vederbörligen inprägla, emedan det aldriz kan nog
ofta sägas, i stället för att skylla dessa förfärliga
verkningar på armån, hvilken sannerligen dertill är
oskyldig ); armån — hvars materiel är den aldra
knappast möjliga, hvars befäl, med högst få undan-
tag, är så dåligt lönad, att den i statens tjenst icke
har dagligt bröd, och hvars trupp till ; består af
landets flitigaste jordbrukare. — Lika stor är den
orättvisan, att säga armåen i Sverige utgöra ett
korporationsintresse. Om någon arm6 i verlden
kan sägas vara medborgerlig, vara nationel, så är
det den svenska. Dess trupp — 7; deraf — är till
hela sin anskaffning, sitt löningssätt, sitt lefnads-
sätt, sina tänkesätt och sina vanor, national, i stor
och ädel mening; dess befäl, oaktadt sin ringa ut-
komst, söker genom sin bildning, sitt tänke- och
lefnadssätt, att dagligen alltmera införlifva sina in-
tressen med det stora medborgerliga. I hvad kan
man säga att det söker att utvidga sina fördelar?
Hvad har befälet för fördelar af de äskade anslagen
till armen? Gå dessa till förbättrade löner? Ty-
värr, nej! De fördelar, befälet får, är ett betydligt
ökadt besvär med beväringsexersis och en vida
längre rekrytexersis. Om befälet, det oaktadt, rö-
star för dessa anslag, så är det uppenbarligen emot
dess egna ekonomiska fördelar. Likaså om det är
obenäget för armeens indragning; ty det är gifvet,
att man vid en sådan indragning, då medel vore att
tillgå, icke skulle, utan den uppenbaraste orättvisa,
kunna neka att förbättra b:fålets utkomst. Afven i
detta fall handlar således befälet oegennyttigt, foster-
ländskt, ja äkta medborgerligt, emedan detta just består
uti att uppoffra egna fördelar för hvad man anser
vara fäderneslandets. — Vidare, när kan något enda
fall uppgifvas, då svenska armån varit ett verktyg
i maktens hand, hinderligt för friheten och sam-
hälls-utvecklingen?, Om lugna medborgare anse
den vara ett stöd för laglig ordnings upprätthållande,
å är detta endast hinderligt för sjelfsvåldet och dess
utveckling, och just befordrande friheten och sam-
hällsutvecklingen; men mera sällan än i något an-
nat land, har armån behöft användas uti detta sorg-;
liga värf.
A. B:s härpå följande framställning är lika orätt-
vis. Det säger nemligen: att enväldiga regeringar
företrädesvis älska stående armeer och söka genom
stränga disciplinärlagar bilda dem till blinda verk-
tyg åt den enväldiga makten; men att, i ett land!
med politisk fribet, såsom Sverge, der söker den
militära korporationsandan andra skäl, än de ofvan-
nämnda, hvilka äro: att försvarets grundande på
milis icke duger i militäriskt hänseende, samt att
det är än kostsammare. — Afven i sin första arti-
kel säger ÅA. B. att det är militär-byråkratiens in-
tressen och kärleken till politisk absolutism, som i
motarbeta önskningarne om lättnad på krigsbudgeten
genom reformer inom stående armenp.
Några ord äfven härom!
Enväldiga regeringars afsigter med sina stående!
armeer synas mig endast uti ett fall vara af någon !;
tillämplighet för oss: nemligen såsom varning att!
de möjligen kunde en dag vilja använda dessa ar- i
mer mot vårt land. På detta bör man vara be- i
redd. Det är derföre, som äfven fria folk, i grann-:
skapet, måsto hafva en ståonde här Stränga dil
sciplinärlagar äro icke stiftade för enväldets skull,
och måste fianas, äfven der envälden icke finnas.
De äro så gomla, som krigen. I Rom, som var en!
bko om året. Denne underlöjtnant eger ungefär:
dubbelt mot den majorslön jag innehbafver! I
Sverge — der det erkemilitära så ohejdadt och
betänkligt grasserar — har en underlöjtnant vid
den dyra cch landet utsugande indelta armåen,
sedan de vanliga afdragen till pensionskassan, ac-
kordsammorteringen m. m. afgått, jemnt en tre-
djedel at hvad den amerikanske underlöjtnantens!
betjent har af staten! Man kan blott af denna
enkla obestridliga jemförelse emellan cis-atlanti-
ska och trans-atlantiska underlöjtnanters och
adjutanters förmåner, sluta it allmänhet till huru
denna republik lönar och de deraf uppkommande.
kostnaderna!
