VERLDENS POLITISKA UTSIGTER VID
BÖRJAN AF ÅR 4828.
Öfver detta ämne finna vi uti en engelsk
tidning följande korta, men, såsom 0ss synes,
skarpsinniga betraktelser:
Sällan hafva kristna nationer kunnat fira sin
julhögtid öfver hela verlden under intrycket at
mera angenäma filantropiska känslor, än för
närvarande. Aldrig fanns ett tidskifte, då för-
domen och hatet emellan nationerna voro så
förmildrade, om ej utplånade, då fredens för-
hoppningar och beräkningar hade sannolikheten
mera för sig, då afunden, illviljan och obarm-
hertigheten voro mera förvisade från den stora
pluraliteten i allmänhet.
Att icke blott fred är rådande, utan ock ett
varaktigt hopp om dess fortfarande, ända ifrån
de chinesiska farvattnen till St. Georg: kanal
är i sanning ett lika nytt som behagligt faktum.
Aldrig förr har man kunnat göra sig ett sådant
hopp angående Indien. Resultatet af alla de
föregående krigen har blott varit att bringa oss
i beröring med trotsigare cch mera tygellösa
grannar, så att vi nästan syntes tvungna till
kriget eller att ständigt bereda oss derpå. För
första gången har nu ett lysande fälttåg gifvit
oss naturliga och goda gränser, der vi kunna
odla fridens yrken, och utan feberaktig oro be-
vaka den maktis rörelser, som ligger på grän-
sen och intager en så stor del både af Europa
och Asien.
Men äfven Ryssland var aldrig lugnare än i
detta ögonblick. I samma min, som Czarens
oroliga ungdom uppnått och passerat mando-
mens zenitb, hafva hans underordnades ärelyst-
nad och intriger äfven gifvit efter, och vi oroas
icke längre af deras meachinationer eller inva-
sioner vid stränderna af Kaspiska hafvet eller
Bosforen.
När Ryssland och England äro i fred och
godt förstånd med hvarandra, så miste äfven
hela det öfriga Europa hålla sig stilla. Icke
heller. hjelper hela den fransyska ministerens
beställsamhet till att kunna uppväcka några
allvarsamma tvister.
I sanning, när vi se den fransyska ministern,
tvungen, för att röra upp något, som liknar
strid och antagonismw, enrollera sig i religions-
fanatismens sak och komma fram såsom en
champion (kämpe) för munkar, hvilka ingen
utom hr Guizot och hr John OConnel förut
brytt sig om på hela detta årbundrade, så kunna
vi lätt döma, hvilka ansträngningar det måste
kosta sådana der företagsamma politici, som äro
ifriga att öppna nya sferer för sin verksamhet.
Den ruvarande julen har onekligen mycken
likhet med den, som Cobden emotser såsom
den stora epoken af fri handel och intet krig,
då 2lla nationers drift skall blifva att köpa oci
sälja, och då denna de merkantila klassernas
karakter skall absorbera den gamla hof- och
feodalkarakteren att röfva, eröfra och öfverlista
hvarandra.
Vi äre likväl icke ännu alldeles förvissade,
att hr Cobdens utopier kunna fullt realiseras,
emedan vi tro oss ännu varsna några oroande
inflytelser. Men det är omöjligt att neka, ait
det går framåt till målet. Det skulle vara ku-
riöst att undersöka hvilka de särskilda orsaker
kunna vara, som ännu kunna störa detta freds-
tillstånd, i fall de fortfarande få utveckla sig.
Ty om de blott äro rätt kända, så blifva fre-
dens vänner och befordrare bättre i stånd att
mota det onda.
Den första källan till tvister och krig är en
despotisk styrelse, samt att en regents person-
liga känslor, dynastiska intressen och ärelystna
planer kunna få sitta på tbronen och gälla så-
som hufvudmotiver för Politiken. Derigenom
kunna nationernas fred och lycka cch miilio-
nernas lif bero på en individs ålder eller lynne.
Denna stora och första orsak till kriget för-
svinner imedlertid hastigt. I konstitutionella
stater af någon varaktighet äro sådana orsaker
nästan komplett neutraliserade. Äfven i Frank-
rike har Louis Philippe icke på annat sätt för-
mått tillfredsställa denna dynastiska och per-
sonliga politik, som alstrar vådorna af ett krig,
än att han smickrat och instämt i sina under-
såtares populära fördomar.
Detta leder oss till en annan stor källa till
krigiska lystnader, neml. ett ömtåligt och lef-
vande folks stolthet, passioner och historiska
minnen. Under vår långa kamp med Frank-
rike voro de sednare händelserna gynnande för
den Brittiska stoltheten. Dessa årens bistoria
förtryter fransmännen, emedan året 1813 lade
dem för Europas fötter, hvars berrar de nyss
förut varit. Hvad skall nu kunna utrota ur
det franska lynnet den retliga och krigiska
känsla, som naturligt alstras af sådana händel-
ser? Hr Cobden rekommenderar fri handel
och andra filosofi. Vi sätta ett stort hopp till
en mera spridd uppfostran, och deruti att, så-
som hr Cobden rekommenderar, vi upphöra
att emot fransmännen intaga en ställning af ri-
valer, likasom att för mycket plumpt förråda
fruktan eller misströstan.
Ea annan källa till krig har legat i vår ari-
stokratis utmanande och högmodiga karakter,
i dess förkärlek. för vapenyrket och förakt för
merkantila sysselsältningar. I sju åttondedelar
af Europa och i hela Amerika är aristokratien
död eller döende, såsom politisk makt. Och
der den ännu existerar, är den mera timid och
försigtig, tänker mera på sin bröstficka än sin
stolthet och tycker framför allt om mycket
rika borgardöttrar, för att blifva förmögen utan
MR RR ER RK TRNENE MT Tan hamn alla