rena? ÅA. B., som sjelf så ofta beklagar sig öfver
att dess afsigter blifva misskända och dagligen käm-
par mot beskyllaingar, som det anser vara orättvisa,
hvarföre icke låta andra motståndare, på ett helt
annat fält, åtojuta den rättvisan, att anses strida
för den fana, de bära, utan påstå dem hafva gifvit
tro och lofven åt någon annan främmande makt —
tro dem segla under falsk flagga?
Å min sida är jag icke lika orättvis. Jag åter-
kastar icke på A. B. dess beskyllningar. Det vore
lätt att påstå, att A. B. hatar stående armåer, för
att påskynda republiken, att det önskar en milis,
för att med frikorpser kunna revolutionera Sverige
m. m. Nog skulle äfven härom kunnna skrifvas en
mängd artiklar. Nog skulle äfven på detta thema
kunna tröskas åratal. Men vore häruti någon rätt-
visa? Jag tror det icke, och är, vare det sagdt
med full sannfärdighet, öfvertygad om att ÅA. B:s
utgifvare vill stående armtens inskränkning derföre,
att han anser dem onödig och att kostnaden för den
och för en mängd andra utgifter till försvarsverket
kunna nyttigare för landet användas.
Att om motsatsen sika öfvertyga dem, hvilka,
såsom icke varande militärer, äro främmande för
yrkets grundsatser, samt derjemte äro obenägne att
höra skäl, dem de af förutfattad öfvertygelse ogilla
— detta är icke lätt, och jag måste misströsta om
mycken framgång i mitt förehafvande. Men då jag
fann åsigter, så många gånger förut i ÅA. B. utta-
lade, äfven uti en mot mig personligen riktad ar-
tikel, så tänkte jag begagna tillfället, medan jsg
hade ordet, att, åtminstone för en gång, få till A.
B:s läsare framställa saken ur en annan synpunkt,
ställande i Guds hand hvad det verkar!
Således några ord om försvarsverkets kostnad.
Att denna kostnad är stor, ja, att den är större,
än önskeligt vore, i jemförelse med kostnaderna
för samhällets inre ändamål: slägtets förädling, upp-
lysning, vård och förkofran, — detta medgifver äl-
ven jag. Det är en klagan, som höres alla län-
der, der rösten är fri. Nous voici — begynner
den fransyske deputerade kommarens budgetkom-
mission för år 1847, då den kommer till redogö-
relsen för sin granskning af regeringens proposition
rörande försvarsverket — Nous voici en pråsence
du plus grand consommateur de nos services publics;
il est vrai que cest å lui quest confite la defense
du territoire continental; que cest å lui de faire
respecter notre independance au dehors et de main-
tenir lordre et la tranquillit au dedans. Pour sa-
tisfaire å daussi grands devoirs, pour en accepter
la responsabilit, le ministre, charg de cette im-
portante mission, est sans doute oblig de deman-
der beaucoup dhommes et beaucoup dargent; mais
test å nous, de concert avec lui, qu il appartient
de determiner å quelles conditions, le but que nous
venons dindiquer peut tre atteint, cest å dire le
service assur. ) — Så börjar kommissionen — och
likväl slutar den med, att med ringa afdrag före-
slå kammaren att bifalla de 300 millionerna! —
Allestädes, — i Frankrike, i England, i Preussen,
i Belgien, i Holland, i Danmark, kännas och klagas
öfver försvarsverkets kostnader; men huru förekom-
ma dem? Så länge Europas alla andra makter stå
med stora slagfärdiga krigshärar, så kan icke Sverige
börja med att inskränka sina försvarsanstalter, hvil-
ka i alla fall stå på mera fredsfot, än något an-
nat europeiskt land. Må man icke åberopa det
lilla Schweiz, som ligger intryckt och omhägnadt
mellan två mäktiga grannar, af hvilka hvar och
en har så mycket att frukta, att landet, vid ett
krig, skall genomgås af den andra, att båda öfver-
enskommit om, jemte öfriga stormakter, att garan-
tera landets neutralitet. — En olägenhet således,
som tillhörer hela tiden, alla närvarande sambhäl-
len, måste man underkasta sig, för att icke ådraga
sig ett ännu större ondt: eröfringen. Sveriges Ko-
nung och Regering rår icke för detta förhållande
och förtjenar således icke heller förebråelserna för.
