rena? ÅA. B., som sjelf så ofta beklagar sig öfver att dess afsigter blifva misskända och dagligen kämpar mot beskyllaingar, som det anser vara orättvisa, hvarföre icke låta andra motståndare, på ett helt annat fält, åtojuta den rättvisan, att anses strida för den fana, de bära, utan påstå dem hafva gifvit tro och lofven åt någon annan främmande makt — tro dem segla under falsk flagga? Å min sida är jag icke lika orättvis. Jag återkastar icke på A. B. dess beskyllningar. Det vore lätt att påstå, att A. B. hatar stående armåer, för att påskynda republiken, att det önskar en milis, för att med frikorpser kunna revolutionera Sverige m. m. Nog skulle äfven härom kunnna skrifvas en mängd artiklar. Nog skulle äfven på detta thema kunna tröskas åratal. Men vore häruti någon rättvisa? Jag tror det icke, och är, vare det sagdt med full sannfärdighet, öfvertygad om att ÅA. B:s utgifvare vill stående armtens inskränkning derföre, att han anser dem onödig och att kostnaden för den och för en mängd andra utgifter till försvarsverket kunna nyttigare för landet användas. Att om motsatsen sika öfvertyga dem, hvilka, såsom icke varande militärer, äro främmande för yrkets grundsatser, samt derjemte äro obenägne att höra skäl, dem de af förutfattad öfvertygelse ogilla — detta är icke lätt, och jag måste misströsta om mycken framgång i mitt förehafvande. Men då jag fann åsigter, så många gånger förut i ÅA. B. uttalade, äfven uti en mot mig personligen riktad artikel, så tänkte jag begagna tillfället, medan jsg hade ordet, att, åtminstone för en gång, få till A. B:s läsare framställa saken ur en annan synpunkt, ställande i Guds hand hvad det verkar! Således några ord om försvarsverkets kostnad. Att denna kostnad är stor, ja, att den är större, än önskeligt vore, i jemförelse med kostnaderna för samhällets inre ändamål: slägtets förädling, upplysning, vård och förkofran, — detta medgifver älven jag. Det är en klagan, som höres alla länder, der rösten är fri. Nous voici — begynner den fransyske deputerade kommarens budgetkommission för år 1847, då den kommer till redogörelsen för sin granskning af regeringens proposition rörande försvarsverket — Nous voici en pråsence du plus grand consommateur de nos services publics; il est vrai que cest å lui quest confite la defense du territoire continental; que cest å lui de faire respecter notre independance au dehors et de maintenir lordre et la tranquillit au dedans. Pour satisfaire å daussi grands devoirs, pour en accepter la responsabilit, le ministre, charg de cette importante mission, est sans doute oblig de demander beaucoup dhommes et beaucoup dargent; mais test å nous, de concert avec lui, qu il appartient de determiner å quelles conditions, le but que nous venons dindiquer peut tre atteint, cest å dire le service assur. ) — Så börjar kommissionen — och likväl slutar den med, att med ringa afdrag föreslå kammaren att bifalla de 300 millionerna! — Allestädes, — i Frankrike, i England, i Preussen, i Belgien, i Holland, i Danmark, kännas och klagas öfver försvarsverkets kostnader; men huru förekomma dem? Så länge Europas alla andra makter stå med stora slagfärdiga krigshärar, så kan icke Sverige börja med att inskränka sina försvarsanstalter, hvilka i alla fall stå på mera fredsfot, än något annat europeiskt land. Må man icke åberopa det lilla Schweiz, som ligger intryckt och omhägnadt mellan två mäktiga grannar, af hvilka hvar och en har så mycket att frukta, att landet, vid ett krig, skall genomgås af den andra, att båda öfverenskommit om, jemte öfriga stormakter, att garantera landets neutralitet. — En olägenhet således, som tillhörer hela tiden, alla närvarande sambhällen, måste