muntrar och vedergäller honom för hans uppoffringar, och hvad blefve följden af en sådan underlåtenhet? Förmodligen att fältherren blefve öfvergifven och hatad af sin här, eller ock afsatt. Att säga: gif ingen belöning, ty den, som fått den, skall sägas strida för belöningen, är att resonnera orimligt, och man har ej gått så till väga förr. Det var ej så man behandlade en Fabian Wrede, en Erik Soop, en Erik Larsson: det skulle blifva för vidlyftigt att uppräkna alla de stora drag, dem Fryxell framdragit. Man säger, att adeln ej bör taga parti i en litterär strid. Men är striden blott litterär? Hvarför uppträda då personer, som annars ej bekymra sig om litteraturen? Nej, det är politiken, som är i fråga, och för den får adeln ej vara likgiltig. Man vill att adeln skall vara oväldig. Den har visat sig vara det, då ståndet bibehållit många år i sin tjenst en man, som dagligen förföljer det och isynnerhet de utmärktare personerna inom detsamma; men det vore för mycket begärdt, att adeln skulle behandla vänner och fiender lika. Den skall då förlora de förra, och de som räkna på vinst skola blifva emot den. Tal. slutade med att uttrycka sin öfvertygelse att det vore klokt och ädelt att tillstyrka bifall. Hr Gripenstedt bestred icke prof. Fryxells förtjenster och värde, men ansåg att man borde betänka, om han står aldrafrämst; tal., för sin del, trodde att jemförelser funnes. Frågan gällde ej ensamt Fryxells förtjenster om svenska historien, utan isynnerhet att han framställt adeln i dess rätta dager. De svåra strider och obehag, han, enligt motionen, rönt voro under striden mot Geijer. Der vore således det rätta stridsfältet, men ej representationsfrågan. När en sådan meningstvist egt rum, skulle den nu föreslagna belöningen få utseende af en belöning för gjorda tjenster. Men man belönar blott sin advokat, ej sin domare; och historieskrifvaren bör vara domare. Tal. hemställde, om det icke skulle ovilkorligen medföra obehag för prof. Fryxell, som har en framtid att hoppas, att mottaga en medalj; ty derefter skulle han vid hvarje oblidt omdöme om adeln frukta, att denna skulle anse honom otacksam, och vid hvarje mildt, att hans rättvisa skulle sättas i fråga. Ur synpunkten att detta förslag vore sårande för Geijers minne hemställde talaren om det icke vore bättre, då Geijers utmärkte efterträdare i svenska akademien, fastän af olika tänkesätt med honom, nedlagt en så vacker minnesblomma på hans graf, att adeln underläte en så fiendtlig demonstration: om detta vore tidpunkten för en sådan, då den ena stjernan efter den andra slocknar och vår sista storhet ännu ligger på sjukbädden. Frih. Cederström, A. yrkade afslag å betänkandet. Grefve Lagerbjelle ansåg segern i striden mellan Geijer och Fryxell ej hafva utfallit för någondera af dem, utan för sanningen, och således kunde en belöning åt den ene ej vara sårande för den andre. — Om man blott skulle belöna den aldrastörsta förtjensten, hvem skulle då få belöning; ty hvilken förtjenst är nog stor, att icke ändå större finnes? — Fryxell skulle ej få belöning för att han förgyllt förfädrens förtjenster, utan derför att han omtalat dem, hvilket icke måtte varit illa. Hre Tersmeden, Nils, ogillade väl att motionen blifvit väckt, men biföll den ändå, till ep del på samma grunder som hr von Hartmansdorff. Han anmärkte, mot grefve Spens, att om än svenska adelns representationsrätt upphörde, qvarstod likväl svenska adeln och hade sitt riddarhus qvar. n tal. för öfrigt yttrade kunde ref. icke uppatta. Frih. Cederström, Rud., besvarade hr Gripenstedts yttrande, att pro? Fryxell skulle komma i förlägenhet genom att få en medalj af Ridderskapet och Adeln. Detta stånd skulle tvärtom dymedelst bevisa sin aktning för hr Fryxell, då det sätter lit till hans rättvisa. Frih. Raab hade sagt, att åtgärden skulle störa freden med de öfriga stånden, men talaren hyste den aktning för dessa, att tilltro dem icke misstycka om adeln belönar någon utmärkt förtjenst. Frih. von Stedingk, Styrbjörn, undrade öfver att ingen framkastat den tanken, att nekandet af medaljen åt Fryxell kunde vara ett smekande af den allmänna opinionen. Ridd. och Adeln borde bifalla betänkandet, om också blott för att undvika skenet af att söka en popularitet, som i dag är ett och i morgon ett annat. Grefve Hamilton, Henning: Allvaret i professor Fryxells forskningar har förskaffat bonom en popularitet, i detta ords vackrasie betydelse, som han aldrig sökt och uti hvilken hans skönaste belöning ligger. — Liksom en fältherre beräknar hvad styrka han behöfver och afskiljer restensåsom hinderlig, ny, så är den historiska sanningen nog för sig, och Fryxell vill ej hafva några hjelptrupper. — Hr Ehrenborg hade talat om hofmannacourtoisie mot Fryxel!. Grefven, som varit hofman, kunde icke underlåta att taga det åt sig; men den talaren kände för väl grefvens förbindelser till Geijer att. tro honom om någonting sådant. Man kunde belöna den, som Geijer sjelf erkänt för sin utmärkte lärjunge, och om någon derefter skulle misstänka Fryxell för partiskhet, vore det beklagansvärdt att han blifvit neddragen från sin höga ståndpunkt. Hr Mannerskants prostesterade mot den af hr v. Hartmansdorff proklamerade satsen, att frågan ej egentligen vore om hvad som är framstäldt, utan om representationsreformen, och mot hr H:s antagande, att de, som äro för denna, alltid förklena ade.n. Tal. trodde att Sverige ej hade någon lycklig framtid för sig utan cn representationsreform, och att en sådan ej kan gå för sig utan den sjeltskrifna representationsrättens upphörande för adeln; men talaren ville ej derföre nedsätta adeln; och sådana beskyllningar borde icke kastas på motståndare. Grefve Spens: Så länge adeln är medlem af representationen, bör den ej göra en gräns mellan sig och det öfriga folket; och skall en belöning gilvas åt prof. Fryxell, bör den gifvas af svenska folket, men ej af ett kotteri. He Åkerman visste ej, huru man kunde komma från denna fråga till representationsreformen, utan att se spöken på ljusa dagen. — Den anställda jemförelsen med en krigare, som icke blir uppmunsrad af sin befälbafvare, håller icke stånd, ty hos denne, såsom förman, vore det ett fel att icke se på hvad sätt hans underordnade uppfyller sin skyldighet, hvaremot adeln icke är historieskrifyarens förman. Icke heller bör adeln söka vänskap hos historietkrifvaren; bon har blott rättvisa att fordra. Hr Lefren hade, såsom varande sjelf adlad, inAR RR RA