Ljusen strålade klart från kronor och lampetter och förhöjde de djupa, sammetslika färgerna på de prunkande blommorna och de utstofferade gästernas drägter. Här klassificerade sig sällskapet, och ordspråket om ,kaka som söker maka, spelades här ända ifrån den afundade, glädjestrålande värdinnan med balens bjelte, ned till den blyga, litet tafatta prestgårdsmamsellen i sin högringade, svarta klädning, der hon med ett anspråkslös tripp svängde om med sin fars adjunkt. Valsen var slut, och flämtande af ansträngning i sin trånga klädning och darrande af smärta i sina trånga skor, satt den: unga frun hviftande svalka öfver sin panna med den stora törnrosbuketten. Hennes kavaljer bade lemnat henne och blifvit efterträdd af en hel sqvadron löjtnanter. Der hon satt i en liten soffa, med axeln stödd mot dörrposten till ett kabinett, såg man henne le och skämta, utan att någon anade hvad som genom hennes öra trängde till djupet af hennes själ och marterade henne ännu mera än klädning och skor. I kabinettet satt hennes vän, den unga frun i röda klädningen, och vid hennes sida den mörka grefven, som just nu tryckte en flyktig kyss på hennes bara axel. Åh jo, du tyckes finna henne ganska vacker, neka ej dertill, sade han, skalkaktigtförebrående. Bahl que voulez vous, — jag måste väl börja med värdinnan, hur mycket också sömmerskan sticker fram, ända från det till dödsqval pinade litvet, till blomsterparterren i hand och hufvud. Ahl! du säger så ns, men hvem vet hvad du sagt henne sjelf. — Den, som utan deras vetskap hört detta och var föremål derför, hon visste det, hon. — Så hade han gycklat öfver den, som nu satt vid hans sida, och slutat med en blick på en gammal, rödbrusig och fet herre, som fått fotfäste i dörren. — Se endast hur hennes värdige äkta man står der under ångestsvett och mäter hvarje hårsmån, ifrån hen