Din bror är en niding, som hade förrådt oss, och vi vore förlorade, om vi ej förgöra honom., O, min bror! min stackars bror!p Du kan dö med honomv, sade Vaninka med ett uttryck, som bevisade att hon ej skulle hafva varit ledsen, om Annouschka hade drifvit för långt sin systerliga kärlek. Men se hur det brinner, fröken ! Låtom oss gå ut då, sade Vaninka och släpade den bestörta unga flickan med sig, stängde dörren efter sig, tog ur nyckeln och kastade den i snön. För Guds skull, skyndom oss hem! utbrast Annouschka, jag kan ej uthärda detta rysliga skådespel.n Låtom oss deremot stadna, sade Vaninka, i det hon fasthöll sin följeslagerska med en nästan manlig styrka; låtom oss vara qvar tills huset ramlar, så att vi äro säkra att ingen enda undkommer.n 0, min Gud! utropade Annouschka och föll på knä, förbarma dig öfver min stackars bror, ty döden för honom till dig, innan han hunnit bereda sig på att stå inför ditt ansigtele Ja, bed! bed! det är godtl sade Vaninka, ,ty det är deras kroppar jag vill förgöra, och ej deras själar. Bed! jag tillåter det.n Och Vaninka förblef stående med korslagda armar, upplyst af flammorna, under det hennes följeslagerska bad. Elden varade ej länge. Huset var af trä och, liksom alla ryska bönders hus, diktadt med blånor, så att lågorna, som utbröto i husets alla fyra hörn, bildade efter ett ögonblick ett enda omätligt bål. Vaninka följde med lågande blickar brandens framsteg, fruktande alltjemt att se något halfbrunnet spöke träda fram ur lågorna. Slutligen ramlade taket, och först då återtog Vauinka, fri från all fruktan, vägen till sin faders boning, hvarest, tack vare den rättighet Annouschka hade att vid hvilken tid som helst på dygaet gå ut och in, de obemärkte inkommo. Följande dagen talades i Petersburg ej om annat än eldsvådan vid Röda Krogen. Man