väl häraf hafva lärt att när man vill mata
lustarne, har man tagit sig vatten öfver HKufvudet.
Komme sjukdomen af brist på mat, skulle hon
med mat kunna hbjelpas. Hon har tvärtom sin
grund i brist hos lifvets inre funktioner, hvilka
icke kunna emottaga eller till kroppens nytta an-
vända det för handen varande. Under febern gif-
ver maten kraft åt fienden att förstöra återstoden af
lifvets krafter. Månne icke många våra anstalter
till hjelp åt allmänna nöden likna det att mata fe-
bern hos den sjuke. Det onda fick af förmenta bo-
temedlet en ökad styrka.
Menniskan lefver icke af bröd utan af ett ord;
men hvilket ord, om det är menniskoord, förkroppsli-
gadt i vetandets systemer, i konstens skapelser, el-
ler ett Guds ord, förkroppsligadt i Christo, derom
synes nu vara tvist. Vår tid synes dock böjd att
antaga det förra såsom det rätta. Häremot aflägger
dock den christliga kyrkan sin högtidliga protest,
sägande: I Christo är lifvet och lifvet är menni-
skörnas ljus. Menniskan har således i sig sjelf
hvarken ljus eller lif, hvarken sanning eller kärlek.
Hon får det allena i ordet, som vardt kött och som
hon med tron måste annamma.
Det går icke an att afklippa solstrålen, såsom
man klipper en bit af vaxstapeln för att gifva ögat
jus, lungan har icke nog af den luft hon en gång
iosupit, icke ens af afstängd luft; hon må hushålla
med den aldrig så väl; än mindre kan hon med-
dela af sig sjelf lifsluft åt andra. Ögat kan aldrig
bli sjelfständigt, det måste stå i omedelbar beröring
med solljuset för att se, liksom bröstet med ande-
drägten insupa luften för att lefva. Likså litet kan
menniskoanden emancipera sig från Guds uppenba-
tTelse i Christo och lefva. Förflyttas menniskan ur
detta hennes lifselement, så liknar hon fisken tagen
ur vattnet. Trängtande indricker han luften; men
denna är honom en för lös mat, han blir icke mätt
utan insuper döden i hvarje andetag. Derför se vi
ock i samma grad konsten och vetenskapen skiljas
ifrån sin christliga grund, stelnar i sjelfviskhet och
vill blifva menniskornas lif. och nära anden med
-sina konstgjorda frukter, så höres åter ropet: Panem
et Circerses! i modern öfversättning ; så uppkom-
mer en trånad efter nöjen och sinnliga njutningar,
som ökas i samma mån man söker mätta den; och
för att skaffa mat åt lustärna, dessa den himmelska
kärlekens likmaskar, uppoffras religion, frihet, foster-
land, samvete och menniskovärde. Med tron för-
svann kärleken, med kärleken hoppet, med hoppet
dog menniskans högre lif, och som djuret frossar
hon af stundens fröjder och njutningar.
När både bibeln och historien lärer att lifvet är
i Guds ord; hvarför vill man då förbjuda detsam-
ma? Lifvet yttrar sig i kärlek och kärleken förenar
alla dem inbördes, som älska och hafva lif i ett ge-
mensamt föremål; hvarför vill man förhindra Guds
ord och hålla konventiklar med dem som älska det?
Vi se huru den menskliga bildningen icke blott
ostördt, utan med uppmuntran håller sina konven-
tiklar för att inlära de talesätt, inöfva det skick
och de åtbörder, hvilka modet för obestämd tid
adopterat, och som befullmägtiga innehafvaren med
namn, heder och värdighet af bildad menniska; vi
se huru guldet, kortleken, spritdrycken, dansnöjet
opåtaldt få hålla sina konventiklar för att utbilda
och stärka menniskor i kärlek till sig. Om nu
Guds ord vill hålla en konventikel, för att genom
umgänge och öfning stärka lika sinnade i kärlek
4ill Gud och gifva dem kraft att öfva alla christe-
liga dygder; skall en sådan sammankomst kunna
förbjudas af en lag i ett kristligt samhälle? Skall
ett samhälle, som kallar sig kristligt, kunna döma
det straffrarare att gå för att höra ett kapitel ur
bibeln, sjunga en vers ur sv. psalmboken på Sön-
dagsaftonen, än dit der eder och svordomar höras,
der heliga ting tjena till lekboll för otamda tungor,
der tukt och seder kränkas, der gods och penningar,
lif och hälsa, beder och-ära bortspelas och upp-
drickas. När gästerna kring flaskan, kort!eken, på
balen eller lekstugan icke räknas af polisen, icke
få störas af dess mellankomst; monne bibeln vorel
farligare, än någon af dessa tre? Hafva vi rätt att,
såsom kristne och dertill protestantiske kristne, så
anse bibeln? När passionernas eld i den husligal
kretsen icke af rättens betjenter få släckas, eburu
han lemnat härden och flammar i husets både tsk
och väggar; är då hvad som väcker kärleken tilll
Gud och bröderna, denna milda låga, det enda
farliga elementet, som bör släckas innan den hinner :
gripa omkring sig. Och denna släckning går lätt.)
