Iskall skicka sig. Nu skall han visa om kan väl Ttagit sin pastoralexamen, pemligen i den vishet och I kärlek, hvarmed han behandlar andeliga väckelse i församlingen. Sällan händer att icke ån nitisk och erfaren själasörjare får magt öfver dessa yttrinIgar af ett högre behof än dagens, än tidens frågor. iJoch kan leda dem till ett godt mål. Det stode I mycket bättre till om mer af sannt läseri funnes i församlingen. Ju mer presten har att göra med sina åhörare, ju mindre har vanligen kronobetjeningen att göra; ju trängre det är i Guds hus, ju Irymligare är det vanligen i tingssalen och fängelserna. Detta ligger i christendomens anda; hvarför lock brottmålen kunna anses såsom tbermometern på Idet christliga lifvets värmegrad i ett samhälle. Händer någon gång att presten, ehuru vis och nisisk, licke kan leda en uppkommen andlig rörelse, så är Iförhållandet väl betänkligt, men icke nog farligt latt rättfärdiga ett konventikelplakat, sådant som det löfverklagade. Detta fall skulle förutsätta en brist i lförståndet eller falskhet i hjertat hos hufvudmanJnen och stämpla honom snart såsom bedragen eller bedragare. Vi behöfva icke konventike!plakatet af 1826. Det framstår såsom en utväxt på vår kyrkoIlag och en anklagelse mot presteståndet, som skulle Idetta heldre vilja med lagens bom och lås stänga in fåren i huset, än följa med, akta och vårda dem på betet. Fåren hafva väl flera fiender än ulfven. Sjukdomar och vantrefnad af alla slag som angripa i sjelfva huset göra i allmänhet större nederlag ibland dem, än rofdjuren. Mig synes derför ingen våda vara förenad med att högv. Ståndet bifaller Doktor Sandbergs motion. Om friheten vid sammankomster till gemensam uppbyggelse skulle på ett eller annat sätt missbrukas i hvad, angår läran må, sedan kyrkan genom pastor och domkapitel förgäfves försökt sina vapen att skaffa lugn och afIstyra förargelsen af mot vår kyrkas bekännelser stridande lärors utspridande, saken öfverlemnas åt Konungen, som, när församlingens frid äfventyras, icke lärer underlåta att gifva helgd åt bestående allmän lag och skydda både kyrka och stat mot deras fiender. Skulle åter brott mot sedligheten under sådana sammankomster begås, höra de till poliseller krimivallagens forum. Red. kan, efter meddelandet af ofvanstående, icke annat än uttrycka den tanken, att motionären och de som understödt honom hafva fullkomligt skäl för sitt yrkande. Sjelfva begreppet af ett fritt samhälle måste, om namnet ej skall vara en ironi eller ett hån, innefatta rättigheten att kunna få samlas för att meddela andra sina tankar och känslor, så länge nmazn dervid ej gör offenthg förargelse eller bryter mot lagarna, och hvarföre religiösa ämnen skulle mera än andra föremål för sysselsättningen vara undantagna från ett sådant berättigande, är i sanning svårt att inse. Likväl taga vi oss friheten göra den värde talaren, och alla andra som dela hans önskningar i afseende på friheten till konventiklars hållande, specielt uppmarksamma derpå, att bifallet till den nu ifrågavarande motionen hvilar på en princip, nemligen samvetsfrihetens, som äfven förutsätter nödvändigbeten att bifalla grefve Stedingks på riddarhuset väckta motion, att ingen längre må kunna landförvisas för rehgiösa tankeyttringar, under den förevändningen alt de innefatta en förnekelse af den rena evangeliska läran. Det gåricke gerna an i detta fallet, mer än i andra, att vilja tilllämpa ordspråket: när Jag dricker, då är det! rätt, men wilja förbjuda andra detsamma. Vi ense tillfället likväl vara lämpligt att framställa den frågan, huruvida icke detta måhända till en ej obetydlig del inträffar på just den frakt:oa af församlingen som bevistar konventiklarne. Desse utgöras kufvudsakligen af personer, hvilkas andliga sympathier närma sig till det s. k. läseriet eller pietisteriet, och såväl läsarnes egen historia i vårt land äfven under de sista tiderna, som de publika organer de hafva uti några smitidningar, sakna icke sin lilla portion af fanatism, förföljelseanda och proselytmakeri. Ja! det är till och med icke aldeles utan att en liten dragning åt samma håll förekommer uti br Janzons eget anförande, uti de anatbemer han der läst öfver otron, hvilket ord efter pietisternas b-grepp helt enkelt synes betyda att icke tro ordagrannt detsamma som de. Pröfve derföre talaren och de, som utgå från hans ståndpunkt, noga sig sjelfve, och svare huruvida deras begärsen dikteras af den religiösa toleransen, af den grundsatts, som. anser det gå an att låta hvar och en biifva salig efter sin egen öfvertygelse. Z em ?X . REVY AF TIDNINGARNA. Östgötha Korrespondenten har en artikel som kallas en hastig blick på dagens politiska förhållanden, men som likväl fyller upp fyra spalter. Uti denna artikel säges i anledning af Aftonbladets yttrande, som räknar frih. Palmstjerna till br von Hartmansdorffs själsfränder i politiken, att detta måtte vara ett misstag; frih. Palmsijerna tillhör, säger Östgöthen, de skonservatift Lberala (bvad betyder detta på svenska? Ungefär detsamma som ett pressjern af trä, eller huru?) och i en fråga, tillägges det, är friherre P. fullkomligt liberal, nemligen i frågan om Judeemancipationen. Det är som man ser, alltid något. Svenska Minerva, den gamla ultrarojalisten har i dag ett från den sidar. oväntadt yttrande i frågan om anslaget till H. K. H. Kronprinsen. Att betrakta frågan såsom ett förtroendevotum vore obehörigt. Se bär Minervas mening om saken och skälen: Hvad som anföres till ursäkt för det begärdta beloppet och såsom hufvudsakligt skäl för bifall dertill, eller att Rikets Ständer beviliade ett lika be-!