Iskall skicka sig. Nu skall han visa om kan väl
Ttagit sin pastoralexamen, pemligen i den vishet och
I kärlek, hvarmed han behandlar andeliga väckelse
i församlingen. Sällan händer att icke ån nitisk
och erfaren själasörjare får magt öfver dessa yttrin-
Igar af ett högre behof än dagens, än tidens frågor.
iJoch kan leda dem till ett godt mål. Det stode
I mycket bättre till om mer af sannt läseri funnes i
församlingen. Ju mer presten har att göra med
sina åhörare, ju mindre har vanligen kronobetje-
ningen att göra; ju trängre det är i Guds hus, ju
Irymligare är det vanligen i tingssalen och fängel-
serna. Detta ligger i christendomens anda; hvarför
lock brottmålen kunna anses såsom tbermometern på
Idet christliga lifvets värmegrad i ett samhälle. Hän-
der någon gång att presten, ehuru vis och nisisk,
licke kan leda en uppkommen andlig rörelse, så är
Iförhållandet väl betänkligt, men icke nog farligt
latt rättfärdiga ett konventikelplakat, sådant som det
löfverklagade. Detta fall skulle förutsätta en brist i
lförståndet eller falskhet i hjertat hos hufvudman-
Jnen och stämpla honom snart såsom bedragen eller
bedragare. Vi behöfva icke konventike!plakatet af
1826. Det framstår såsom en utväxt på vår kyrko-
Ilag och en anklagelse mot presteståndet, som skulle
Idetta heldre vilja med lagens bom och lås stänga
in fåren i huset, än följa med, akta och vårda dem
på betet. Fåren hafva väl flera fiender än ulfven.
Sjukdomar och vantrefnad af alla slag som angripa
i sjelfva huset göra i allmänhet större nederlag
ibland dem, än rofdjuren. Mig synes derför ingen
våda vara förenad med att högv. Ståndet bifaller
Doktor Sandbergs motion. Om friheten vid sam-
mankomster till gemensam uppbyggelse skulle på
ett eller annat sätt missbrukas i hvad, angår läran
må, sedan kyrkan genom pastor och domkapitel
förgäfves försökt sina vapen att skaffa lugn och af-
Istyra förargelsen af mot vår kyrkas bekännelser
stridande lärors utspridande, saken öfverlemnas åt
Konungen, som, när församlingens frid äfventyras,
icke lärer underlåta att gifva helgd åt bestående
allmän lag och skydda både kyrka och stat mot
deras fiender. Skulle åter brott mot sedligheten
under sådana sammankomster begås, höra de till
polis- eller krimivallagens forum.
Red. kan, efter meddelandet af ofvanstående,
icke annat än uttrycka den tanken, att motio-
nären och de som understödt honom hafva
fullkomligt skäl för sitt yrkande. Sjelfva be-
greppet af ett fritt samhälle måste, om nam-
net ej skall vara en ironi eller ett hån, in-
nefatta rättigheten att kunna få samlas för att
meddela andra sina tankar och känslor, så
länge nmazn dervid ej gör offenthg förargelse
eller bryter mot lagarna, och hvarföre religi-
ösa ämnen skulle mera än andra föremål för
sysselsättningen vara undantagna från ett så-
dant berättigande, är i sanning svårt att inse.
Likväl taga vi oss friheten göra den värde ta-
laren, och alla andra som dela hans önsknin-
gar i afseende på friheten till konventiklars
hållande, specielt uppmarksamma derpå, att
bifallet till den nu ifrågavarande motionen hvi-
lar på en princip, nemligen samvetsfrihetens,
som äfven förutsätter nödvändigbeten att bi-
falla grefve Stedingks på riddarhuset väckta
motion, att ingen längre må kunna landförvi-
sas för rehgiösa tankeyttringar, under den före-
vändningen alt de innefatta en förnekelse af
den rena evangeliska läran. Det gåricke gerna
an i detta fallet, mer än i andra, att vilja till-
lämpa ordspråket: när Jag dricker, då är det!
rätt, men wilja förbjuda andra detsamma. Vi
ense tillfället likväl vara lämpligt att framstäl-
la den frågan, huruvida icke detta måhända
till en ej obetydlig del inträffar på just den frak-
t:oa af församlingen som bevistar konventiklar-
ne. Desse utgöras kufvudsakligen af personer,
hvilkas andliga sympathier närma sig till det
s. k. läseriet eller pietisteriet, och såväl läsar-
nes egen historia i vårt land äfven under de
sista tiderna, som de publika organer de hafva
uti några smitidningar, sakna icke sin lilla
portion af fanatism, förföljelseanda och pro-
selytmakeri. Ja! det är till och med icke al-
deles utan att en liten dragning åt samma håll
förekommer uti br Janzons eget anförande, uti
de anatbemer han der läst öfver otron, hvil-
ket ord efter pietisternas b-grepp helt enkelt
synes betyda att icke tro ordagrannt det-
samma som de. Pröfve derföre talaren och de,
som utgå från hans ståndpunkt, noga sig sjelfve,
och svare huruvida deras begärsen dikteras af
den religiösa toleransen, af den grundsatts, som.
anser det gå an att låta hvar och en biifva
salig efter sin egen öfvertygelse. Z
em ?X
. REVY AF TIDNINGARNA.
Östgötha Korrespondenten har en artikel som
kallas en hastig blick på dagens politiska för-
hållanden, men som likväl fyller upp fyra spal-
ter. Uti denna artikel säges i anledning af
Aftonbladets yttrande, som räknar frih. Palm-
stjerna till br von Hartmansdorffs själsfrän-
der i politiken, att detta måtte vara ett miss-
tag; frih. Palmsijerna tillhör, säger Östgöthen,
de skonservatift Lberala (bvad betyder detta
på svenska? Ungefär detsamma som ett press-
jern af trä, eller huru?) och i en fråga, til-
lägges det, är friherre P. fullkomligt liberal,
nemligen i frågan om Judeemancipationen. Det
är som man ser, alltid något.
Svenska Minerva, den gamla ultrarojalisten
har i dag ett från den sidar. oväntadt yttrande
i frågan om anslaget till H. K. H. Kronprinsen.
Att betrakta frågan såsom ett förtroendevotum
vore obehörigt. Se bär Minervas mening om
saken och skälen:
Hvad som anföres till ursäkt för det begärdta
beloppet och såsom hufvudsakligt skäl för bifall der-
till, eller att Rikets Ständer beviliade ett lika be-!