a Å ) I E j j j ; j Jandra, — i de blodigaste och svåraste fästningsJarm, som kunde nästan benämnas oöfvervinnerlig, trupper af denna armå landstiga i Amerika, se, Isammanträffandet, men en gång står denna fiende Iderkufvas samt att Amerika icke har något anfallsl 4 J ( l 1 Å f i 1 j ( s f L j f L l f ( Lt! len tredjedel af de tappra männen till jorden. G 1 1 L I L TI (i loch de stora fördelar, de försvarande hade, samt Vv s Vv l s utgifterna, då må det — med fosterländsk blygsel upprepar jag hvad jag nyligen läsit — göra sig färdigt att gifva sig åt hvem som he!st, för att undgå tryckande bördor,. Medlet är ganska riktigt. Det kostar troligen mindre att vara ett guvernement, än ett sjelfständigt rike. Både Finland och Polen åtnjuta lycksaligheten att vara utan egen armå, som förtär landets must och merg. En milis vore då också aildeles tillräcklig, ty man hade ingen att strida emot, emedan man hade den som försvarade sig och man sluppe detta bekymmer. Belåtenheten — detta nya, under 1834 års riksmöte uppfunna, mördande vapen — belåtenheten, till häst . och till fot, som seglar och som ror, kunde då blifva ett lämpligt vapen — om icke mot fiendtligt bröst, dock för att mörda ångern i eget! Vare det långt ifrån mig att vilja begabba mitt fäderneslands nöd och oförmåga att bära sina bördor, om en sådan funnes. Men jag tror icke att denna nöd står för dörren. Jag tror att ett stort och ädelt folk, ett fattigt folk, rikt endast på minnenl och ära, ett folk, som en gång, då, efter tioårigt utpressande krig, öfverlefvorna af dess krigshär lågo i Czarens bojor, dess konung en flykting, dödande farsot härjande landet — förmådde att inom ett år uppsätta nya regementen i hvarje landsort,: samt, då äfven denna armå nödgades sträcka handen i förenade fienders, af förrädare beredda bojor, för tredje gången uppsatte en ny indeldt arme — ett sådant folk kan verkligen, i fridens och lyckans. sköte, bära det missödet att hafva en armå, så jem-. förelsevis litet kostsam, så välfrejdad, så medborgerlig, så belåten med litet, som den svenska; och man borde icke få höra önskningarne att denna arme, som, i anseende till fredens långvarighet, icke kunnat begagnas, måtte förminskas; likasom om man, i ett välbestäldt hus, borde bortkasta eldsläckningsanstalterna, emedan ingen eldsvåda höres af eller tyckes vara att förvänta! FEMTE ARTIKELN. Bedömandet af krigiska tillåragelser m. m. Det återstår mig nu att bemöta den hufvudan-! märkning, som A. B. gjort vid mitt sätt att bedöma . -I historiska tilldragelser, med anledning af Amerika-: narnes och Cirkassiernas krig. A. BP. yttrar, att jag, vid bedömandet af Nordamerikanska trupperne, förfarit icke som den oväl-! dige domaren, som utreder och pröfvar, utan som advokaten, hvilken uti ett förhållande endast upp-; tager de bevis, hvilka öfverensstämma med hans. förutfattade mening, utelemnande hvad som talar deremot. Skulle jag hafva begått denna orättvisa, så skedde . sådant rakt emot de af mig ofta uttalade grundsat-, ser. Till dem, som haft godheten att följa min j I skriftställareverksamhet i mitt yrke, vädjar jag, om -ljag ieke, så väl i min skrift: Om stående härar och folkbeväpning, som i mina Föreläsningar öfver krigskonsten ofta uppträdt just emot denna advokatoriska förvridning af tilldragelser, der man fäster sig vid skenet, eller vid utgången, eller vid vissa delar af tilldragelsen, förbigående andra. Jag har högt klandrat detta sätt att missbruka krigshistorien, likasom man så ofta gör med den allmänna I historien, och jag har flerfaldiga gånger erinrat om, det af händelser, der äfven de kända