—HDet är upplyst, att af de hos den förut om-
mnåmnde -pantlånaren, f. tullvaktmästaren Källbom
anhållna persedlar åtskilliga blifvit stulna från sina
rätta egare, hvilka nu en efter annan infinna sig
och reklamera dem. Källbom redogör som han kan
för sin åtkomst till ifrågavarande saker; öfverståth.-
embetet har dock hittills ej funnit anledning häkta
henom.
t-— Portvaktaren vid Serafimerlasarettet, Magnus
Nordlander, afbände sig lifvet sistl. lördag, genom
hängning. Hans hustru, som tidigt på morgonen
varit borta från hemmet, saknade vid sin återkomst
mannen; sedan hon en stund förgäfves väntat på
honom, började hon söka och fann honom hängan-
de bakom sängomhänget, i en vid kakelugnsspjell-
tenen fåstad snara. Mannen hade i lifstiden haft
svagt hufvud och för sin sjuklighet en tid varit in-
tagen på Danviks hospital; han hade för några da-
gar sedan yttrat farhåga att åter komma dit, och
sagt att han väl på något sätt skulle förekomma
detta. Sålunda förklarade hustrun bans sjelfmord.
Den döda kroppen får ärliga, men i tysthet be-
grafvas.
— En dräng vid namn Anders Gustaf Pettersson
fanns sistl. thorsdags e. m. hafva hängt sig uti sin
bostad, 4 23 vid Lilla Nygatan. Grubbleri uppgif-
ves hafva varit orsaken till denna förtviflade ger-
ning. Den aflidne skulle, enligt öfverståth.embetets
beslut, i tysthet begrafvas.
— Angående eldsvådån förl. thorsdag inom en e-
gendom vid Perstickargränden meddelar Dagbladet,
efter polisundersökningen, att byggnaden, hvari el-
den kommit lös, icke varit, såsom först berättades,
något vext- eller drifbus, utan ett förvaringsrum för
rotsaker och andra trädgårdsalster, försedt med dub-
bel trossbotten af bräder samt mellanliggande fyll-
ning af torf och sågspån; rummet hade äfven haft
en kakelugn, i hvilken husegarens dräng fuppgjort
eld i thorsdags morse, men ett par timmar derefter
tillskjutit spjellet, utan att då hafva upptäckt någon
anledning till eldsfara, hvilken dock visade sig en
kort stund derefter. Den nedbrunna byggnaden har
icke varit brandförsäkrad och dess egare har ej
framställt några påståenden; hvadan det vid den
hållna undersökningen fått bero.
— I Dagbladet läses nedanstäende klassiska tig-
garskrift af en f. d. fästningsfånge, Lorentz August
Högvall, som tre gånger varit straffad för stöld, och
nu sednast kommit i polisens händer för fylleri och
vildsint förhållande.
Jag är ej en bland dem, som gjort en vana af
att falla någon besvärlig genom tiggande; dock må-
ste jag nu erkänna, att min svåra och ytterst be-
klagansvärda belägenhet nödgar mig gifva rätt till
Horatii ord: Fata nos ducunt, ideo fortiter omne
ferendum est; Olim constitutum est, quid gau-
deas quid fleas?) — ty genom missöden ledes
många menniskor till ett bättre lif än detta; —
dock, korset är i många år svårare än mången tror.
Egen handlande i Borås, men genom eldsvåda
4827 ruinerad, ingick jag vid regemente, hvarest
jag i 42 år tjenstgjort som sergeant. Nu efter er-
hållet afsked på vägen från Westerås hit till Stock-
holm i 7 veckors tid sängliggande sjuk, nödgas jag
för uppehållet af mitt olyckliga lif, under min före-
stående resa till Wimmerby, i största ödmjukhet
bönfalla om en ringa, men i behofvets stund högt
värderad skärf, hvaraf minnet alltid skall tacksamt
lefva i ett troget hjerta hos Den olycklige
Högvall.
s — En för stöld straffad ung qvinna, som icke
hade någen att åberopa till sitt försvar, då hon i
dag inställdes från häktet att förhöras hvad hon
ämnade taga sig till, blef dömd till spinnhuset på
två år. Hon uppräknade att hon der skulle få föda,
husrum, kläder — och tackade ödmjukast för sin
dom. Om tacksägelsen icke var fräck, var den åt-
minstone föga hjertlig. .
— En boktryckerikonstförvandt var i dag kallad
till polisen, för det han i går natt skulle hafva fört
oljud å gata och icke aktat på polisbetjeningens
tillsägelse till honom att hålla sig tyst. Den tillta-
lade medgaf att han sjungit; han hade dock
upphört dermed, när han blef tillsagd att sluta, och
då han! sedermera åter upphöjt sin stämma, hade
det endast; varit för att sjunga: Bevare Gud vår
kung. Herr polismästaren, som fann midnattstiden
icke passande för folksångens afsjungande på allmän
gata, dömde den tilltalade att för oljud plikta 4: 32.
— En vestgöte, kringstrykande utan att handla,
var för sitt vagabondage skull uppförd till polisen i
dag, och fick tillsägelse att oförtöfvadt begifva sig
hem. Han beklagade sig öfver att polisbetjenten,
som tagit honom, vid tillfället tilldelat honom ett
slag; men jag ser inte något fel på digp, inföll
polismästaren. Han slog mig vid öratv, påstod
vestgöten; dock fann polismästaren ej skäl att fästa
något afseende å karlens klagan, utan bad honom
behålla hvad han fått såsom ett minne af Stock-
holm, och helsa hem till Westergötland.
?) Den anförda latinska meningen lyder i öfversätt-
ning: Ödena föra oss i ledband; derföre måste
allt med styrka fördragas. Den uråldriga regeln
bjuder: Hvarföre glädjas, hvarföre gråta?