, Å Jag har från detta rum tillförene yttrat, att jag anser frihet i rörelse i allmänhet fördelaktig; jog vidhåller detta nu och för all framtid; men jag måste äfven godkänna en andan sats, som genom sekler gjort sig gällande, och som utan tvifvel äfven under kommande tider skall äga bestånd; den lyder sålunda: nulla regula sine exceptione, det finns lingen regel som icke tål undantag. Riktigbeten af Idenna sats grundar sig derpå, att de menskliga thelorierna icke äro ofelbara, deita äger i synnerhet rum i fråga om den theori, som ligger till grund för vår tull-legstiftning. Jag måste erkänna, att det vid första påseendet af den nya tulltaxan föreföll mig tvitvelektigt, om den var byggd på någon theori, ty den syntes mig vara ett aggregat af oliklartade föreskrifter, som med hvarandra hade ett Iganska löst samband. Vid närmare undersökning Ifann jag likväl, att jag i detta omdöme måtte misstagit mig, ty det fins verkligen en id, som genomdet att anskaffa penningar till högsta möjliga belopp genom tull på inkommande varer. Men detta lär icke någon fri grund att bygga på, Det oaktadt, och ehuru jag icke kan gilla denna princip, så skulle jag ändock, i likhet med hvad hr Schartau föreslagit, vara böjd att rösta för antagandet af det nya förslaget till tulltaxa i sin helhet, i fall det är möjligt att detta förslag kan gå Ifram utan förändring: jag befarar nemligen, att lom de stridiga partierna få genomhäckla tulltaxan, så torde vi få något ännu sämre. Jag har redan nämnt, att jag icze är beredd ingå i detaljfrågor, men hvad specielt beträffar förbudet för tackjern, så bör jag derom säga min mening. Om jag i detta fall skulle ensamt följa min enskilda öfvertygelse, så tror jag, att borttagandet af detta förbud icke vore så farligt, som man i allmänhet föreställer sig, men jag har erfarit, att pluraliteten af mina kommittenter anse det äfventyrligt för jernhandteringens bestånd, om utförsel af tackjearn skulle tillåtas. Det är min skyldighet, att vid sådant förhållande misstro mitt eget omdöme; jag bör göra det af tvänne skäl: först derföre, att hvad jag kan anföra till stöd för min mening, kan vederläggas af skäl från andra sidan, som äro lika goda med mina, och vidare af den orsaken att jernhandteringen är en af landets förnämsta pnäringsgrenar, hvars bestånd jag icke har rättighet att sätta på spel. Det skulle visserligen vara i hög grad intressant att göra ett försök med borttagande af förbudet för tackjern, för att se hvad verkan det kunde hafva på svenska bergshardteringen; men saken är för allvarsam, och man får icke i så vigtiga frågor roa sig med experimenter. För öfrigt är i den nya tulltaxan ett stort steg till frihet taget derigenom, att förbudet för införsel af stångjern blifvit borttaget; man kan nu gifva sig tålamod och se hvad verkan detta medförer, intill nästa riksdag, samt då uttaga det andra steget, i fall man finner sig dertill föranlåten. I fall det tillåtes mig framkasta. en gissning, så förmodar jag, det tillåtelsen att införa stångjern skall komma att medföra ingen verkan; men man får ej stödja sig på lösa gissningar, utan endast på erfarenhet, och det är derföre jag begär, att man skall inhemta erfarenhet, hvad följder kunna uppstå af tillåtelsen att införa stångjern, åtminstone intill nästa riksdag, innan man går vidare. Hr Muren: I anledning af hvad en värd talare behagat yttra, alt regeringen nu för första gången framkommit med ett detaljeradt tulltaxeförslag, får jag äran upplysa, att sådant skedde jemväl till 1840 års riksdag, och vid 4842 års riksdag begärde regeringen, att den gamla tulitaxan skulle tills vidare oförändrad lända till efterrättelse. Vid begge dessa riksdagar hyllade Rikets Ständer mera prohibitiva åsigter, än