göra allt hvad han möjligtvis ville göra, så skulle väl dessa längesedan förkastade lagstiftningsprinciper än en gång kunna blifva gällande. Men sjelfva lagstiftaren är ej allsmäktig. Han måste gå dit högre makter — rättvisans, mensklighetens skyddsmakter — drifva honom. Han kan ej taga terrorismen till sin ledstjerna. Han måste lära sig att i straffet sa någonting annat, än ett blott och bart skräckmedel; men i-och med detsamma han det gör, måste han ock ötfvergifva åtskilliga straff, som efter äldre lgar varit brukliga. Hudstrykning t. ex., vare sig med spö eller med ris — ris är ej annat än spö för qvinfolk, och skilnaden i straffets verkställighet beror af profossen, som skär spöna — är ett skräckmedel allena, ty någon förbättring för den brottsliges framtid kan deraf ej påräknar. Det är ett straff för djuret, ej för menniskan, ett straff som grundar sig på öfvermakt, ej på rätt. Också brukades det i de gamla kulturstaterna aldrig för fria menniskor, utan endast för slafvar, d. v. s. för den, som ej bade några rättsanspråk i staten. Den fria romaren tänkte, som C-cero skritver: Carnifex et abductio capitis, et nomen ipsum erucis absit non modo a corpore civiaum Romanorum, sed etiam a cogitatione, oculis, auribus. Hs.ram enim omnium rerum non solum eventus atque perpessio, sed etiam coaditio, expectatio, mentio ipsa denique indigna cive Romano a!que homine libero est.n Lagstiftaren torde komma att noga besinna sig, innan ban ånyo stadgar ett sådant straff, der det redan är upphäfvet. Han måste öfverväga, om det är för fria män eller för slafvar, som han stiftar sina lagar, om detär hans rätt att handla efter godtycke, eller hans pligt att handla efter grundsatser, om det är på menniskan; natur eller på djurets, som hans lagar skola verka. Med ett ord: han måste äga förnuft och samvete. Glömmer han detta och säger: sic volo, sic jubeo; stat pro ratione voluntas, så svarar den gamla svenska domarereglen: vilja eller våld är icke l:ndsrätts.