vederbörligen inprägla, emedan det aldriz kan nog ofta sägas, i stället för att skylla dessa förfärliga verkningar på armån, hvilken sannerligen dertill är oskyldig ); armån — hvars materiel är den aldra knappast möjliga, hvars befäl, med högst få undantag, är så dåligt lönad, att den i statens tjenst icke har dagligt bröd, och hvars trupp till ; består af landets flitigaste jordbrukare. — Lika stor är den orättvisan, att säga armåen i Sverige utgöra ett korporationsintresse. Om någon arm6 i verlden kan sägas vara medborgerlig, vara nationel, så är det den svenska. Dess trupp — 7; deraf — är till hela sin anskaffning, sitt löningssätt, sitt lefnadssätt, sina tänkesätt och sina vanor, national, i stor och ädel mening; dess befäl, oaktadt sin ringa utkomst, söker genom sin bildning, sitt tänkeoch lefnadssätt, att dagligen alltmera införlifva sina intressen med det stora medborgerliga. I hvad kan man säga att det söker att utvidga sina fördelar? Hvad har befälet för fördelar af de äskade anslagen till armen? Gå dessa till förbättrade löner? Tyvärr, nej! De fördelar, befälet får, är ett betydligt ökadt besvär med beväringsexersis och en vida längre rekrytexersis. Om befälet, det oaktadt, röstar för dessa anslag, så är det uppenbarligen emot dess egna ekonomiska fördelar. Likaså om det är obenäget för armeens indragning; ty det är gifvet, att man vid en sådan indragning, då medel vore att tillgå, icke skulle, utan den uppenbaraste orättvisa, kunna neka att förbättra b:fålets utkomst. Afven i detta fall handlar således befälet oegennyttigt, fosterländskt, ja äkta medborgerligt, emedan detta just består uti att uppoffra egna fördelar för hvad man anser vara fäderneslandets. — Vidare, när kan något enda fall uppgifvas, då svenska armån varit ett verktyg i maktens hand, hinderligt för friheten och samhälls-utvecklingen?, Om lugna medborgare anse den vara ett stöd för laglig ordnings upprätthållande, å är detta endast hinderligt för sjelfsvåldet och dess utveckling, och just befordrande friheten och samhällsutvecklingen; men mera sällan än i något annat land, har armån behöft användas uti detta sorg-; liga värf. A. B:s härpå följande framställning är lika orättvis. Det säger nemligen: att enväldiga regeringar företrädesvis älska stående armeer och söka genom stränga disciplinärlagar bilda dem till blinda verktyg åt den enväldiga makten; men att, i ett land! med politisk fribet, såsom Sverge, der söker den militära korporationsandan andra skäl, än de ofvannämnda, hvilka äro: att försvarets grundande på milis icke duger i militäriskt hänseende, samt att det är än kostsammare. — Afven i sin första artikel säger ÅA. B. att det är militär-byråkratiens intressen och kärleken till politisk absolutism, som i motarbeta önskningarne om lättnad på krigsbudgeten genom reformer inom stående armenp. Några ord äfven härom! Enväldiga regeringars afsigter med sina stående! armeer synas mig endast uti ett fall vara af någon !; tillämplighet för oss: nemligen såsom varning att! de möjligen kunde en dag vilja använda dessa ari mer mot vårt land. På detta bör man vara bei redd. Det är derföre, som äfven fria folk, i grann-: skapet, måsto hafva en ståonde här Stränga dil sciplinärlagar äro icke stiftade för enväldets skull, och måste fianas, äfven der envälden icke finnas. De äro så gomla, som krigen. I Rom, som var en! bko om året. Denne underlöjtnant eger ungefär: dubbelt mot den majorslön jag innehbafver! I Sverge — der det erkemilitära så ohejdadt och betänkligt grasserar — har en underlöjtnant vid den dyra cch landet utsugande indelta armåen, sedan de vanliga afdragen till pensionskassan, ackordsammorteringen