han påstod sig just nu komma ihåg en bjudning af en god vän. i I dörrn kysstes de åter, och den lilla kammarens egarinna åt sin tarfliga qvällsvard och lade sig att sofva, just som klockan slog tolf. Hennes älskare tände sitt tumslånga ljus — det sista han egde — letade upp en brödbit i bordslådan, och med ostkanten på bordet utgjorde det hans sup. Det första den unge artisten tänkte på, då solen föll på hans ögon och väckte honom, var — hvad skall jag göra, för att få mat, ved och ljus i dag? Aldrig hade han varit i en så förtviflad belägenhet. Han vandrade ut i sin luggslitna rock, med händerna i fickorna, för att dölja bristen på handskar. Han funderade hit och dit, och tänkte öfver förrådet af sina bekantskaper, för att finna någon, som kunde bestå honom middag;. men de voro alla i samma omständigheter, söm han tjelf. Dock — nöden har inger lag — han måste försöka, och steg således in i en portgång, uppföre trenne trappor och famlade i mörkret efter låset på sin väns dörr — den var låst. Han knackade på, intet Jjud följde; .då höjde han sin röst och ropade: Det är endast jag, Carl; lås upp, om du är derinnel, sånn Nu blef det ändtligen lif i kammaren, en regel d ifrån och vår vän inträdde. Här: Je en annan sorts artist. Ea fiol --hängde på väggen, och denna fisl, en usel säng, ett bord ceh en:stol var allt, .som fanns i rummit: Egaren.bjöd sin gäst stolen och satte sig sjelf i sängen. , i: Carl säg på sin värd och brast ut i skratt; denne var nemligen klädd i vårgskinnspels och tofflor. HVvar har du fått -pelsen ifrån,, skrattade gästen, så att tårarne kommo honom i ögonen. Men den, som Var klädd eller rättare bodde i pelsen, skrattade ej. Ett svagt och lidande leende drog öfver Bans bleka läppar, och han svarade matt: SN Ab, jag har fått den till förvar af en bekänt, som är borta, och somhär inte kan el