muntrar och vedergäller honom för hans uppoffrin-
gar, och hvad blefve följden af en sådan underlå-
tenhet? Förmodligen att fältherren blefve öfvergif-
ven och hatad af sin här, eller ock afsatt. Att
säga: gif ingen belöning, ty den, som fått den, skall
sägas strida för belöningen, är att resonnera orim-
ligt, och man har ej gått så till väga förr. Det var
ej så man behandlade en Fabian Wrede, en Erik
Soop, en Erik Larsson: det skulle blifva för vidlyf-
tigt att uppräkna alla de stora drag, dem Fryxell
framdragit.
Man säger, att adeln ej bör taga parti i en lit-
terär strid. Men är striden blott litterär? Hvarför
uppträda då personer, som annars ej bekymra sig
om litteraturen? Nej, det är politiken, som är i
fråga, och för den får adeln ej vara likgiltig.
Man vill att adeln skall vara oväldig. Den har
visat sig vara det, då ståndet bibehållit många år
i sin tjenst en man, som dagligen förföljer det och
isynnerhet de utmärktare personerna inom detsam-
ma; men det vore för mycket begärdt, att adeln
skulle behandla vänner och fiender lika. Den skall
då förlora de förra, och de som räkna på vinst skola
blifva emot den.
Tal. slutade med att uttrycka sin öfvertygelse att
det vore klokt och ädelt att tillstyrka bifall.
Hr Gripenstedt bestred icke prof. Fryxells förtjen-
ster och värde, men ansåg att man borde betänka,
om han står aldrafrämst; tal., för sin del, trodde
att jemförelser funnes. Frågan gällde ej ensamt
Fryxells förtjenster om svenska historien, utan isyn-
nerhet att han framställt adeln i dess rätta dager.
De svåra strider och obehag, han, enligt motionen,
rönt voro under striden mot Geijer. Der vore så-
ledes det rätta stridsfältet, men ej representations-
frågan. När en sådan meningstvist egt rum, skulle
den nu föreslagna belöningen få utseende af en be-
löning för gjorda tjenster. Men man belönar blott
sin advokat, ej sin domare; och historieskrifvaren
bör vara domare. Tal. hemställde, om det icke
skulle ovilkorligen medföra obehag för prof. Fryxell,
som har en framtid att hoppas, att mottaga en me-
dalj; ty derefter skulle han vid hvarje oblidt om-
döme om adeln frukta, att denna skulle anse ho-
nom otacksam, och vid hvarje mildt, att hans rätt-
visa skulle sättas i fråga.
Ur synpunkten att detta förslag vore sårande för
Geijers minne hemställde talaren om det icke vore
bättre, då Geijers utmärkte efterträdare i svenska
akademien, fastän af olika tänkesätt med honom,
nedlagt en så vacker minnesblomma på hans graf,
att adeln underläte en så fiendtlig demonstration:
om detta vore tidpunkten för en sådan, då den ena
stjernan efter den andra slocknar och vår sista stor-
het ännu ligger på sjukbädden.
Frih. Cederström, A. yrkade afslag å betänkandet.
Grefve Lagerbjelle ansåg segern i striden mellan
Geijer och Fryxell ej hafva utfallit för någondera
af dem, utan för sanningen, och således kunde en
belöning åt den ene ej vara sårande för den andre.
— Om man blott skulle belöna den aldrastörsta för-
tjensten, hvem skulle då få belöning; ty hvilken
förtjenst är nog stor, att icke ändå större finnes? —
Fryxell skulle ej få belöning för att han förgyllt
förfädrens förtjenster, utan derför att han omtalat
dem, hvilket icke måtte varit illa.
Hre Tersmeden, Nils, ogillade väl att motionen
blifvit väckt, men biföll den ändå, till ep del på
samma grunder som hr von Hartmansdorff. Han
anmärkte, mot grefve Spens, att om än svenska
adelns representationsrätt upphörde, qvarstod likväl
svenska adeln och hade sitt riddarhus qvar.
n tal. för öfrigt yttrade kunde ref. icke upp-
atta.
Frih. Cederström, Rud., besvarade hr Gripen-
stedts yttrande, att pro? Fryxell skulle komma i
förlägenhet genom att få en medalj af Ridderska-
pet och Adeln. Detta stånd skulle tvärtom dy-
medelst bevisa sin aktning för hr Fryxell, då det
sätter lit till hans rättvisa. Frih. Raab hade sagt,
att åtgärden skulle störa freden med de öfriga stån-
den, men talaren hyste den aktning för dessa, att
tilltro dem icke misstycka om adeln belönar någon
utmärkt förtjenst.
Frih. von Stedingk, Styrbjörn, undrade öfver att
ingen framkastat den tanken, att nekandet af me-
daljen åt Fryxell kunde vara ett smekande af den
allmänna opinionen. Ridd. och Adeln borde bi-
falla betänkandet, om också blott för att undvika
skenet af att söka en popularitet, som i dag är ett
och i morgon ett annat.
Grefve Hamilton, Henning: Allvaret i professor
Fryxells forskningar har förskaffat bonom en popula-
ritet, i detta ords vackrasie betydelse, som han al-
drig sökt och uti hvilken hans skönaste belöning
ligger. — Liksom en fältherre beräknar hvad styr-
ka han behöfver och afskiljer restensåsom hinderlig,
ny, så är den historiska sanningen nog för sig, och
Fryxell vill ej hafva några hjelptrupper. — Hr Eh-
renborg hade talat om hofmannacourtoisie mot
Fryxel!. Grefven, som varit hofman, kunde icke un-
derlåta att taga det åt sig; men den talaren kände
för väl grefvens förbindelser till Geijer att. tro ho-
nom om någonting sådant. Man kunde belöna den,
som Geijer sjelf erkänt för sin utmärkte lärjunge,
och om någon derefter skulle misstänka Fryxell för
partiskhet, vore det beklagansvärdt att han blifvit
neddragen från sin höga ståndpunkt.
Hr Mannerskants prostesterade mot den af hr v.
Hartmansdorff proklamerade satsen, att frågan ej
egentligen vore om hvad som är framstäldt, utan
om representationsreformen, och mot hr H:s anta-
gande, att de, som äro för denna, alltid förklena
ade.n. Tal. trodde att Sverige ej hade någon lyck-
lig framtid för sig utan cn representationsreform,
och att en sådan ej kan gå för sig utan den sjelt-
skrifna representationsrättens upphörande för adeln;
men talaren ville ej derföre nedsätta adeln; och så-
dana beskyllningar borde icke kastas på motstån-
dare.
Grefve Spens: Så länge adeln är medlem af re-
presentationen, bör den ej göra en gräns mellan sig
och det öfriga folket; och skall en belöning gilvas
åt prof. Fryxell, bör den gifvas af svenska folket,
men ej af ett kotteri.
He Åkerman visste ej, huru man kunde komma
från denna fråga till representationsreformen, utan att
se spöken på ljusa dagen. — Den anställda jemfö-
relsen med en krigare, som icke blir uppmunsrad
af sin befälbafvare, håller icke stånd, ty hos denne,
såsom förman, vore det ett fel att icke se på hvad
sätt hans underordnade uppfyller sin skyldighet,
hvaremot adeln icke är historieskrifyarens förman.
Icke heller bör adeln söka vänskap hos historietkrif-
varen; bon har blott rättvisa att fordra.
Hr Lefren hade, såsom varande sjelf adlad, in-
AR RR RA