla hans svagt beskyddade Deira, så afsände han 600 ryttare till dess beskydd. Två timmar derefter återkom agan med ett bref från Abd-el-Kader, hvari han underkastade sig, med förbehåll att blifva förd, till Alex-ndria i Egypten eller S:t Jean dAcre i Syrien. Lamoriciere ingick härpå, dertill auktoriserad af guvernören, som ägde särskildt tillstånd från regeringen, hvilken förutsett emirns önskan i ett sådant fall. STORBRITANNIEN. Från London berättas den 43 Jan., att man allmänt trodde banken erna den dagen nedsätta sin ränta; men att direktionen, som verkligen öfverlagt om ämnet samma dag, afhållits från detta beslut af farhåga att nedsättningen skulle i närvarande ögonblick endast blifva gagnande för fondspekulanterna. D2 vid årets början utfärdade tabellerna öfver det förflutna qvarialets inkomster och utgilter vis en icke obetydlig undervigt. I jemförelse med det motsvarande qvartalet för 1846 går minskningen till 4,155,313 ; hvaremot minskningen för hela året 4847 i jemförelse med bela året 4846 utgjorde 2,247,454 L. Största minskningen har visat sig i den så kallade accisen eller förbrukningsutskylden och dernäst i tullen. Den förra har nemligen gifvit 790404 mindre förlidet år än det näst föregående och den sednare 2935,567 . Minskningen är betydelseful!, om man erinrar sig att accisen kan anses som en måttstock för medelklassens och arbetsklassens tillgångar och välstånd. Artilleriet skulle ökas med tjugo kompanier, och genom denna tillökning uppgå till 9,900 man, oberäknadt den ridande 2rtilleribrigaden. Melian jul och nyåret ingick till amiralitetet den olycksposten från Malta, att ångfregatten Avenger, gått förlorad i Medelbafvet oc h så vidt man ännu kände, hela besättningen, utom 3 man. Ångfregatten kom från Lissabon och hade mött engelska segelfartyget Paschap, som inlopp i Maltas hamn den 22 Dec; kaptenen på Pascha anmärkte att Avenger hade följt en sådan kosa, som ovilkorligen skulle föra till undergång, om den icke ändrades: den ledde nemligen rakt emot några på sjökortet rn RT TA Ar bk a a ran og rr EVE