Jag tackar er, svarade jag, ni har redan sagt mig det. Ah! har jag sagt det, så var det ju ej nödvändigt, att jag kom tillbakan, sade han nigot tankspridd. Derefter såg han sig omkring åt alla håll, undersökte muren på flera ställen och lemnade oss. Vi hörde honom gå genom korridorn och stänga den andra dörrn. Omkring tio minuter efter hörde vi en stark knall, liksom af ett geväreller pistolskott? År det en signal man gifver oss? Är vår räddning nära? Något nytt har ej försports på fyra åa fem dagar. Efter min beräkning måste Cantarello komma i morgon för att bemta mig. Jag har ej mer att tillägga än ett förnyande af min bön: Medlidsamma själ! fräls oss ur vår nöd! O, min Gud! hvad har skett? Antingen bar jag missräknat mig två dagar eller cekså har den dag gått öfver, då Cantarelio skulle komma — och Cxntarello är ej kommen. Jag kan se det på vårt munförråd, som är nästan alldeles förtärd!. Min Gud! skulle vi vara bestämda till något ännu värre än hvad vi redan lidit! Allsmäktige! jag vågar ej säga, hvad jag fruktar, jag rädes att echo skall svara mig jar. Tiden går, tiden går, och — han komme icke. Här är tyst som i grafven. Min Gud vi finna oss vid att bli här till vår död och aldrig återse dagens Jjus, men man har lofval att rädda mitt stackars barn. Hvar är han denne man, som jag aldrig kar se utan fasa, och som jg nu väntar som er frälsande engel? Är han sjuk? Herre! Åter.