termayer i detta ämne yttrat på den sednare
tiden, t. ex. vid Penitentiairmötet i Frankfurt
år 1846.
I sitt inträdestal, såsom ordförande, säger
Mittermayer: :
Holländaren Van de Wall, en snillrik, men
för tidigt död man, utgaf för omkring 20 år
sedan en afhandling under titeln De jure cri-
minali, errorum humani generis teste. I d-n-
na afhandling hade han samlat alla villfarelser,
fördomar cci orimligheter, som funnos i kri-
minallagstiftningen på hans tid. Skulle man
väl tro, att en lika stor volum kunie fyllas,
om man i våra dagar villle skrifva en dylik
bok? Jag nekar icke, att våra brottmå!slagar
under dessa 20 år gjort nyttiga framsteg, men,
att tala uppriktgt, är jag icke någon beundrare
af dem. Dödsstraff, som sträfvar att mer och
mer utplåna sig utur våra str:ffiagar, finnes der
ännu för mycket.
Vi hafva ännu hos oss spö- (riskäpp) straff,
mindre visserligen än tillförene, men ändå för
mycket, enligt min tanka, ozktadt derss menig
som tro, att verlden icke kan styras utan med
käppen.
Sedermera yttrade Mittermayer en annan
dag det som följer: )
Mine herrar: Jag ämnar icke att till om-
röstning framställa frågan om afskaffande af ir-
famerande stri ff, men jag tror mig böra mot-
säga den mening, som min vän Birnbaum nyss
yttrat... Denna mening syftar derhän, att låta
förstå, det b:behållandet af infamerande straff
icke skulle innefatta så stora olägenheter, som
man påstår, för derss heder, som dermed be-
läggas. Huru? Är det icke sagdt i våra lagar,
att den till tukthus dömde förlorar adelskap
och behörigheten att användas i statens tjenst:
att han ieke vidare kan vara sakförare uti rät-
tegångar, lika litet som välja eller väljas till
municipala befattningar, deputerad ete.? Är då
icke detta förlust af äran? Tänken eder en ung
man, som vid universitetet haft den olyckan
att indragas i duell, deri han dödar eller svårt
skadar sin motståndare.
Den olycklige försonar sitt brott i ett tukt-
hus (mai:on de force), hvarifrån ban utgår ef-
ter 5 eller 6 år. Han kan göra allt möjligt
för att visa sig värdig sina medborgares akt-
ning; hans medborgare skola i sjelfva verket
gifva honom den; men de förmå icke gifva
honom rättigheten att representera sitt land;
men den oblidkeliga lagen skall ropa till ho-
nom: Det är en frigifven brottsling, likasom
Dante utropar: Det är en fördömd. Man
skall väl säga: regenten är mild, han skall gifva
nåd och då kan den frigifne intråda i utöfnin-
gen af sina rättigheter; men denne skall svara:
jag vill hafva min rätt och icke nåd; jag ön-
skar icke nåd, utan rättvisa.
Nu torden ni fråga: på hvilken grundsats
hvila de infamerande straffen? De leda sin
upprinnelse från förflutna tider, då afskräckelse-
begreppet var ensamt rådande och fångarnes
öde icke en gång väckte medlidande. Bättre
folk (gens de qualit,) sattes icke uti fängelse
utan var befriadt från allt straff. Vår gamla
strafflära leder sitt upphof från den, som an-
vändes mot hundar. Man tänkte, att likasom
man straffade en hund på det han icke ssulle
vidare stjäla, på samma sätt borde man straff.
tjufvar, på det de icke måtte framdeles något
tillgripa. Fängelserne kallades hålor och med
denna benämning hedras de ännu på flera stäl-
len. Man uppförde plats.r och theatrar, men
ingen tänkte på, alt bygga nya fängelser. Vi
hysa den djerfva föreställningen, att vi kunna
åstadkomma brottslingarnes moraliska förändring
(reform). Jag tror, att vi kunna dertill myc-
ket b:drrga; men dertill fordras, att man icke
brännmärker dem: och att de vid sitt utträ-
dande från häktet, icke måtte kunna säga, (så-
som Auband berättar) hvartill gagnar det oss,
att blifva bättre, då man öfverallt förjagar
0ss och på intet ställe vill hafva med oss all
skaffa?
Mine herrar! Vi klandre Fransmännen för
det de så länge hos sig bibehållit brännmärk-
ningen och vi besinna icke att vi ännu sjelfva
hafva samma streff. Det är sannt, att vi icke
sätta det brännande jernet på brottslingens skul-
dra; men vi bibehålla icke de:s mindre i l2-
gen den moraliska brännmärkningen, i det vi
från de heligaste rättigheter uteslute dem, som
lagen brännmärkt, äfven om de i fängelset upp-
rättat sig.n
Uti det t:1l, hvarmed Mittermayer afslöt sam-
manträdet, förekommer:
Våra beslut finn2s ännu endast på papperet;
nu måste vi gifva dem lif. Men likasom tel-
ningen, man planterar, eller kornet, man sår,
icke kommer att bära frukt i större mån, än
man förstått åt dem utse den jordmån och det
luftstreek, som dem bäst passa; på lika sätt
fordras för en lagstiftnings fortgång till ett bät-
tre, att den inplantas uti sederna inom eit
land; som är af beskaffenhet att kunna nära
den. I det ögonblick, då vi i våra förslag till
penitentiärreformen vilja afklåda oss vår gamle
menniska och ikläda os: en ny, hafve vifram-
för altt af nöden, att, såsom lagstiftare, afligga
en mängd föromar, hvarmed vi äro inbyrda, utan
att misstänka det.
Det gamla afskräcke!sesystemet har på mång-
faldiga vägar inträngt i våra naturers kött och
ben, blod och märg:- Veten ni hvad man sä-
ger uti representativa församlingar, uti styre.