regeringen, och det är således icke eller första gången regeringen afgifvit ett liberalt förslag i afseende på tullagstiftningen. Hr Wern: Vid förbudens borttagande har ett undantag blifvit gjordt för tackjern. Jag gillar principen, men beklagar undantaget, så mycket mera som hr Almgren förklarat sig vara nöjd med förbudens borttagande, blott denna princip konseqvent tillämpades. Orsaken till detsamma lärer ligga uti frågans outredda skick. Man vet ej, huru hög tull bör åsättas utoch ingående tackjern, för att, utan att ruinera bruksidkaren och tackjernsblåsaren, utsätta dem för en, efter hvad jag tror, för allmänheten gagnelig konkurrens. Derföre tror jag, att Rikets Ständer borde hemställa, att en undersökning i berörde afseende måtte ske. Hvarhelst led: ning för omdömet genom experimenter kan vinnas, anser jag dem böra äga rum. Hr vice talmannen Brinck: Då jag icke förr än i dag haft tillfälle se den kongl. propositionen, måste det yttrande, jag nu går att afgifva, i väsendtlig mån byggas på de upplysningar, jag af föregående talares anföranden inhemtat. Med glädje har jag förnummit, att regeringen nu ändtligen lossat de prohibitiva banden och upphäft de hittills gällande förbuden, hvarom så heta strider hos Rikets Ständer blifvit utkämpade. Imedlertid anser jag icke tiden vara inne, att i sammanhang härmed nu påyrka införselsrätt af alla de varor, som hittills varit förbud underkastade, till rikets alla stapelstäder, jemväl-af den anledning, att Borgareståndet bör upprätthålla sin en gång uttalade åsigt. Visar erfarenheten, att den föreslagna inskränkningen i berörde afseende utan olägenhet kan upphöra, så kommer den nog framdeles att försvinna. Om man vill bereda inkomster och trygghet åt näringsidkare, så måste man vara varsam vid tullbestänimelser. Är detta i allmänhet en sanning, så är den det desto mer i fråga om sådane artiklar, som äro oundgängligen behöflige för landets egna barn. Sättes tullen å dylika varor för hög, t. ex. 50 ?,, så begår man en oförsigtighet och skapar lagbrytare, till bekymmer för den laglydige medborgaren och till verklig skada för näringsidkaren. En vidt utsträckt demoralisation uppkommer slutligen också på detta sätt, hvilken sedermera icke är lätt att häfva. Ledd af sådane grundsatser, tror jag, att tulibestämmelserne i det nu af regeringen afgifna förslag böra på åtskilliga varor sänkas. Till deras antal hör i främsta rummet artikeln Socker. Ingen lärer bestrida, att den utgör en nödvändighetsvara, och dock har den länge blifvit behandlad så, som utgjorde den ett monopol för raffinadörerne. Det vore hög tid, att detta snart upphörde; men enligt tulltaxeförslaget skulle den komma att än vidare fortfara. Socker af vackrare qvalit6, än här tillverkas, kan införskrifvas, med tillägg af alla omkostnader, till 46!, å 47 sk. pr E. — (I ett sednare, af oss meddeladt, yttrande bevisade talaren denna uppgift, ja, än mer, styrkte att utländsk raffinad kan här levereras för 157s sk. pr I). — Jag frågar, är det då billigt, att! en införselseltull sättes å hvarje I raffineradt socker af 6 sk. bko, som med tolag och afgiften till handelsoch sjöfartsfonden uppgår ända till 40 sk. rgs pr I. Må Bevillningsutskottet begrunda denna fråga. Sanningen af mina uppgifter skall jag med facta ådagalägga. I andra rummet vill jag nämna artikeln Tobak. Vid flere föregående riksdagar har man utgått ifrån den synpunkten, att bladen och stjelien borde draga olika tull. För bladen, som ega högre värde, borde större begår hela tulltaxan; denna grundid är: bemödan-l. ka — LV Oc; —Oh ch 1 0 UR Vt bt RN Re KK MA -— RR —RH mA ch jr III OA MO AA MUM OM oh M-— LM DR KRO Am AA mm pr Fm -—— pp -—-— mm: — te 0 ET rn Arn sms mr an -SS OT Må te d ta fö vi d