Skilj blott glöderna åt, och de skola hvar för sig
snart slockna, huru högt än lågan flammade, då de
lågo tillsammans. Konseqvent handlar man dock
deri att, då man genom detta plakat anbefaller
länsmännen på landet och polisen i städerna gå!
omkring och lyssna hvarest bibeln i en enskilds
hus bland flere personer läses, hvar en psalm
sjunges, för att åklaga och till näpst befordra, att
desse icke få höra hvar eder och svordomar ljuda,
hvar verkstäderne äro i full gångjpå söndagsförmid- !
dagen, hvar kroglifvet med alla dess företeelser visar
sig, ty någorstädes måste menniskan hålla hus. Får !
hon icke med sina vänner samlas i ett bönehus, så!
måste man öfverse, om hon med andra skockas i en :
röfvarekula.
Meningen med söndagens helgande var väl att)!
gå i kyrkan; men ingalunda för att genom kyrko-!
besöket göra ifrån oss vår gudstjenst för dagen och j
veckan, liksom man afbördar sig en uppvaktning, I
i hvilket fall ändamålet kunde vigare vinnas med !
ett visitkort; utan meningen är väl den, att vi må-
ste flytta kyrkan med oss hem och göra våra hjer- t
i
I
I
1
1
i
I
I
j
ÅL
tan, våra hyddor till Guds tempel och ett bönehus,
i hvilket vi äfven inrymma våra syskon. Då detta
arbete blir här nere blott ett närmande till målet,
så kan besöket i kyrkan aldrig blifva öfverflödigt,
så länge vi här lefva, utan vi läre oss mer och mer !
förstå och förverkliga Pauli ord: lefve vi, så lefve
vi Herranom, dö vi så dö vi Herranom. Hela
lifvet blir en Gudstjenst. Först härmed blef men-
niskan mätt, nöjd, fridsam och belåten. Nn har
hon först funnit sin skatt: den till mig kommer
säger Herren, han skall icke mer hungra, och den
som tror på mig, han skall icke mer törstv. 4
Men om man borttager konventikelplakatet, öpp-!
nar man icke dörren för allt slags svärmeri? Jag!
svarar: man har jemnt lika mycket när man bort-!
tagit det, som förut? Detta plakat har ju icke hin-!
drat sekter och svärmare att uppstå: Om man än!
utfärdade ett dussin till af sådane plakat, det ena!
skarpare än det andra, men icke dröge försorg om
att Guds ord tillräckligt, samt rent och klart fun-!
nes och förkunnades; så skulle alla dessa icke kunna
hindra svärmare att uppkomma. Man kan icke
strida mot mörkret med svärd och bilor, det träffasc
häraf lika litet som ljuset. Mörkret måste medli
ljuset fördrifvas och anrdeliga fiender mötas med an-
deliga vapen.
Ar det väl så fasligt om en eller annan börjar
vurma smått i religionssaker och göra litet buller?
Vi se ju så många vurma 1 en mängd andra saker
och, göra mycket buller och vi fördraga det tåligt.
Tcke få vi anklaga läran för detta svärmeri. Om
solen skiner med behöflig värme, händer ju att erli
och annan backe brännes; men deröfver klaga vilr
intet eller önska att mildra solskenet så, att det
Ver la son fen RK tare hanPpkart tv 48 —. TV
QS famn MR br mn