han påstod sig just nu komma ihåg en bjud-
ning af en god vän. i
I dörrn kysstes de åter, och den lilla kam-
marens egarinna åt sin tarfliga qvällsvard och
lade sig att sofva, just som klockan slog tolf.
Hennes älskare tände sitt tumslånga ljus —
det sista han egde — letade upp en brödbit i
bordslådan, och med ostkanten på bordet ut-
gjorde det hans sup.
Det första den unge artisten tänkte på, då
solen föll på hans ögon och väckte honom, var
— hvad skall jag göra, för att få mat, ved och
ljus i dag? Aldrig hade han varit i en så för-
tviflad belägenhet.
Han vandrade ut i sin luggslitna rock, med
händerna i fickorna, för att dölja bristen på
handskar. Han funderade hit och dit, och
tänkte öfver förrådet af sina bekantskaper, för
att finna någon, som kunde bestå honom mid-
dag;. men de voro alla i samma omständighe-
ter, söm han tjelf. Dock — nöden har inger
lag — han måste försöka, och steg således in
i en portgång, uppföre trenne trappor och fam-
lade i mörkret efter låset på sin väns dörr —
den var låst. Han knackade på, intet Jjud
följde; .då höjde han sin röst och ropade:
Det är endast jag, Carl; lås upp, om du är
derinnel, sånn
Nu blef det ändtligen lif i kammaren, en re-
gel d ifrån och vår vän inträdde.
Här: Je en annan sorts artist. Ea fiol
--hängde på väggen, och denna fisl, en usel säng,
ett bord ceh en:stol var allt, .som fanns i rum-
mit: Egaren.bjöd sin gäst stolen och satte sig
sjelf i sängen. , i:
Carl säg på sin värd och brast ut i skratt; denne
var nemligen klädd i vårgskinnspels och tofflor.
HVvar har du fått -pelsen ifrån,, skrattade
gästen, så att tårarne kommo honom i ögonen.
Men den, som Var klädd eller rättare bodde
i pelsen, skrattade ej. Ett svagt och lidande
leende drog öfver Bans bleka läppar, och han
svarade matt: SN
Ab, jag har fått den till förvar af en be-
känt, som är borta, och somhär inte kan el-