ortfarandevinnes, innebära stora anledningar till inbördes split och deraf följande olyckor, vill jag dock tillägga, att om Sveriges statsmakter skulle fiona lämpligt, för att visa att det icke egentligen är religionsförföljelse, men blott en klok omtanka, att icke utan skäl och endast för att gå en vacker theoris önskningar till mötes, utsätta sitt land för försök, hvilka i andra land medfört stora olägenheter, som föranleder bibehållande af ifrågavarande lagstadgande — är äfven jag färdig att med min röst bidraga dertill, på följande grunder: Jag föreställer mig att medborgarnes rättigheter kunna delas i tvänne slag, neml. de, hvilka han kan åtnjuta och utöfva utan de öfriga samhällsmedlemmarnes förfång, och de som, enligt hvarje sundt begrepp om stat ovilkorligen måste begränsas af det allmännas rättvisa anspråk på lugn och trefnad. Till de förra torde vidare, i förevarande fall, ehuru icke ogrundade anmärkningar äfven dervid kunde göras, kunna hänföras rättigheten att taga arf, till de sednare vill jag hänföra den att öfvergå till en annan religion än den, genom lag, såsom ensamt rådande, bestämda statsreligionen; och jag leder mig härigenom slutligen till den åsigt, att, om de närvarande lagbestämmelserne skola utbytas, det då torde böra ske mot föreskrift för den, från sina fäders tro affallna, att, med sin arfsrätt i behåll, uppsöka sig ett annat fådernesland, der han oantastad får hysa sin nya tro, men der han icke väcker förargelse bland landsmän, hvilkas lära han afsvurit och ringa aktar. Friherre Hamilton, Hugo: Innan jag går att beFara de anmärkningar som här blifvit gjorda i motsatt åsigt med den, jag hittills sökt att försvara, bör äfven jag, ehuru det kanske är öfverflödigt, tillkännagifva, att jag visserligen, lika med den siste värde talaren, högaktar hvar och en vid den tro han en gång innehar, men öfrerlöparen kan jag aldrig högakta. Det är en allt för klen tro, han har, om han icke vidhåller den, utan gifver vika för hvarje vindkast. Här har blifvit yttradt att proselytmakeriets vådor nu mera icke äro stora, och att upplysningen i vår tid gått derhän, att något proselytmakeri icke skulle komma i fråga; dervid ber jag att få svara, icke med känslor utan med facta. Lyckligtvis anfördes dessa facta af den förste talaren och en annan värd talare, som yttrat sig olika med mina åsigter i ämnet. Jag behöfver blott upprepa deras ord, och i sådant afseende vill jag erinra hurusom den förste talaren påstått, dels att vådorna af proselytmakeriet icke äro stora, dels ock att man dessutom hade exempel, att det icke är blott utifrån sådant proselytmakeri bedrifves, utan jemväl inom sjelfva vår egen församling, och att följden deraf blifvit, att hundratals menniskor måste söka sig likasom ett förlofvadt land på andra sidan hafvet. Jag hemställer om icke detta talar för min sats, ty just deruti hafva inom vårt fädernesland följderna och vådorna af proselytmakeriet mest uppenbarat sig. Jag vill dervid öppet uttala grunden för detta proselytmakeri; den är jesuitismen i dess olika former, eller har man då alldeles förglömt, att det vore protestantiska jesuiter eller methodismens bekännare, som åstadkommo denna förargelse inom vår kyrka? Hvad var annars orsaken att hundratals menniskor måste öfvergifva sitt fädernesland och på andra sidan hafvet söka sig ett nytt hem, ett förJofvadt land, som de trodde, men der de just nu svälta och begråta sina villfarelser? Jo just detta Pproselytmakeri är dertill orsaken. Den andra ledamoten yttrade, att inom vissa provinser i England gjorde katholicismen stora framsteg, men att det vore till följd af serskilda förhållanden inom detta land, då deremot i Norra Amerika, der fullkomlig religionsfrihet finnes, fallet icke vore sådant. Jag har visserligen icke varit på stället och således icke kunnat undersöka om förhållandet är sådant; men i allmänna blad, äfven de mest lästa i Sverige, har jag dock sett uppsatser på katholska lärans bekännare inom vissa orter af Norra Amerika, och deraf funnit, att då antalet af katboliker uppgick till omkring 30,000 vid början af detta århundrade, uppgick det år 1845 till omkring en och en half million. Jag tror således att dessa uppgifter bevisa tillräckligt katholicismens framsteg, men jag anser det i alla fall vida bättre att blifva katholik än mormonist eller hvad dessa sekter allt heta, som knappt bekänna sig till den christna läran. Slutligen tror jag, att ett annat exempel på det proselytmakeri, för hvilket jag måste varna, är temligen färskt och kan i alla dagens blad, åtminstone i gårdagens, läsas om följderna af den proselytanda, som utgör ett utmärkande drag hos katholikerna, ty det är just proselytmakeriet, som i Schweiz åstadkommit det inbördes krig vi der sett. Jag önskar icke att ett sådant förhållande må uppstå inom vårt fädernesland, som lyckligtvis åtnjutit fred och sann religionsfrihet i flera årbundraden. Man har under diskussionen talat om andligt arf, ehuru anmärkningar äfven emot detta uttryck blifvit fällde. Jag bekänner öppet, att jag anser den rena lutherska läran vara ett andligt arf af herrligaste art, och att det är min pligt att lemna det oinskränkt åt mina barn. De hafva dertill rättighet, och min skyldighet är följaktligen att, såvidt på mig beror, tillse att så äfven sker, men ej blott för dem, utan äfven för landets barn i allmänhet. Hr Tham, Casp. Wohlr. Ovan talare, som jag är, hade jag visserligen icke tänkt att nu här uppträda. Jag hade likväl önskat, att få uttala några ord i anledning af ett här för några dagar sedan utaf en talare begagnadt yttrande, att han icke fruktade, att det sanna icke skulle bereda sig en säker väg; men sedan jag hört, att icke allenast den protestantiska evangeiska läran, hvilken jag åtagit mig att predika, blifvit temligen hårdt angripen, utan äfven facta af en talare upprepas, men icke fullkomligt utvecklas, så anser jag mig pligtig att bär uppträda. Amnet är likväl af den vigt, att jag icke kan i få ord besvara de gjorda framställningarne, och jag får derföre hos hr gr. och landtm. vördsamt anhålla, att vid justeripg af detta protokoll i ett kommande plenum få afgifva fullständiga anmärkningar. Grefve Mörner, O. G. Detta vigtiga ämne har redan af flere taläre på detta rum blifvit med den öfverlägsna skicklighet behandladt, att min åtgärd visserligen kunde vara öfverflödig. Jag kan likväl icke neka mig att öppet instämma i frib:ne Hamiltons och Cederströms, C. R., yttranden. De hafva fästat riddarhusets uppmärksamhet derpå, att detta ämne är för högt att utgöra föremål för lättsinnig diskussion, och att religionen borde vara fredad mot försöket att göra den till ett experimentalfält, helst vid ombyte deraf ofta timliga afsigter komma i beräkning, för hvilka man icke så noga kan göra sig reda. Att tillrättavisa öfverlöparen har varit alla TITS RA OAK ST TENOR