Ljusen strålade klart från kronor och lam-
petter och förhöjde de djupa, sammetslika fär-
gerna på de prunkande blommorna och de ut-
stofferade gästernas drägter. Här klassificerade
sig sällskapet, och ordspråket om ,kaka som
söker maka, spelades här ända ifrån den afun-
dade, glädjestrålande värdinnan med balens bjel-
te, ned till den blyga, litet tafatta prestgårds-
mamsellen i sin högringade, svarta klädning,
der hon med ett anspråkslös tripp svängde om
med sin fars adjunkt.
Valsen var slut, och flämtande af ansträng-
ning i sin trånga klädning och darrande af
smärta i sina trånga skor, satt den: unga frun
hviftande svalka öfver sin panna med den stora
törnrosbuketten. Hennes kavaljer bade lemnat
henne och blifvit efterträdd af en hel sqvadron
löjtnanter.
Der hon satt i en liten soffa, med axeln stödd
mot dörrposten till ett kabinett, såg man henne
le och skämta, utan att någon anade hvad som
genom hennes öra trängde till djupet af hennes
själ och marterade henne ännu mera än kläd-
ning och skor. I kabinettet satt hennes vän,
den unga frun i röda klädningen, och vid hen-
nes sida den mörka grefven, som just nu tryckte
en flyktig kyss på hennes bara axel.
Åh jo, du tyckes finna henne ganska vacker,
neka ej dertill, sade han, skalkaktigtförebrående.
Bahl que voulez vous, — jag måste väl börja
med värdinnan, hur mycket också sömmerskan
sticker fram, ända från det till dödsqval pinade
litvet, till blomsterparterren i hand och hufvud.
Ahl! du säger så ns, men hvem vet hvad du
sagt henne sjelf. — Den, som utan deras vet-
skap hört detta och var föremål derför, hon
visste det, hon. — Så hade han gycklat öfver
den, som nu satt vid hans sida, och slutat med
en blick på en gammal, rödbrusig och fet her-
re, som fått fotfäste i dörren. — Se endast
hur hennes värdige äkta man står der under
ångestsvett och mäter hvarje hårsmån, ifrån hen-