—HDet är upplyst, att af de hos den förut ommnåmnde -pantlånaren, f. tullvaktmästaren Källbom anhållna persedlar åtskilliga blifvit stulna från sina rätta egare, hvilka nu en efter annan infinna sig och reklamera dem. Källbom redogör som han kan för sin åtkomst till ifrågavarande saker; öfverståth.embetet har dock hittills ej funnit anledning häkta henom. t-— Portvaktaren vid Serafimerlasarettet, Magnus Nordlander, afbände sig lifvet sistl. lördag, genom hängning. Hans hustru, som tidigt på morgonen varit borta från hemmet, saknade vid sin återkomst mannen; sedan hon en stund förgäfves väntat på honom, började hon söka och fann honom hängande bakom sängomhänget, i en vid kakelugnsspjelltenen fåstad snara. Mannen hade i lifstiden haft svagt hufvud och för sin sjuklighet en tid varit intagen på Danviks hospital; han hade för några dagar sedan yttrat farhåga att åter komma dit, och sagt att han väl på något sätt skulle förekomma detta. Sålunda förklarade hustrun bans sjelfmord. Den döda kroppen får ärliga, men i tysthet begrafvas. — En dräng vid namn Anders Gustaf Pettersson fanns sistl. thorsdags e. m. hafva hängt sig uti sin bostad, 4 23 vid Lilla Nygatan. Grubbleri uppgifves hafva varit orsaken till denna förtviflade gerning. Den aflidne skulle, enligt öfverståth.embetets beslut, i tysthet begrafvas. — Angående eldsvådån förl. thorsdag inom en egendom vid Perstickargränden meddelar Dagbladet, efter polisundersökningen, att byggnaden, hvari elden kommit lös, icke varit, såsom först berättades, något vexteller drifbus, utan ett förvaringsrum för rotsaker och andra trädgårdsalster, försedt med dubbel trossbotten af bräder samt mellanliggande fyllning af torf och sågspån; rummet hade äfven haft en kakelugn, i hvilken husegarens dräng fuppgjort eld i thorsdags morse, men ett par timmar derefter tillskjutit spjellet, utan att då hafva upptäckt någon anledning till eldsfara, hvilken dock visade sig en kort stund derefter. Den nedbrunna byggnaden har icke varit brandförsäkrad och dess egare har ej framställt några påståenden; hvadan det vid den hållna undersökningen fått bero. — I Dagbladet läses nedanstäende klassiska tiggarskrift af en f. d. fästningsfånge, Lorentz August Högvall, som tre gånger varit straffad för stöld, och nu sednast kommit i polisens händer för fylleri och vildsint förhållande. Jag är ej en bland dem, som gjort en vana af att falla någon besvärlig genom tiggande; dock måste jag nu erkänna, att min svåra och ytterst beklagansvärda belägenhet nödgar mig gifva rätt till Horatii ord: Fata nos ducunt, ideo fortiter omne ferendum est; Olim constitutum est, quid gaudeas quid fleas?) — ty genom missöden ledes många menniskor till ett bättre lif än detta; — dock, korset är i många år svårare än mången tror. Egen handlande i Borås, men genom eldsvåda 4827 ruinerad, ingick jag vid regemente, hvarest jag i 42 år tjenstgjort som sergeant. Nu efter erhållet afsked på vägen från Westerås hit till Stockholm i 7 veckors tid sängliggande sjuk, nödgas jag för uppehållet af mitt olyckliga lif, under min förestående resa till Wimmerby, i största ödmjukhet bönfalla om en ringa, men i behofvets stund högt värderad skärf, hvaraf minnet alltid skall tacksamt lefva i ett troget hjerta hos Den olycklige Högvall. s — En för stöld straffad ung qvinna, som icke hade någen att åberopa till sitt försvar, då hon i dag inställdes från häktet att förhöras hvad hon ämnade taga sig till, blef dömd till spinnhuset på två år. Hon uppräknade att hon der skulle få föda, husrum, kläder — och tackade ödmjukast för sin dom. Om tacksägelsen icke var fräck, var den åtminstone föga hjertlig. . — En boktryckerikonstförvandt var i dag kallad till polisen, för det han i går natt skulle hafva fört oljud å gata och icke aktat på polisbetjeningens tillsägelse till honom att hålla sig tyst. Den tilltalade medgaf att han sjungit; han hade dock upphört dermed, när han blef tillsagd att sluta, och då han! sedermera åter upphöjt sin stämma, hade det endast; varit för att sjunga: Bevare Gud vår kung. Herr polismästaren, som fann midnattstiden icke passande för folksångens afsjungande på allmän gata, dömde den tilltalade att för oljud plikta 4: 32. — En vestgöte, kringstrykande utan att handla, var för sitt vagabondage skull uppförd till polisen i dag, och fick tillsägelse att oförtöfvadt begifva sig hem. Han beklagade sig öfver att polisbetjenten, som tagit honom, vid tillfället tilldelat honom ett slag; men jag ser inte något fel på digp, inföll polismästaren. Han slog mig vid öratv, påstod vestgöten; dock fann polismästaren ej skäl att fästa något afseende å karlens klagan, utan bad honom behålla hvad han fått såsom ett minne af Stockholm, och helsa hem till Westergötland. ?) Den anförda latinska meningen lyder i öfversättning: Ödena föra oss i ledband; derföre måste allt med styrka fördragas. Den uråldriga regeln bjuder: Hvarföre glädjas, hvarföre gråta?