dervid. Öfver samma ämne, som här är afbandladt, har äfven D-gbladet för i går en längre, ganska väl skrifven artikel, innehål:ande några så träffande sanningar, att vi meddela ett par fragmenter deraf i utdrag: Men antagom för ett ögonblick, att de rent konservative komme till styret, hurudant blef väl då deras förhållande till konungen och det öfriga folket? Konungen är liberal i flera vigtiga lagstiftningsfrågor, det veta vi ju alla; således skulle antingen ban sjelf, eller havs blifvande ministrar modifiera sina åsigter, för att tillvägabringa enhet och system i styrelsen? Men om en modifikation skall ske i konungens grundsatser, hvarföre skulle det icke då lika väl kunna ske i öfverensstämmelse med folkets allmänna önskningar och förhoppningar, som med den konservativa minoritetens vyer? Nej! svara de återhållsamme, konungamakten kunde lida af de förändringar de liberala vilja göra i våra politiska förhållanden i all synnerhet, och derföre tillhör det en vis och upplyst regent att draga sig tillbaka, emedan det ännu är tid, för att icke behöfva ångra ett obetänksamt steg framåt; vi deremot hoppas att kunna öfvertyga hans majestät om nödvändigheten af vår försigtighet och kärlek till det bestående gamla och den goda ordningens helsobringande id6er, och då vi lyckats visa ovederläggligheten af våra argumenter, så bli vi sjelfva sedan naturligtvis blott ett uttryck af monarkens vilja, som deducerar alla sina regeringsåtgärders nytta och behöflighet ur våra oomkullkastliga principer. Vi våga derefter i all underdånighet stödja thronen med vår erfarenhet, och utveckla för hans moöjestät ett system af slutsatser, som för alltid skola fullända hans höga politiska uppfostran och hålla alla passioner i tygeln och hejda denna obetänkta framfart, som förr eller sednare leder till en total omhvälfning af alla sociala och statsborgerliga förhållanden. Vårt ok blir ljufligt och lätt vår börda, som vi pligtskyldigast drista Oss att lägga på hans majestäts axlar, och som vi sjelfva hjelpa till att bära; ty på annat sätt kunna icke de filister besegras. Vi göra sedan såsom Ulysses, när ban seglade förbi Sirenernas ö; man vet att han stoppade vax i öronen på sina följeslagare och lät binda sig sjelf vid masten för att utan fara kunna höra den förtjusande sången. Nu tänka vi i underdånighet erbjuda en bit vax åt monarkens öron, och sjelfva äro vi så bundna vid våra egna intressen, att vi i all trygghet kunna höra på det populära larmet omkring oss, utan att förledas till den minsta koncession af våra ärfda och förvärfda frioch rättigheter. Det värsta är den f—e lagen, som konungen lärer fått ett oemotståndligt begär att reformera; för hans skull vexer det väl nya myror dagligen både i kammarjunkar Rääfs och våra öron, och vi veta snart sagdt sannerligen icke, hvad vi skola göra vidare åt saken; men bär det åt skogen med den angelägenheten, så skola vi nog taga vår skada igen i representationsfrågan, der vi synbarligen hafva högsta makten på vår sida, och der vi, efterskrifna ridderskap och adel och prester i all synnerhet aldrig tänka gg fva med oss. För öfrigt äro vi redobogne till alla möjliga anslag af penningar, för att upprätthålla vårt välde och thronens anseende, och hela landet skall bli som ett enda lustläger ända från Haparanda till Ystad. Gubbarne der uppe i Norrland få skjuta litet mera fågel, tjerna litet mera smör och sälja flera rehnar än vanligt om året, och i det öfriga landet får man väl ställa till på något sätt, så att det aldrig blir missvext på skattebidrag till det allmänna eller på tionde för det högvördige ståndet, som natt och dag beder för folket och med trogna steg upptrampar en gångstig emellan tiden och evigheten, — — S S OO — — — Antagom för ett ögonblick, att konungen utser en konselj, som saknar folkets förtroende, så binder nationen genom statsmedlens disposition så händerna på regeringen, att den utan att öfverträda grundlagarna icke kan uträtta något emot folkets önskan, och några nya anslag komma naturligtvis icke i frå;a utom i högsta nödfall. Det bevakar sedan och kontrollerar alla styrelsens handlingar på ett sätt, som måste göra alla dess funktioner oändligen svåra och obehagliga, och hvar och en vet, hvad ett helt folks missnöje betyder. De mäktigaste monarker hafva icke på längden velat stå i något missförhållande med sina nationer, och i ett konstitut:onelt samhälle är det aldraminst rådligt.,