Din bror är en niding, som hade förrådt
oss, och vi vore förlorade, om vi ej förgöra
honom.,
O, min bror! min stackars bror!p
Du kan dö med honomv, sade Vaninka med
ett uttryck, som bevisade att hon ej skulle
hafva varit ledsen, om Annouschka hade drif-
vit för långt sin systerliga kärlek.
Men se hur det brinner, fröken !
Låtom oss gå ut då, sade Vaninka och slä-
pade den bestörta unga flickan med sig, stängde
dörren efter sig, tog ur nyckeln och kastade
den i snön.
För Guds skull, skyndom oss hem! utbrast
Annouschka, jag kan ej uthärda detta rysliga
skådespel.n
Låtom oss deremot stadna, sade Vaninka,
i det hon fasthöll sin följeslagerska med en nä-
stan manlig styrka; låtom oss vara qvar tills
huset ramlar, så att vi äro säkra att ingen
enda undkommer.n
0, min Gud! utropade Annouschka och föll
på knä, förbarma dig öfver min stackars bror,
ty döden för honom till dig, innan han hun-
nit bereda sig på att stå inför ditt ansigtele
Ja, bed! bed! det är godtl sade Vaninka,
,ty det är deras kroppar jag vill förgöra, och
ej deras själar. Bed! jag tillåter det.n
Och Vaninka förblef stående med korslagda
armar, upplyst af flammorna, under det hennes
följeslagerska bad.
Elden varade ej länge. Huset var af trä
och, liksom alla ryska bönders hus, diktadt
med blånor, så att lågorna, som utbröto i hu-
sets alla fyra hörn, bildade efter ett ögonblick
ett enda omätligt bål. Vaninka följde med
lågande blickar brandens framsteg, fruktande
alltjemt att se något halfbrunnet spöke träda
fram ur lågorna. Slutligen ramlade taket, och
först då återtog Vauinka, fri från all fruktan,
vägen till sin faders boning, hvarest, tack vare
den rättighet Annouschka hade att vid hvilken
tid som helst på dygaet gå ut och in, de obe-
märkte inkommo.
Följande dagen talades i Petersburg ej om
annat än eldsvådan vid Röda Krogen. Man