man underkasta sig, för att icke ådraga sig ett ännu större ondt: eröfringen. Sveriges Konung och Regering rår icke för detta förhållande och förtjenar således icke heller förebråelserna för. att vi bo uti Europa. Mycket rättare, än de som yrka vår armås indragning, gjorde då den bekante landsman, som för några år sedan besökte de stora ländernas hufvudstäder, i ändamål att stita en vidtomfattande förening för allmän fr.d, som skulle inverka på de stora makterna och förmå dem till afväpning. Cobden arbetar i dessa dagar för samma mål. Detta är rätta vägen! Ty icke är det vi, som kunna börja. Men vilja Kejsar Nicolaus, Konungarna Ludvig Philip och Fredrik Wilhelm, furst! Metternich och Drottning Victorias målsmän dertill låta förmå sig, så skulle jag förmoda att icke heller vår Regering vill vara så martialisk, att icke den skulle föreslå armåens afdankande. Att vi skulle gå i spetsen för afväpningsreformen, kan ingen på allvar yrka, och i sjelfva A. B. läser jag med nöje detta yttrande: ,Att afväpna för besparings skull, d. vy. s. ställa sig rent utan försvar, i hopp om en evig fred, skulle visa både en svaghet i förståndet och en brottslig likgiltighet för fosterjorden. Således äro vi öfverens om att försvarsanstalter böra finnas, äfvensom att de böra göras så litet kostsamma som möjligt. Men en stor olägenhet inträffar här för en fattig stat. Försvarsanstalterna måste nemligen, för en sådan, alltid falla sig dyrare än för en rik. Ty förnödenheterna (materielen) måste till sin godhet, i allmänhet, vara ungefär lika för alla, om de skola göra åsyftadt gagn, och priset på dem, ehuru betydligt bättre i fattiga länder än i rika, kan ändå icke, på långt när, sänkas lika mycket, som skillnaden är mellan de båda ländernas national-förmögenhet och produktion. Likaledes får visserligen personalen åtnöja sig med ett vida tarfligare underhåll i en fattig stat, än uti en rik, utan att detta ändå alltid uppväger förhållandet mellan ländernas tillgångar. Om det tanages att svenska försvarsverket till lands kostar 6 millioner rdr sv. bko, eller 2 rör bko å hvarje invånare, men Frankrikes (300 mill. fr. å 30 mill. invånare), ö rdr bko å hvarje invånare, hvilken vida större lätthet har icke Frankrike att bära denna större börda, än vi, den mindre? Förenta Staterna, hvilkas arme kostar minst (tre gånger mera än den svenska, ehuru den blott är tredjedelen så stor, hafva dock den väsendtliga förmånen, att hvarje invånare icke betalar mera till försvaret än en svensk invånare. Men huru ojemnförligt lättare är icke, i anseende till landets rikedom, det för amerikanarn att bära en medelbeskattning af 2 rdr bko å hvarje invånare, än det är för svensken? Här är Amerikas stora förmån, som A. B. ser att jag ingalunda är så ensidig att vilja fördölja. Allt statsbestyr måste falla sig dyrare för en fattig stat, än för en rik. Den förra måste nöja sig med mindre, bör hushålla mera, men skillnaden i dess behof och den rikares kan aldrig blifva så stor, som skillnaden mellan bådas förmögenhet, likasom en mindre bemedlad enskild person, oaktadt all sparsamhet, icke kan skaffa sig en utstyrsel, som blir så mycket lägre i värde än den rikares, som skillnaden är mellan bådas vilkor. Det Vore t. ex, alldeles omöjligt för mig att anskaffa mig en Möttes d I Vi komma nu till den störste uppslukaren af vära medel; sapt är, att bonom åligger landets försvar, alt värna vårt yttre oberoende och vårt irre lugn. För att uppfylla så stora pligter, för att kunna öfvertaga ansvarigheten derför, måste den minister, som bör detta vigtiga uppdrag, tvifvelsI utan begära mnrycket folk och mycket penningar; men det tillhörer 083. i gamråd med hanam att