att vi bo uti Europa. Mycket rättare, än de som
yrka vår armås indragning, gjorde då den bekante
landsman, som för några år sedan besökte de stora
ländernas hufvudstäder, i ändamål att stita en vidt-
omfattande förening för allmän fr.d, som skulle
inverka på de stora makterna och förmå dem till
afväpning. Cobden arbetar i dessa dagar för samma
mål. Detta är rätta vägen! Ty icke är det vi, som
kunna börja. Men vilja Kejsar Nicolaus, Konun-
garna Ludvig Philip och Fredrik Wilhelm, furst!
Metternich och Drottning Victorias målsmän der-
till låta förmå sig, så skulle jag förmoda att icke
heller vår Regering vill vara så martialisk, att icke
den skulle föreslå armåens afdankande. Att vi
skulle gå i spetsen för afväpningsreformen, kan in-
gen på allvar yrka, och i sjelfva A. B. läser jag
med nöje detta yttrande: ,Att afväpna för bespa-
rings skull, d. vy. s. ställa sig rent utan försvar, i
hopp om en evig fred, skulle visa både en svaghet
i förståndet och en brottslig likgiltighet för foster-
jorden.
Således äro vi öfverens om att försvarsanstalter
böra finnas, äfvensom att de böra göras så litet
kostsamma som möjligt.
Men en stor olägenhet inträffar här för en fattig
stat. Försvarsanstalterna måste nemligen, för en
sådan, alltid falla sig dyrare än för en rik. Ty
förnödenheterna (materielen) måste till sin godhet,
i allmänhet, vara ungefär lika för alla, om de skola göra
åsyftadt gagn, och priset på dem, ehuru betydligt
bättre i fattiga länder än i rika, kan ändå icke, på
långt när, sänkas lika mycket, som skillnaden är
mellan de båda ländernas national-förmögenhet och
produktion. Likaledes får visserligen personalen
åtnöja sig med ett vida tarfligare underhåll i en
fattig stat, än uti en rik, utan att detta ändå all-
tid uppväger förhållandet mellan ländernas tillgån-
gar. Om det tanages att svenska försvarsverket till
lands kostar 6 millioner rdr sv. bko, eller 2 rör
bko å hvarje invånare, men Frankrikes (300 mill.
fr. å 30 mill. invånare), ö rdr bko å hvarje invå-
nare, hvilken vida större lätthet har icke Frankrike
att bära denna större börda, än vi, den mindre?
Förenta Staterna, hvilkas arme kostar minst (tre
gånger mera än den svenska, ehuru den blott är
tredjedelen så stor, hafva dock den väsendtliga för-
månen, att hvarje invånare icke betalar mera till
försvaret än en svensk invånare. Men huru ojemn-
förligt lättare är icke, i anseende till landets rike-
dom, det för amerikanarn att bära en medelbeskatt-
ning af 2 rdr bko å hvarje invånare, än det är för
svensken? Här är Amerikas stora förmån, som A.
B. ser att jag ingalunda är så ensidig att vilja för-
dölja. Allt statsbestyr måste falla sig dyrare för
en fattig stat, än för en rik. Den förra måste nöja
sig med mindre, bör hushålla mera, men skillnaden
i dess behof och den rikares kan aldrig blifva så
stor, som skillnaden mellan bådas förmögenhet, li-
kasom en mindre bemedlad enskild person, oaktadt
all sparsamhet, icke kan skaffa sig en utstyrsel,
som blir så mycket lägre i värde än den rikares,
som skillnaden är mellan bådas vilkor. Det Vore
t. ex, alldeles omöjligt för mig att anskaffa mig en
Möttes d
I Vi komma nu till den störste uppslukaren af
vära medel; sapt är, att bonom åligger landets för-
svar, alt värna vårt yttre oberoende och vårt irre
lugn. För att uppfylla så stora pligter, för att
kunna öfvertaga ansvarigheten derför, måste den
minister, som bör detta vigtiga uppdrag, tvifvels- I
utan begära mnrycket folk och mycket penningar;
men det tillhörer 083. i gamråd med hanam att