orsakerna fläta huru högst varsam man måste vara vid bedömansig på ett så dunkelt sätt och der en mängd trådar aldrig blifva bekanta. Men hvilken förtjenar här förebråelse för ett dyIlikt förfarande, jag eller min motståndare? En armå, som under ett sjuårigt, genom sina många, stora och länge oafgjorda .drabbhingar minnesvärdt krig, besegrat den ena fransyska armåen efter den stormningar bekämpat de starkaste hinder, — en i fall ett sådant namn någonsin vore förtjenadt, — flere gånger, öfverlägsna fiender flykta vid första bakom skyddande hinder och sträcker med sin eld Då kommer en författare (i Dagl.: Alleh.) och utropar: Af detta nederlag kan man se milisers tapperhet och deras öfverlägsenhet öfver stående härar; man kan äfven se, att ett fritt folk aldrig kan unkrig att befara, m. m. : Denne är den oväldige domaren! En annan författare (det är tyvärr jag) utreder förhållandet med de stora svårigheter, de anfallande, säger, att tilldragelsen ingenting bevisar; men att mera bevisande är då det tillfälle, der de stridande icke hade mellanliggande hinder och der den ena genast flyktade. Han, som så tillvägagår, är advokaten! En tredje författare (ÅA. B.) visar nu, att två kompanier verkligen öfverkommo hindret, att två fartyg g icke deitogo i elden, samt att de försvarande fåttg beröm för sin tapperhet af en ädelmodig fiende, manad af sin heder att icke nedsätta deras värde, — och drager häraf likaledes slutsatsen om milisers värde. Han, som så yttrar, är oväldig domare! — Så äfven rörande Mexikanska kriget. En arm inbryter i ett land, vinner oafbruten seger och intager rikets hufvudstad. En författare (A. B.) utropar genast härvid: Denna händelse vore icke tänkbar, om icke den segrande armån innehade de egenskaper, som fordras för en god krigshär. Så talar den oväldige, utredande domaren! En annan (jag) utreder de förhållanden, som äga rum uti det upplösta riket, och hvilka lättat eröfringen, samt yttrar, att händelserna icke vittna om annat än ett relalift större värde hos den segrande öfver den slagna armån. Det är advokaten, som så yttrar sig! Jag påkallar läsarens uppmärksamhet derå, att i hela denna strid rörande träffningen vid New-Orleans och kriget i Mexiko, det icke är jag som at bändelserna sökt draga bevis, utan att detta just äro mine motståndare (i DÅ. och A. B.); samtvatt min roll hela tiden varit den att underkänna bevisens värde. Afven i detta fall lärer min befattning mera varit domarens, och mine motståndares mera advokatens. A. B. yttrar, att med samma skäl som jag underkänt värdet af beviseD för amerikanska armens förträfflighet, samt med samma skäl, som jag yttrat att general Scotts landstigning och tåg med en liten krigshär djupt in i Mexiko endast bevisade, att de 8 millionerna voro utan styrelse och utan krigshär — med samma skäl borde jag neka svenskarnes tapperhet under Carl XII:s hela romantiska härtåg i Polen och Ryssland, som i många fall har likhet med amerikanska armåns tåg i Mexiko. Jag borde likaledes neka värdet af Gustaf Adolfs krigshär nyss rekryterad med svenska bondsöner samt af Gustaf Wasas seger, då han med bönder utdåref Christiern och dess öfverlägsna stående trupper).!p B. anser mig derjemte böra påstå, att Polen, Ryssland och Tyskland Voro i dessa tider utanz styrelse och utan krigshärs Härigenom anses jogg hafva inkastat mig i ett svårt dilemma. si Tror A. B. verkligen, att general Scott, eller denig regering, som utsände honom, skulle hafva vågatn ett så, under alla vanliga förhållanden, äfventyrligtg mm I BHoR NN -Mn pr Rh 4 : Om PR dd MM DIA pmm Hf ss CC AN BM M 3 MÄN HH MM MA Ö