göra allt hvad han möjligtvis ville göra, så
skulle väl dessa längesedan förkastade lagstift-
ningsprinciper än en gång kunna blifva gällan-
de. Men sjelfva lagstiftaren är ej allsmäktig.
Han måste gå dit högre makter — rättvisans,
mensklighetens skyddsmakter — drifva honom.
Han kan ej taga terrorismen till sin ledstjerna.
Han måste lära sig att i straffet sa någonting
annat, än ett blott och bart skräckmedel; men
i-och med detsamma han det gör, måste han
ock ötfvergifva åtskilliga straff, som efter äldre
lgar varit brukliga. Hudstrykning t. ex., vare
sig med spö eller med ris — ris är ej annat
än spö för qvinfolk, och skilnaden i straffets
verkställighet beror af profossen, som skär spö-
na — är ett skräckmedel allena, ty någon för-
bättring för den brottsliges framtid kan deraf ej
påräknar. Det är ett straff för djuret, ej för
menniskan, ett straff som grundar sig på öfver-
makt, ej på rätt. Också brukades det i de
gamla kulturstaterna aldrig för fria menniskor,
utan endast för slafvar, d. v. s. för den, som
ej bade några rättsanspråk i staten. Den fria
romaren tänkte, som C-cero skritver: Carnifex
et abductio capitis, et nomen ipsum erucis ab-
sit non modo a corpore civiaum Romanorum,
sed etiam a cogitatione, oculis, auribus. Hs.-
ram enim omnium rerum non solum eventus
atque perpessio, sed etiam coaditio, expectatio,
mentio ipsa denique indigna cive Romano a!-
que homine libero est.n
Lagstiftaren torde komma att noga besinna
sig, innan ban ånyo stadgar ett sådant straff,
der det redan är upphäfvet. Han måste öf-
verväga, om det är för fria män eller för slaf-
var, som han stiftar sina lagar, om detär hans
rätt att handla efter godtycke, eller hans pligt
att handla efter grundsatser, om det är på
menniskan; natur eller på djurets, som hans
lagar skola verka. Med ett ord: han måste
äga förnuft och samvete. Glömmer han detta
och säger: sic volo, sic jubeo; stat pro ratione
voluntas, så svarar den gamla svenska domare-
reglen: vilja eller våld är icke l:ndsrätts.