sernas rådslag? Man säger: folket miste inti-
mideras. Vi hafva nyss proklamerat-en annan
grundsats. Icke så, som meningen vore att spela
känslosamme emot brottslingarne eller klema
lem: vi vilja tvärtom att straffet verkligen straf-
far, men vi vilja ock, att det förbättrar ge-
hom sjelfva sin tuktan. Vi vilja äfven :åstad-
komma afskräckelse, men en moralisk afskräc-
kelse ; men icke denna djuriskä, som icke ver-
kar genom annat än skådespelet af kroppsliga
smärtor etc.
— ——
(Insändt.)
Olika straffsystemerna.
(Sannsaga.)
Det var en gång en pilt — som mången är väl det —
men riktigt en vildbasare var denna,
fast en treåring blott, som ondt och godt ej vet;
ty ingen eld var bytingen för het,
att ej derpå han skulle alla fingrar bränna,
och ingen köld nog skarp, att ej på dörren ränna.
Alltnog: en vacker dag båd bränd och kyld han var;
han feber fick, samt rasade i yra
kring rummet, dit hans fader honom bar,
tills läkarena samlats: A och B, C, D, de fyra.
Hr A tar ordet först, men blott med ord
han vill den arma stackarn bota — idel fraser
om distractioner, fantasier och extaser.
Till sluts han pojken lyfter på ett bord,
att rätt se feberyrselns alla facer
och hämma den med vin, konfekt och glacer.
Hr B tar icke ordet blott, men riset äfvenså,
som i hans tanke är det enda medel,
hvarmed en dylik sjelfförstörd persedel
skall kunna helsan återfå
och allt sitt brott mot samhället försona.
Han råder fadren, ej sin älskling skona,
men risa, basa, spöa gul och blå,
tills sjukdomen ur kropp och själ försvinner.
Hr C det medlet nog barbariskt finner,
om ej åtminstone alternatift det tas,
hvarföre först en sked för inre bruk han häller
och så till patienten sjelf hemställer,
om han vill droppar hafva, eller bas?
Hr D, ej nöjd med hvad de andra ordinera,
vill långt mer radikalt till väga gå,
och råder, hufvudet af patienten slå,
så kostar han ej medicin och gör ej odygd mera.
Hvad gör väl fadren sist? Han lyder ingendera,
men förer straxt sitt sjuka barn i cell,
i säng jag ville säga, cellsystemet lika
uti att sans och hvila ge, samt ställd i ensamt tjäll,
att ej besmitta andra friska barn tillika.
Och nu med vänlig blick, men jemn, allvarlig hand
han läkemedlet blandar och ingifver
en dosis Lag, med Evangelium ibland,
alltså båd bäskt och sött; hvars verkan blifver
att febern häfves. Dock ej fadren öfvergifver
Konvalescenten nu: nej dubbelt öm och mån
han denna ene, nära döde son
mer kärlek, än de tio friska gifver.
Så samhället försonas, detta hulda hem
dit brodren frälst till bröderna får träda.
Hur kunde ock på något annat sätt han dem
med ordineradt slisk och stryk och död mer gläda?