ortfarande- vinnes, innebära stora anledningar till
inbördes split och deraf följande olyckor, vill jag
dock tillägga, att om Sveriges statsmakter skulle
fiona lämpligt, för att visa att det icke egentligen
är religionsförföljelse, men blott en klok omtanka,
att icke utan skäl och endast för att gå en vacker
theoris önskningar till mötes, utsätta sitt land för
försök, hvilka i andra land medfört stora olägen-
heter, som föranleder bibehållande af ifrågavarande
lagstadgande — är äfven jag färdig att med min
röst bidraga dertill, på följande grunder:
Jag föreställer mig att medborgarnes rättigheter
kunna delas i tvänne slag, neml. de, hvilka han
kan åtnjuta och utöfva utan de öfriga samhälls-
medlemmarnes förfång, och de som, enligt hvarje
sundt begrepp om stat ovilkorligen måste begrän-
sas af det allmännas rättvisa anspråk på lugn och
trefnad. Till de förra torde vidare, i förevarande
fall, ehuru icke ogrundade anmärkningar äfven der-
vid kunde göras, kunna hänföras rättigheten att
taga arf, till de sednare vill jag hänföra den att
öfvergå till en annan religion än den, genom lag,
såsom ensamt rådande, bestämda statsreligionen;
och jag leder mig härigenom slutligen till den åsigt,
att, om de närvarande lagbestämmelserne skola ut-
bytas, det då torde böra ske mot föreskrift för den,
från sina fäders tro affallna, att, med sin arfsrätt i
behåll, uppsöka sig ett annat fådernesland, der han
oantastad får hysa sin nya tro, men der han icke
väcker förargelse bland landsmän, hvilkas lära han
afsvurit och ringa aktar.
Friherre Hamilton, Hugo: Innan jag går att be-
Fara de anmärkningar som här blifvit gjorda i mot-
satt åsigt med den, jag hittills sökt att försvara,
bör äfven jag, ehuru det kanske är öfverflödigt, till-
kännagifva, att jag visserligen, lika med den siste
värde talaren, högaktar hvar och en vid den tro
han en gång innehar, men öfrerlöparen kan jag
aldrig högakta. Det är en allt för klen tro, han
har, om han icke vidhåller den, utan gifver vika
för hvarje vindkast. Här har blifvit yttradt att
proselytmakeriets vådor nu mera icke äro stora, och
att upplysningen i vår tid gått derhän, att något
proselytmakeri icke skulle komma i fråga; dervid
ber jag att få svara, icke med känslor utan med
facta. Lyckligtvis anfördes dessa facta af den förste
talaren och en annan värd talare, som yttrat sig
olika med mina åsigter i ämnet. Jag behöfver blott
upprepa deras ord, och i sådant afseende vill jag
erinra hurusom den förste talaren påstått, dels att
vådorna af proselytmakeriet icke äro stora, dels ock
att man dessutom hade exempel, att det icke är
blott utifrån sådant proselytmakeri bedrifves, utan
jemväl inom sjelfva vår egen församling, och att
följden deraf blifvit, att hundratals menniskor måste
söka sig likasom ett förlofvadt land på andra sidan
hafvet. Jag hemställer om icke detta talar för min
sats, ty just deruti hafva inom vårt fädernesland
följderna och vådorna af proselytmakeriet mest up-
penbarat sig. Jag vill dervid öppet uttala grunden
för detta proselytmakeri; den är jesuitismen i dess
olika former, eller har man då alldeles förglömt, att
det vore protestantiska jesuiter eller methodismens
bekännare, som åstadkommo denna förargelse inom
vår kyrka? Hvad var annars orsaken att hundratals
menniskor måste öfvergifva sitt fädernesland och på
andra sidan hafvet söka sig ett nytt hem, ett för-
Jofvadt land, som de trodde, men der de just nu
svälta och begråta sina villfarelser? Jo just detta
