väl häraf hafva lärt att när man vill mata lustarne, har man tagit sig vatten öfver HKufvudet. Komme sjukdomen af brist på mat, skulle hon med mat kunna hbjelpas. Hon har tvärtom sin grund i brist hos lifvets inre funktioner, hvilka icke kunna emottaga eller till kroppens nytta använda det för handen varande. Under febern gifver maten kraft åt fienden att förstöra återstoden af lifvets krafter. Månne icke många våra anstalter till hjelp åt allmänna nöden likna det att mata febern hos den sjuke. Det onda fick af förmenta botemedlet en ökad styrka. Menniskan lefver icke af bröd utan af ett ord; men hvilket ord, om det är menniskoord, förkroppsligadt i vetandets systemer, i konstens skapelser, eller ett Guds ord, förkroppsligadt i Christo, derom synes nu vara tvist. Vår tid synes dock böjd att antaga det förra såsom det rätta. Häremot aflägger dock den christliga kyrkan sin högtidliga protest, sägande: I Christo är lifvet och lifvet är menniskörnas ljus. Menniskan har således i sig sjelf hvarken ljus eller lif, hvarken sanning eller kärlek. Hon får det allena i ordet, som vardt kött och som hon med tron måste annamma. Det går icke an att afklippa solstrålen, såsom man klipper en bit af vaxstapeln för att gifva ögat jus, lungan har icke nog af den luft hon en gång iosupit, icke ens af afstängd luft; hon må hushålla med den aldrig så väl; än mindre kan hon meddela af sig sjelf lifsluft åt andra. Ögat kan aldrig bli sjelfständigt, det måste stå i omedelbar beröring med solljuset för att se, liksom bröstet med andedrägten insupa luften för att lefva. Likså litet kan menniskoanden emancipera sig från Guds uppenbatTelse i Christo och lefva. Förflyttas menniskan ur detta hennes lifselement, så liknar hon fisken tagen ur vattnet. Trängtande indricker han luften; men denna är honom en för lös mat, han blir icke mätt utan insuper döden i hvarje andetag. Derför se vi ock i samma grad konsten och vetenskapen skiljas ifrån sin christliga grund, stelnar i sjelfviskhet och vill blifva menniskornas lif. och nära anden med -sina konstgjorda frukter, så höres åter ropet: Panem et Circerses! i modern öfversättning ; så uppkommer en trånad efter nöjen och sinnliga njutningar, som ökas i samma mån man söker mätta den; och för att skaffa mat åt lustärna, dessa den himmelska kärlekens likmaskar, uppoffras religion, frihet, fosterland, samvete och menniskovärde. Med tron försvann kärleken, med kärleken hoppet, med hoppet dog menniskans högre lif, och som djuret frossar hon af stundens fröjder och njutningar. När både bibeln och historien lärer att lifvet är i Guds ord; hvarför vill man då förbjuda detsamma? Lifvet yttrar sig i kärlek och kärleken förenar alla dem inbördes, som älska och hafva lif i ett gemensamt föremål; hvarför vill man förhindra Guds ord och hålla konventiklar med dem som älska det? Vi se huru den menskliga bildningen icke blott ostördt, utan med uppmuntran håller sina konventiklar för att inlära de talesätt, inöfva det skick och de åtbörder, hvilka modet för obestämd tid adopterat, och som befullmägtiga innehafvaren med namn, heder och värdighet af bildad menniska; vi se huru guldet, kortleken, spritdrycken, dansnöjet opåtaldt få hålla sina konventiklar för att utbilda och stärka menniskor i kärlek till sig. Om nu Guds ord vill hålla en konventikel, för att genom umgänge och öfning stärka lika sinnade i kärlek 4ill Gud och gifva dem kraft att öfva alla christeliga dygder; skall en sådan sammankomst kunna förbjudas af en lag i ett kristligt samhälle? Skall ett samhälle, som kallar sig kristligt, kunna döma det straffrarare att gå för att höra ett kapitel ur bibeln, sjunga en vers