) En stående beskyllning i de allmänna bladen är
vår kostsamma militärlyg. Genom att fortfa-
rande hafva inpräglat detta påstående, har det
öfvergått till en nog herrskande föreställning. Men
hvar finnes denna öfverklagade militärlyx, till nå-
gon sådan höjd, att betydliga besparingar derå
kunde göras? Naturligtvis är beskyllningen rik-
tad mot våra garnisonerade trupper. Endast i
fyra städer hafva vi garnisoner, då man utom-
lands, ja äfven i grannriket Danmark, har sådane
i en mängd städer, öfver hela landet. Egentligen
är det våra gardesregementer, der luxen anses
vara så oerhörd. En sanning är, att dessa rege-
menten kunde indragas; men de måste då ersät-
tas med andra trupper; ty ingen lärer på allvar
yrka att Stockholm skulle vara utan garnison.
Om man också icke tror sig behöfva minnas att
Stockholm ligger på riksgränsen, efter vi åtnju-
tit en så långvarig fred — så borde man likväl!
erinra sig; att allmän och enskild säkerhet, all-
män och enskild egendom icke kan lemnas till
pris för en handfull äfventyrare. Stockholm har
bank, arkiver, förråder, en stor mängd fångar,
samt sommarmånaderna flera tusende personer
främmande sjöfolk. Om således andra trupper
inrättades i gardesregementernas ställen, så skulle
de antingen värfvas, eller också indelta trupper
inkallas till tjenstgöring. I förra fallet vunnes
endast ett annat namn, ty de nya trupperne
skulle likaledes klädas, födas och väpnas. Ånta-
let kunde ej blifva mindre, ty den nuvarande
styrkan, med den betydliga permittering, som,
för att minska kostnaden, sker för kronans räk-
ning, är knappt tillräcklig, att utan folkets för-
störande bestrida tjenstgöringen. I det sednare
fallet åter kunde visserligen en besparing upp-
komma. Enligt en beräkning, som jag gjorde
2835, uti en då i Sverges Stalstidning offentlig-
gjord granskning af riksdagsmannen Anders Da-
nielssons förflugna förslag till armens omskapning,
visade jag att nära 60,000 rdr möjligen skulle
årligen inbesparas genom att indraga lifgardet till
häst, och i dess ställe till tjenstgöring inkalla en lika
styrka af lifregementets dragon- och husarkorps,
skiftevis hvarje balft år. Likaledes, att nära 30,000
rdr möjligen skulle besparas genom de båda fotgar-
desregementernas indragning, samt i dess ställe
inkallande af en lika styrka af de i Upland, Sö-
dermanland, Westmanland, Nerike, Dalarne och
Ostergötbland förlagde regementen, skiftevis bvart
annat år. Men jag anmärkte då, liksom jag an-
märker nu: att man för denna besparing af 90,000
rdr hade tre regementen mindre, att rust- och
rothållare finge sköta soldattorpet ett halft år, att
ryttare och soldat troligen blefve svårare att an-
skaffa, då de skulle så länge och temligen ofta
påkommande, vara ifrån sina hem. Orsaken hvar-
före besparingen skulle blifva så mycket större
genom hästgardets än genom fotgardenas indrag-
ning är den, att för rothållsregementerne måste l-
staten bekosta ersättning för slitning af beklädnad, !
utredning och gevär, under garnisonstjenst, hvar-
emot ruslhållaren, som, enligt författningarne
skall hålla häst och karl med beklädnad, utred-
ning och mundering, hvartbän de än kommende-
ras, icke har någon sådan ersättning att fordra.
För rothållsregementerna skulle denna ersättning,
epligt Dyssnämnde beräkning, utgöra omkring
LL IT TT KRK NN I
Of hh mm nr mm ör mm AA ND I HK I Or oo KR BRA