för de dagsverken, som på omförmälde sätt varda
bestämdav, hvilken ersättning horde efter årets
markegångspris beräknas.
Slutligen anhöllo Rikets Ständer, att sedan den
sålunda föreslagna undersökning försiggått, och ve-
derbörande blifvit hörda, samt i betraktande kom-
mit, huruvida antingen den lösen, som för ifrågava-
rande dagsverksskyldighet komme att erläggas, lämp-
ligen må kunna till statsverket indragas, emot an-
visande af statsanslag till dem, som vore till dags-
verkens åtnjutande berättigade, eller på hvad sätt
annars lämpligast skulle dermed kunna förfaras,
Kopgl. Maj:t vid nästkommande riksdag måtte nå-
dig proposition i ämnet till Rikets Ständer aflåta.
Genom en Kongl. skrifvelse till Kammarkollegium
af den 3 Febr. 1841, anbefalldes nämnde embets-
verk föranstalta, att de af Rikets Ständer begärda
undersökningar måtte af konungens befallningshaf-
vande i länen till verkställighet befordras, och åt-
skilliga föreskrifter lemnades om hvad dervid borde
iakttagas; hvarom allt kollegium sedan skulle afgif-
va utlåtande, äfvensom i hufvudsaken om hvad Ri-
kets Ständer andragit.
Kammarkollegium ålade konungens befallningshaf-
vande, genom cirkulär af den 43 April 1844, att
inom samma år med yttranden inkomma.
Huruvida detta åliggande åtlyddes, vete vi ej;
men först den ö Maj 4843 afgaf Kammarkollegium
det anbefallda utlåtandet, och först den 48 April
4844 blef målet inför Konungen föredraget.
Redan i denna långsamhet visade sig, huru den-
na sak, som rörde löntagare-interesset, nu såsom
förut med -motsträfvighet och senfärdighet behand-
lades. I Kammarkollegium gjorde sig ock löntagar-
nes fördel gällande. Der ville man, att hvar och
en dagsverksskyldig skulle serskildt klaga och bevi-
sa, att hemmanet icke ålåg sådan skyldighet; Bo-
ställsinnehafvare kunde icke umbära dagsverkenap,
0. 8. Vv. Men imedlertid måste dock kollegium er-
känna 1748 och 4810 årens Konungabref, och såle-
des måste saken fram. Kollegium tyckes med
verkligt bekymmer yttra, att närvarande institution
icke kunde i all framtid bib:hållas, då Konung
och Ständer beslutat, att hofveriskyldigheten in na-
tura skulle afskaffas,. Vi förbigå bär hvad kolle-
gium i öfrigt andragit: emedan vi hoppas att Ut-
skottet, till hvars handläggning denna motion re-
mitteras, tager kännedom om utlåtandet. Målet
kom till Kongl. Maj:t, som, efter den utredning frå-
gan fått, fann för godt förklara, att Hans Maj:t
framdeles, vid ombyte af arrendatorer eller boställs-
innehafvare, ville för vissa särskildt uppgifne fall (i
Södermanland, Stora Kopparbergs län och Halland)
särskildt besluta; men hvad angick Westergöthland
och Skåne, skulle en undersökning ske. — Kongl.
Maj:t gillade nemligen Kammarkollegii åsigt, att
dagsverksskyldigheten ej kunde under nuvarande bo-
ställsinnehafvares tjenstetid afskaffas, ansåg svårig-
het uppstå för framtiden, att efter mistning af dags-
verkena bruka boställena, och fann betänkligt att
besluta om dessa tjenstbarheters indragning, utan
att en billig ersättning genom statsanslag beviljades.
En mängd omständigheter framdrogos, som skulle
vittna om den varsamhet, som erfordrades vid den-
na saks behandling; den hållna undersökningen an-
sågs ej tillfyllestgörande, utan skulle en ny företa-
gas; hvartill Kongl. Maj:t utnämnde kammarrådet
Cassel, som fick vissa instruktioner, 0. s. V., Om
hvilket allt Utskottet torde finna nödigt taga kän-
nedom.
Så blef saken nu åter indragen i det administra-
tiva långmålet. Ingen tanka uppstod, att genom
indragning till staten, af de på det hela få löner,
som hafva sig dylika arbets- och tjenste-förmåner
tillagde, göra möjligt att skilja det enskilda intres-
set helt och hållet ifrån hela frågan; då sedan lätt
allt kunnat afbjelpas genom boställenas försäljande:
ty man bör märka, att egentligen rörer hela saken
de högre embets- och militärboställena; blott i få
fall någre ryttmästareboställen m. fl.
Huru sedan undersökningen utfördes af den der-
med uppdragne embetsmannen och hans biträden,
en landtmätare och ett militär-ombud, kan ej här
blifva föremål för vår framställning. Nog af: man
sökte förmå allmogen till s. k. frivilliga öfver-
enskommelser. Huru lätt en förtryckt medborgare-
klass, vid utsigt att slippa godtycket, åtager sig
pligter, somiden sedan icke förmår utgöra, inses lätt;
och många dagsverksskyldige voro nog enfaldige, att
lofva — men de flesta vägrade, och yrkade på det
kära 1695 års reylemente, som i folklidandets stora
krönika för Skåne ännu framstår såsom en konungs-
lig nådehandiing, fastän det i sig sjelf påbjuder,
emot fredsslut, konungaförsäkringar och landets
grundlag stridande, Skånska allmogen godtyckligt
ålagda tjensteskyldigheter.
Kommissionen, eller hvad man skall kalla den,
frågade icke efter hvad som lagligt blifvit hemma-
nen ålagdt eller icke; utan hufvudsaken var, att få
elt värde på bördans tyngd, samt detta sedan, åter
förvandladt i spanmål, att efter markegång utgöras.
Huru man då kan räkna på många sätt, vet nog
enhvar! Man hörde aldrig kammarrådet tala om
Malmö recess, Sveriges lagar, Konungs och Ständers
gemensamma beslut. Nej, då hade hela förtrycket
varit klart. I kammarrådets mun hörde man blott
åberopas en generalguvernörs resolution 1708,
utfärdad under det brinnande kriget, och arbets-
kontrakter af år 1720, då landet, blödande efter
ett 48-årigt krig, åter skulle uppsätta den förstörda
tndelta armeen: denna armåe, hvilken sedan i snart
430 år underhållits, för att några gånger göra krig
för utländska penningar, men egentligen icke mera
än två år behöfts för svenska fosterjordens försvar,
och då — till följd af en halsstarrig konungs oför-
stånd och nycker. Desse akter äro då de grund-
lagar, hvarpå boställshafvare grunda de anspråk,
som vår regering ännu år 1844 funnit så betänkli-
ga, att hon ej kunde verkställa hvad Ständer och
fordne Konungar beslutat!!!
Vi vete ej om Rikets Ständers Konstitutionsutskott
förmärkt denna tvekan eller ansett den visa brist
på nit, skicklighet och drift. Vi äro icke vande i
alla fall, att på granskningsvägen vinna rättelse.
Allmogen tror ännu, besynnerligt nog, mera på bö-
ner och klagan vid thronen; fastän den vanligen
der blott finner — löften. Såsom riksdagsfullmäk-
tige från Skåne väckte vi derföre vid sista riksdag
fråga om en enskild underdånig skrifvelse från detta
Stånd, till Hans M:t Konungen, då ingenting ännu
vid riksdagens slut afhördes angående den af 4840
års Ständer begärda propositionen. På det allmo-
gen icke skulle blifva lidande derigenom, att under
ärendets outredda skick man lockade den till nya
kontrakter. anhöllo vi att sådane icke måtte af Re-