den åsigt om saken, som är rådande hos armeens befäl i allmönbet. Uppsatsen lyder som följer: Chefen för landtförsvarsdepartementet. har i en bilaga till proposiiionen om statsverkets tillstånd och behof upptagit den frågan, huruvida såkallade öfningsläiger för!jena det namn aflustläger, som allmänbeten gifvit dem. Han har sökt visa att denna sednare benämning är olämplig och att öfningslägren böra, såsom efter hans förmenande bögeligen nyttige, bållas i aktning och njuta svenska folkets förtroende. Härvid är i synnerhet att beklaga krigsministerns fullkomliga obekantskap med hela svenska armåens begrepp om saken. Inom densamma finnes troligtvis ingen med insigt och wu skiljning, som förnekar, att ifrågavarande läger äro, utur öfviogens och ordningens synpunkt att betrakta såsom en förvirrande löjlighet, ja, rent af skadlige, i anseende till det vidriga intryck, som det obildade manskapet nödvändigt måste taga af de till desse läger börande upptåg och lekar, deruti utgången är i förväg bestämd och der således lätt kan inträffa, att den största skickligheten och en tapperhet utan vank måste, icke af nödtvång, men till åtlydnad af högste befälbafvarens befallning, duka under. Det fordras ingen serdeles skarpsinnighet för att inse vådan af: att bilda teatraliska föreställningar af rikets försvarsverk och då dert:ll kommer att de med likartade representationer förknippade enorma statsutgifier i väsendtlig mån bidraga att göra militäranslagen för deras egentliga syftemiål otillräckliga, synes det i sanning vara för Rikets Ständer hög tid att eftersinna, om det med rikets sannskyldiga nytta instämmer, att frågor om försvarsverket i allmänhet icke föredragas inför konungen i statsrådet, utan endast ankomma på krigsministerns enskilda föredragning inför den höge statschefen allena. — Tidsingen Nya Correspondenten, som utgifves i Landskrona, har en korrespondensartikel från Stockholm, hvaruti brefskrifvaren företagit det orådet, att med satirens gissel bastonera upp de Rääf-ska åsigterna om strafflagen. Sedan korrespondenten anmärkt, patt det är sorgligt uti 49:de seklet finna så grymma och ir qvisitoriska tänkesätt hos lagstiftaren, som dem hrr Rääf och Hartmansdorff hyllat, fortsätter förf. som följer: Det kan ej ursäktas, men möjligtvis förklaras deraf, att motionären sjelf genom risets allmakt blifvit den menniskovän, han visar sig vara, och att han således talar ur egen erfarenhet om de svidande kroppsnstraffens gagnlighet. Detta må vara händelsen med honom; vi älska att tro det; men våga ej på ett enskildt factum bygga någon psykologisk sats, så mycket mindre, som verldshistorien i stora drag lärer raka motsatsen. Lycklig ban, om han blifvit född i hedenhös eller någon annan gammal god tid! Nu blir han troligtvis en ropande röst i öknen; men deröfver må han ej sörja, ty han kan likväl lef,va länge cch få en salig ändalykt. Dock måste man sanningsenligt säga, att hans röst fann en svag genklang uti br Hartmansdorff och en viss br Bruce, som visade sin filantropi genom motion om 3 timmars halsjern och 3 års fästning för falskt vittnesmål. O, j tre filan,troper, träden fram i ljuset, att den häpnande och tacksamma menskligheten må böja sig för er, som dess verkliga förlossareln Samma korrespondensartikel innehåller följande reflexion angående religionsfrihetsfrågan: sGrefve Stedingks motion om religionsfrihet har på riddarhuset Ifligt diskuterats och torde snart blifva föremål för mera allmän uppmärksamhet. En-bok: uti ämnet har ock nyss synts (Om religionsfriheten i Förenta Staterna), och redan i fjol hördes från en kateder i Lund:af en lärd prest religionsfribeten offentligen försviras. Nordens folk äro tröga, och först sedan de stora kulturländerna Tyskland och Frankrike nästan utkämpat sina religionsoch sambällsstrider,uppflamma de hos oss. I Tyskland föregå i denna stund stora kyrkliga hvälfningar. Ublich, pastor i Magdeburg, har med 10,000 ljusvänner utträdt ur statskyrkan, och tyska tidningar berätt, att tre pomerska (Lutherska) prester gjort detsamma., — I anledning af den i Carlskrona Veckoblid meddelade uppbyggeliga konversation mellan tvenne brottslingar, som med acklamation blifvit mottagen och meddelad af Tidenn, har en insändare till Veckobladet hemställt: om ej nämnde tidning skulle finna sis böjd att meddela sina läsare Silfverstolpes bekanta saga om Djurkretsen. Sammanställningen af Tidens små honnetta samtal, med djurkretsen, är i sanning rätt pikant. — Enligt Oresunds-Posten lärer publiken snart hafva att vänta en samling berättelser och skildringar af Albano ur svenska folklifvetn, och hvilka lära komma att intagas i Norrköpingska Originalbibliotheket.. — Äfven meddelar Oresunds-Posten, följande ganska nätta poem: TILL ALBANO. (Med anledning af en viss förlofning.) Du lemnar Ständerna åt sitt kast med deras utskott och plena och väljer det bättre för dig sjelf: det äkta ståndet allena. Du tager då öppet ditt pnrti OM a RR AR AR KA