m. m. afgått, jemnt en tredjedel at hvad den amerikanske underlöjtnantens! betjent har af staten! Man kan blott af denna enkla obestridliga jemförelse emellan cis-atlantiska och trans-atlantiska underlöjtnanters och adjutanters förmåner, sluta it allmänhet till huru denna republik lönar och de deraf uppkommande. kostnaderna! ) En stående beskyllning i de allmänna bladen är vår kostsamma militärlyg. Genom att fortfarande hafva inpräglat detta påstående, har det öfvergått till en nog herrskande föreställning. Men hvar finnes denna öfverklagade militärlyx, till någon sådan höjd, att betydliga besparingar derå kunde göras? Naturligtvis är beskyllningen riktad mot våra garnisonerade trupper. Endast i fyra städer hafva vi garnisoner, då man utomlands, ja äfven i grannriket Danmark, har sådane i en mängd städer, öfver hela landet. Egentligen är det våra gardesregementer, der luxen anses vara så oerhörd. En sanning är, att dessa regementen kunde indragas; men de måste då ersättas med andra trupper; ty ingen lärer på allvar yrka att Stockholm skulle vara utan garnison. Om man också icke tror sig behöfva minnas att Stockholm ligger på riksgränsen, efter vi åtnjutit en så långvarig fred — så borde man likväl! erinra sig; att allmän och enskild säkerhet, allmän och enskild egendom icke kan lemnas till pris för en handfull äfventyrare. Stockholm har bank, arkiver, förråder, en stor mängd fångar, samt sommarmånaderna flera tusende personer främmande sjöfolk. Om således andra trupper inrättades i gardesregementernas ställen, så skulle de antingen värfvas, eller också indelta trupper inkallas till tjenstgöring. I förra fallet vunnes endast ett annat namn, ty de nya trupperne skulle likaledes klädas, födas och väpnas. Åntalet kunde ej blifva mindre, ty den nuvarande styrkan, med den betydliga permittering, som, för att minska kostnaden, sker för kronans räkning, är knappt tillräcklig, att utan folkets förstörande bestrida tjenstgöringen. I det sednare fallet åter kunde visserligen en besparing uppkomma. Enligt en beräkning, som jag gjorde 2835, uti en då i Sverges Stalstidning offentliggjord granskning af riksdagsmannen Anders Danielssons förflugna förslag till armens omskapning, visade jag att nära 60,000 rdr möjligen skulle årligen inbesparas genom att indraga lifgardet till häst, och i dess ställe till tjenstgöring inkalla en lika styrka af lifregementets dragonoch husarkorps, skiftevis hvarje balft år. Likaledes, att nära 30,000 rdr möjligen skulle besparas genom de båda fotgardesregementernas indragning, samt i dess ställe inkallande af en lika styrka af de i Upland, Södermanland, Westmanland, Nerike, Dalarne och Ostergötbland förlagde regementen, skiftevis bvart annat år. Men jag anmärkte då, liksom jag anmärker nu: att man för denna besparing af 90,000 rdr hade tre regementen mindre, att rustoch rothållare finge sköta soldattorpet ett halft år, att ryttare och soldat troligen blefve svårare att anskaffa, då de skulle så länge och temligen ofta påkommande, vara ifrån sina hem. Orsaken hvarföre besparingen skulle blifva så mycket större genom hästgardets än genom fotgardenas indragning är den, att för rothållsregementerne måste lstaten bekosta ersättning för slitning af beklädnad, ! utredning och gevär, under garnisonstjenst, hvaremot ruslhållaren, som, enligt författningarne skall hålla häst och karl med beklädnad, utredning och mundering, hvartbän de än kommenderas, icke har någon sådan ersättning att fordra. För rothållsregementerna skulle denna ersättning, epligt Dyssnämnde beräkning, utgöra omkring LL IT TT KRK NN I Of hh mm nr mm ör mm AA ND I HK I Or oo KR BRA