ur sv. psalmboken på Söndagsaftonen, än dit der eder och svordomar höras, der heliga ting tjena till lekboll för otamda tungor, der tukt och seder kränkas, der gods och penningar, lif och hälsa, beder och-ära bortspelas och uppdrickas. När gästerna kring flaskan, kort!eken, på balen eller lekstugan icke räknas af polisen, icke få störas af dess mellankomst; monne bibeln vorel farligare, än någon af dessa tre? Hafva vi rätt att, såsom kristne och dertill protestantiske kristne, så anse bibeln? När passionernas eld i den husligal kretsen icke af rättens betjenter få släckas, eburu han lemnat härden och flammar i husets både tsk och väggar; är då hvad som väcker kärleken tilll Gud och bröderna, denna milda låga, det enda farliga elementet, som bör släckas innan den hinner : gripa omkring sig. Och denna släckning går lätt.) Skilj blott glöderna åt, och de skola hvar för sig snart slockna, huru högt än lågan flammade, då de lågo tillsammans. Konseqvent handlar man dock deri att, då man genom detta plakat anbefaller länsmännen på landet och polisen i städerna gå! omkring och lyssna hvarest bibeln i en enskilds hus bland flere personer läses, hvar en psalm sjunges, för att åklaga och till näpst befordra, att desse icke få höra hvar eder och svordomar ljuda, hvar verkstäderne äro i full gångjpå söndagsförmid! dagen, hvar kroglifvet med alla dess företeelser visar sig, ty någorstädes måste menniskan hålla hus. Får ! hon icke med sina vänner samlas i ett bönehus, så! måste man öfverse, om hon med andra skockas i en : röfvarekula. Meningen med söndagens helgande var väl att)! gå i kyrkan; men ingalunda för att genom kyrko-! besöket göra ifrån oss vår gudstjenst för dagen och j veckan, liksom man afbördar sig en uppvaktning, I i hvilket fall ändamålet kunde vigare vinnas med ! ett visitkort; utan meningen är väl den, att vi måste flytta kyrkan med oss hem och göra våra hjert i I I 1 1 i I I j ÅL tan, våra hyddor till Guds tempel och ett bönehus, i hvilket vi äfven inrymma våra syskon. Då detta arbete blir här nere blott ett närmande till målet, så kan besöket i kyrkan aldrig blifva öfverflödigt, så länge vi här lefva, utan vi läre oss mer och mer ! förstå och förverkliga Pauli ord: lefve vi, så lefve vi Herranom, dö vi så dö vi Herranom. Hela lifvet blir en Gudstjenst. Först härmed blef menniskan mätt, nöjd, fridsam och belåten. Nn har hon först funnit sin skatt: den till mig kommer säger Herren, han skall icke mer hungra, och den som tror på mig, han skall icke mer törstv. 4 Men om man borttager konventikelplakatet, öpp-! nar man icke dörren för allt slags svärmeri? Jag! svarar: man har jemnt lika mycket när man bort-! tagit det, som förut? Detta plakat har ju icke hin-! drat sekter och svärmare att uppstå: Om man än! utfärdade ett dussin till af sådane plakat, det ena! skarpare än det andra, men icke dröge försorg om att Guds ord tillräckligt, samt rent och klart fun-! nes och förkunnades; så skulle alla dessa icke kunna hindra svärmare att uppkomma. Man kan icke strida mot mörkret med svärd och bilor, det träffasc häraf lika litet som ljuset. Mörkret måste medli ljuset fördrifvas och anrdeliga fiender mötas med andeliga vapen. Ar det väl så fasligt om en eller annan börjar vurma smått i religionssaker och göra litet buller? Vi se ju så många vurma 1 en mängd andra saker och, göra mycket buller och vi fördraga det tåligt. Tcke få vi anklaga läran för detta svärmeri. Om solen skiner med behöflig värme, händer ju att erli och annan backe brännes; men deröfver klaga vilr intet eller önska att mildra solskenet så, att det Ver la son fen RK tare hanPpkart tv 48 —. TV QS famn MR br mn