Pproselytmakeri är dertill orsaken. Den andra leda-
moten yttrade, att inom vissa provinser i England
gjorde katholicismen stora framsteg, men att det
vore till följd af serskilda förhållanden inom detta
land, då deremot i Norra Amerika, der fullkomlig
religionsfrihet finnes, fallet icke vore sådant. Jag
har visserligen icke varit på stället och således icke
kunnat undersöka om förhållandet är sådant; men
i allmänna blad, äfven de mest lästa i Sverige, har
jag dock sett uppsatser på katholska lärans bekän-
nare inom vissa orter af Norra Amerika, och deraf
funnit, att då antalet af katboliker uppgick till om-
kring 30,000 vid början af detta århundrade, upp-
gick det år 1845 till omkring en och en half mil-
lion. Jag tror således att dessa uppgifter bevisa
tillräckligt katholicismens framsteg, men jag anser
det i alla fall vida bättre att blifva katholik än
mormonist eller hvad dessa sekter allt heta, som
knappt bekänna sig till den christna läran. Slutli-
gen tror jag, att ett annat exempel på det proselyt-
makeri, för hvilket jag måste varna, är temligen
färskt och kan i alla dagens blad, åtminstone i går-
dagens, läsas om följderna af den proselytanda, som
utgör ett utmärkande drag hos katholikerna, ty det
är just proselytmakeriet, som i Schweiz åstadkom-
mit det inbördes krig vi der sett. Jag önskar icke
att ett sådant förhållande må uppstå inom vårt fä-
dernesland, som lyckligtvis åtnjutit fred och sann
religionsfrihet i flera årbundraden.
Man har under diskussionen talat om andligt arf,
ehuru anmärkningar äfven emot detta uttryck blif-
vit fällde. Jag bekänner öppet, att jag anser den
rena lutherska läran vara ett andligt arf af herrli-
gaste art, och att det är min pligt att lemna det
oinskränkt åt mina barn. De hafva dertill rättig-
het, och min skyldighet är följaktligen att, såvidt
på mig beror, tillse att så äfven sker, men ej blott
för dem, utan äfven för landets barn i allmänhet.
Hr Tham, Casp. Wohlr. Ovan talare, som jag
är, hade jag visserligen icke tänkt att nu här upp-
träda. Jag hade likväl önskat, att få uttala några
ord i anledning af ett här för några dagar sedan
utaf en talare begagnadt yttrande, att han icke
fruktade, att det sanna icke skulle bereda sig en
säker väg; men sedan jag hört, att icke allenast
den protestantiska evangeiska läran, hvilken jag åta-
git mig att predika, blifvit temligen hårdt angripen,
utan äfven facta af en talare upprepas, men icke
fullkomligt utvecklas, så anser jag mig pligtig att
bär uppträda. Amnet är likväl af den vigt, att jag
icke kan i få ord besvara de gjorda framställnin-
garne, och jag får derföre hos hr gr. och landtm.
vördsamt anhålla, att vid justeripg af detta proto-
koll i ett kommande plenum få afgifva fullständiga
anmärkningar.
Grefve Mörner, O. G. Detta vigtiga ämne har
redan af flere taläre på detta rum blifvit med den
öfverlägsna skicklighet behandladt, att min åtgärd
visserligen kunde vara öfverflödig. Jag kan likväl
icke neka mig att öppet instämma i frib:ne Hamil-
tons och Cederströms, C. R., yttranden. De hafva
fästat riddarhusets uppmärksamhet derpå, att detta
ämne är för högt att utgöra föremål för lättsinnig
diskussion, och att religionen borde vara fredad mot
försöket att göra den till ett experimentalfält, helst
vid ombyte deraf ofta timliga afsigter komma i be-
räkning, för hvilka man icke så noga kan göra sig
reda. Att tillrättavisa öfverlöparen har varit alla
TITS RA OAK ST TENOR