Jag tackar er, svarade jag, ni har redan
sagt mig det.
Ah! har jag sagt det, så var det ju ej nöd-
vändigt, att jag kom tillbakan, sade han nigot
tankspridd.
Derefter såg han sig omkring åt alla håll,
undersökte muren på flera ställen och lemnade
oss. Vi hörde honom gå genom korridorn och
stänga den andra dörrn. Omkring tio minuter
efter hörde vi en stark knall, liksom af ett ge-
vär- eller pistolskott? År det en signal man
gifver oss? Är vår räddning nära?
Något nytt har ej försports på fyra åa fem
dagar.
Efter min beräkning måste Cantarello komma
i morgon för att bemta mig. Jag har ej mer
att tillägga än ett förnyande af min bön: Med-
lidsamma själ! fräls oss ur vår nöd!
O, min Gud! hvad har skett? Antingen bar
jag missräknat mig två dagar eller cekså har
den dag gått öfver, då Cantarelio skulle komma
— och Cxntarello är ej kommen. Jag kan se
det på vårt munförråd, som är nästan alldeles
förtärd!. Min Gud! skulle vi vara bestämda
till något ännu värre än hvad vi redan lidit!
Allsmäktige! jag vågar ej säga, hvad jag fruk-
tar, jag rädes att echo skall svara mig jar.
Tiden går, tiden går, och — han komme
icke. Här är tyst som i grafven. Min Gud
vi finna oss vid att bli här till vår död och
aldrig återse dagens Jjus, men man har lofval
att rädda mitt stackars barn.
Hvar är han denne man, som jag aldrig kar
se utan fasa, och som jg nu väntar som er
frälsande engel? Är han sjuk? Herre! Åter.