denna blick gaf mig kraft i stället för att förvirra mig, ty det onda samvetet talade ur bans ögon. . Vördige fader! sade jag till presten, denna menniska är en vanvetting, som älskat mig och at en blind lidelse låtit förleda sig till denna förbrytelse. Lit mig tala sakta med; honom här vid altaret, i allas åsyp, och jag hoppas han skall ångra sitt brott och tillstå sanningen.x Cantarello skrattade hånfullt. Sanningen bar jag sagt och det finnes ingen makt på jordep, som får mig att återtaga mina ord.s Tig och följ migl! sade jag. Himlen gaf mig en öfvernaturlig kraft. Presten hade lemnat altaret, jag gaf Cantarello tecken att följa mig — han följde mig. De närvarande ställde sig i en vid krets omkring oss. Luigi stod närmast med handen på dolkfästet och lemnade oss icke ett ögonblick ur sigte. Teresa!, hviskade Cantarello först, som om ban fruktade att låta mig tala, bvarför vill du svika det löfte, du gaf markisen af San Floridio? hvarför har du tvingat mig att tillgripa detta medel ?, Emedan jag ej vill bli en tjuf och en Mördares makan, svarade jag, seende honom skarpt i ansigtet. Cantarello blef blek som döden, men visade eljest icke det ringaste tecken till oro eller ångest. En tjuf och en mördare, återtog han med ett bittert löje, jag hoppas du ger mig en förklariog öfver dessa ord.n . Jag vill blott säga ett enda ord — jag var i kammarn bredvid markisens rum och såg genom en Spricka alltsammans.v Och hvad såg ni? frågade Cantarello. Jag såg er inträda i det ögonblick han sårades af bjelken — jag såg er anfalla honom