fattningarne bäst tillämpas af dem, som utfärdat de-: samma. : Talaren, för sin del, trodde tvertom, att lagskipningen bättre anförtroddes åt en oberoende domaremakt, än åt lagstiftarne sjelfva, hvilka möjligen ofta kunde frestas, att der lagen vore otydlig eller ofullständig, tillämpa densamma godtyckligt och tillfälligt. Bristerne deri upptäcktes äfven lättare af dem,l: som icke förblindas af någon faderskärlek, och tal. trodde, att de ekonomiska författningarne torde blifva med mer och icke mindre omsorg uppställde, om man icke tyckte sig alltid hafva den lättare utvägen, att tillfälligt förklara desamma genom svar på inkomna förfrågningar. Tal. fann äfven det innebära en långt kraftigare och säkrare kontroll öfver författningars lagliga tillämpning af konungens be-l fallnipgshafvande och andra underordnade myndigheter, derest deras beslut icke i sista instansen komme att pröfvas af deras egna respektive chefer, utan öfverlemnades till domstols slutliga granskning. Hr von Hartmansdorff hade visat sig mycket öm om det kongl. prerogativet, uti hvilket han förmenade, att den ifrågavarande propositionen gjorde ett stort ingrepp, då den åsyftade att skilja Konungen från sin nu egande rätt, att ensam skipa lag i de sg. k. ekonomiska tvistefrågorna. Det förvånade likväl talaren, att man ville visa sin ömhet om Konungens prerogatif genom att bestrida konungens egen proposition, att möjligen i en framtid kunna slippa ett prerogatif, som vore förenadt med så mycket tunga, besvär och ansvar utan motsvarande nytta. Vore det ett prerogatif för Konungen, att belastas med afgörandet af alla möjliga mål, och skulle detta prerogatif rigtigt omhuldas och fullständigt utöfvas, så befarade tal. att man slutligen icke funne någon, som ville åtaga sig dem mödosamma befattningen,! att vara konung i landet. I öfrigt erinrade tal., attl. Konungen ju egde äfven det prerogativet, att från sig skilja afgörandet af s. k. besvärsmål i ekonomiska frågor, hvilket ock i några delar redan skett! genom 41828 års författning samt äfven sedermera, ! och kan ytterligare ske hvilken dag som helst, så-; vida högsta domstolens tid skulle sådant tiliåta. Hr v. Hartmansdorff visste i allt fall, lika väl som npågon annan, att Konungen i sjelfva verket ganska j sällan utöfvar den ifrågavarande lagskipningsmakten. . Under konung Carl Johan var det troligen inom det ! departement, hr v. Hartmansdorff då förestod, han, ! som dikterade besluten i de flesta besvärsmålen, och ! under vår nuvarande Konung vet man, att H. M:tl: sällan sjelf deltager i dessa slags ärenden, emedani: de vanligen ajourneras till föredragning under H.l M:ts vistan!e i Norge eller under dess resor i landet, inför den då tillförordnade regeringen. Grefye., Lagerbjelke hade ansett det vådligt, att stadgandet i 24 R. F. om målens beredning i nedre justitierevisionen borttages. Det borde likväl icke vara hr! grefven obekant, att denna beredning, så vidt några andre än föredragande revisionssekreteraren deril: deltaga, numera icke kunde anses vara af någonl särdeles vigt och att den för öfrigt ej heller omfattade hvarken brottmål eller s. k. besvärsmål, utan endast de civila tvistemål, hvilka genom ordentligt sökande droges under högsta domstolens pröfning. Talaren tillrättavisade derefter i skarpa ordalag! hr von Bartmansdorffs utfall mot samfälda val och mot Tidningsskrifvare. Exc. grefve Posse hade icke velat upptaga tiden, enär hr Gänther vederlagt de mot förslaget framställda anmärkningar; men då hr von Hartmansdorff lagt vigt på den anmärkningen, att rådgifvarne ej kunna få kunskap om författningarnes verkan, utan att de afgöra besvärsmålen, ville talaren erinra, att den kunskap, som vinnes på detta sätt, är ofullständig och vilseledande; ty i mål, som röra mitt och ditt, framställa parterna saken hvar från sin sida. Statsrådet har tillfälle att vinna den antydda kunskapen genom den allmänna öfversigten af det hela och genom upplysningar, som det infordrar och erhåller från underordnade, Man har talat om statsrådets bristande tid. Detta är visserligen också ett skäl till besvärsmålens afskiljande ; men icke det hufvudsakliga, som är, att de lämpligare kunna handläggas af högsta domstolen, och af statsrådet. Hr Fåbreus har redan sagt, att besvärsmål, som röra skiftesverket, afgöras af högsta domstolen. Ingen klagan har deröfver försports. Hr Dalman har sagt, att konungen ej deltager i besvärsmålens afgörande. Det bör derföre upplysas, att när han är närvarande, deltager han deruti, likasom i annat. Frib. Cederström, R., anförde i afseende på frågan om statsrådets bristande tid att handlägga besvärsmålen, och såsom ett argument mot dessas afskiljande derifrån af nämnde anledning, den latinska frasen: ultra posse, nemo obligatur , hvaruti ordet posse, som betyder kunna, hade afseende på den nuvarande ministerens förmåga att medhinna sina göromål, hvilken ingen borde betvifla. Hr vön Hartmansdorff bade vidrört följderna af besvärsmålens afsöndring från statsrådet, nemligen att detta skulle komma att göra nya lagar, utan att lära känna deras praktiska verkan. Tal. ansåg det väl förtjenstfullt att sysselsätta sig med theorierna; men fältet vore halt. Om nya ledamöter skola nämnas i H. D., så fattas löner, och regeringen kommer att vända sig till ständerna för att få sådana. Vet man väl huru stora anslagspropositioner då komma? Justitieråden hafva höga löner. Tal. hyste farhåga för kostnaderna. Det kunde väl synas öfverflödigt att ingå i svar på hvad hr Bruce sagt; men tal. kunde dock icke underiåta att uttrycka, buru smärtande det var, att man satte i fråga kärleken till konungen, derföre ätt en eller annan af hans propositioner blefve afslagen. (Bravo! från flera sidor.) Hr Gripenstedt ansåg frågan vara, huruvida man borde undanrödja det hinder, grundlagen ställer i vägen för en förändring i H. D:s organisation; således helt enkelt om möjligheten att bereda framtida förändring. Då kunde man utan betänkande bifalla förslaget. Hr Sandströmer bade blifvit förekommen af dem som talat för bifall och nöjde sig derför att instämma med dem. Hr von Hartmantdorjf ville, då hr Dalman sagt, hur det tillgick under all. konungens tid, sanningen likmätigt upplysa, att han (br v. H.) icke afgjorde målen ensam, utan tillika med två andra personer. Det hade ej sällan händt, att tal. hört till minoriteten. Det var en lycka, att Carl Johan var så mån om sin makt, att om någon understod sig att vilja regera i konungens ställe, blef han afsatt. Grefve Logerbjelke: Hr Gänther har sagt, att om H. D. finge två divisioner, skulle den ena kunna handlägga besvärsmål och bestå af administrativa embetsmän. Detta kan icke ega rum; ty 17 SR. F. stadgar, att H. D. skall bestå af lagkunnige män; men det är ej gifvet att en embetsman, om än skicklig i administrativa värf, suttit i domareärender och således är kompetent. — En FR VP 2 rr