termayer i detta ämne yttrat på den sednare tiden, t. ex. vid Penitentiairmötet i Frankfurt år 1846. I sitt inträdestal, såsom ordförande, säger Mittermayer: : Holländaren Van de Wall, en snillrik, men för tidigt död man, utgaf för omkring 20 år sedan en afhandling under titeln De jure criminali, errorum humani generis teste. I d-nna afhandling hade han samlat alla villfarelser, fördomar cci orimligheter, som funnos i kriminallagstiftningen på hans tid. Skulle man väl tro, att en lika stor volum kunie fyllas, om man i våra dagar villle skrifva en dylik bok? Jag nekar icke, att våra brottmå!slagar under dessa 20 år gjort nyttiga framsteg, men, att tala uppriktgt, är jag icke någon beundrare af dem. Dödsstraff, som sträfvar att mer och mer utplåna sig utur våra str:ffiagar, finnes der ännu för mycket. Vi hafva ännu hos oss spö(riskäpp) straff, mindre visserligen än tillförene, men ändå för mycket, enligt min tanka, ozktadt derss menig som tro, att verlden icke kan styras utan med käppen. Sedermera yttrade Mittermayer en annan dag det som följer: ) Mine herrar: Jag ämnar icke att till omröstning framställa frågan om afskaffande af irfamerande stri ff, men jag tror mig böra motsäga den mening, som min vän Birnbaum nyss yttrat... Denna mening syftar derhän, att låta förstå, det b:behållandet af infamerande straff icke skulle innefatta så stora olägenheter, som man påstår, för derss heder, som dermed beläggas. Huru? Är det icke sagdt i våra lagar, att den till tukthus dömde förlorar adelskap och behörigheten att användas i statens tjenst: att han ieke vidare kan vara sakförare uti rättegångar, lika litet som välja eller väljas till municipala befattningar, deputerad ete.? Är då icke detta förlust af äran? Tänken eder en ung man, som vid universitetet haft den olyckan att indragas i duell, deri han dödar eller svårt skadar sin motståndare. Den olycklige försonar sitt brott i ett tukthus (mai:on de force), hvarifrån ban utgår efter 5 eller 6 år. Han kan göra allt möjligt för att visa sig värdig sina medborgares aktning; hans medborgare skola i sjelfva verket gifva honom den; men de förmå icke gifva honom rättigheten att representera sitt land; men den oblidkeliga lagen skall ropa till honom: Det är en frigifven brottsling, likasom Dante utropar: Det är en fördömd. Man skall väl säga: regenten är mild, han skall gifva nåd och då kan den frigifne intråda i utöfningen af sina rättigheter; men denne skall svara: jag vill hafva min rätt och icke nåd; jag önskar icke nåd, utan rättvisa. Nu torden ni fråga: på hvilken grundsats hvila de infamerande straffen? De leda sin upprinnelse från förflutna tider, då afskräckelsebegreppet var ensamt rådande och fångarnes öde icke en gång väckte medlidande. Bättre folk (gens de qualit,) sattes icke uti fängelse utan var befriadt från allt straff. Vår gamla strafflära leder sitt upphof från den, som användes mot hundar. Man tänkte, att likasom man straffade en hund på det han icke ssulle vidare stjäla, på samma sätt borde man straff. tjufvar, på det de icke måtte framdeles något tillgripa. Fängelserne kallades hålor och med denna benämning hedras de ännu på flera ställen. Man uppförde plats.r och theatrar, men ingen tänkte på, alt bygga nya fängelser. Vi hysa den djerfva föreställningen, att vi kunna åstadkomma brottslingarnes moraliska förändring (reform). Jag tror, att vi kunna dertill mycket b:drrga; men dertill fordras, att man icke brännmärker dem: och att de vid sitt utträdande från häktet, icke måtte kunna säga, (såsom Auband berättar) hvartill gagnar det oss, att blifva bättre, då man öfverallt förjagar 0ss och på intet ställe vill hafva med oss all skaffa? Mine herrar! Vi klandre Fransmännen för det de så länge hos sig bibehållit brännmärkningen och vi besinna icke att vi ännu sjelfva hafva samma streff. Det är sannt, att vi icke sätta det brännande jernet på brottslingens skuldra; men vi bibehålla icke de:s mindre i l2gen den moraliska brännmärkningen, i det vi från de heligaste rättigheter uteslute dem, som lagen brännmärkt, äfven om de i fängelset upprättat sig.n Uti det t:1l, hvarmed Mittermayer afslöt sammanträdet, förekommer: Våra beslut finn2s ännu endast på papperet; nu måste vi gifva dem lif. Men likasom telningen, man planterar, eller kornet, man sår, icke kommer att bära frukt i större mån, än man förstått åt dem utse den jordmån och det luftstreek, som dem bäst passa; på lika sätt fordras för en lagstiftnings fortgång till ett bättre, att den inplantas uti sederna inom eit land; som är af beskaffenhet att kunna nära den. I det ögonblick, då vi i våra förslag till penitentiärreformen vilja afklåda oss vår gamle menniska och ikläda os: en ny, hafve viframför altt af nöden, att, såsom lagstiftare, afligga en mängd föromar, hvarmed vi äro inbyrda, utan att misstänka det. Det gamla afskräcke!sesystemet har på mångfaldiga vägar inträngt i våra naturers kött och ben, blod och märg:Veten ni hvad man säger uti representativa församlingar, uti styre.