för de dagsverken, som på omförmälde sätt varda bestämdav, hvilken ersättning horde efter årets markegångspris beräknas. Slutligen anhöllo Rikets Ständer, att sedan den sålunda föreslagna undersökning försiggått, och vederbörande blifvit hörda, samt i betraktande kommit, huruvida antingen den lösen, som för ifrågavarande dagsverksskyldighet komme att erläggas, lämpligen må kunna till statsverket indragas, emot anvisande af statsanslag till dem, som vore till dagsverkens åtnjutande berättigade, eller på hvad sätt annars lämpligast skulle dermed kunna förfaras, Kopgl. Maj:t vid nästkommande riksdag måtte nådig proposition i ämnet till Rikets Ständer aflåta. Genom en Kongl. skrifvelse till Kammarkollegium af den 3 Febr. 1841, anbefalldes nämnde embetsverk föranstalta, att de af Rikets Ständer begärda undersökningar måtte af konungens befallningshafvande i länen till verkställighet befordras, och åtskilliga föreskrifter lemnades om hvad dervid borde iakttagas; hvarom allt kollegium sedan skulle afgifva utlåtande, äfvensom i hufvudsaken om hvad Rikets Ständer andragit. Kammarkollegium ålade konungens befallningshafvande, genom cirkulär af den 43 April 1844, att inom samma år med yttranden inkomma. Huruvida detta åliggande åtlyddes, vete vi ej; men först den ö Maj 4843 afgaf Kammarkollegium det anbefallda utlåtandet, och först den 48 April 4844 blef målet inför Konungen föredraget. Redan i denna långsamhet visade sig, huru denna sak, som rörde löntagare-interesset, nu såsom förut med -motsträfvighet och senfärdighet behandlades. I Kammarkollegium gjorde sig ock löntagarnes fördel gällande. Der ville man, att hvar och en dagsverksskyldig skulle serskildt klaga och bevisa, att hemmanet icke ålåg sådan skyldighet; Boställsinnehafvare kunde icke umbära dagsverkenap, 0. 8. Vv. Men imedlertid måste dock kollegium erkänna 1748 och 4810 årens Konungabref, och således måste saken fram. Kollegium tyckes med verkligt bekymmer yttra, att närvarande institution icke kunde i all framtid bib:hållas, då Konung och Ständer beslutat, att hofveriskyldigheten in natura skulle afskaffas,. Vi förbigå bär hvad kollegium i öfrigt andragit: emedan vi hoppas att Utskottet, till hvars handläggning denna motion remitteras, tager kännedom om utlåtandet. Målet kom till Kongl. Maj:t, som, efter den utredning frågan fått, fann för godt förklara, att Hans Maj:t framdeles, vid ombyte af arrendatorer eller boställsinnehafvare, ville för vissa särskildt uppgifne fall (i Södermanland, Stora Kopparbergs län och Halland) särskildt besluta; men hvad angick Westergöthland och Skåne, skulle en undersökning ske. — Kongl. Maj:t gillade nemligen Kammarkollegii åsigt, att dagsverksskyldigheten ej kunde under nuvarande boställsinnehafvares tjenstetid afskaffas, ansåg svårighet uppstå för framtiden, att efter mistning af dagsverkena bruka boställena, och fann betänkligt att besluta om dessa tjenstbarheters indragning, utan att en billig ersättning genom statsanslag beviljades. En mängd omständigheter framdrogos, som skulle vittna om den varsamhet, som erfordrades vid denna saks behandling; den hållna undersökningen ansågs ej tillfyllestgörande, utan skulle en ny företagas; hvartill Kongl. Maj:t utnämnde kammarrådet Cassel, som fick vissa instruktioner, 0. s. V., Om hvilket allt Utskottet torde finna nödigt taga kännedom. Så blef saken nu åter indragen i det administrativa långmålet. Ingen tanka uppstod, att genom indragning till staten, af de på det hela få löner, som hafva sig dylika arbetsoch tjenste-förmåner tillagde, göra möjligt att skilja det enskilda intresset helt och hållet ifrån hela frågan; då sedan lätt allt kunnat afbjelpas genom boställenas försäljande: ty man bör märka, att egentligen rörer hela saken de högre embetsoch militärboställena; blott i få fall någre ryttmästareboställen m. fl. Huru sedan undersökningen utfördes af den dermed uppdragne embetsmannen och hans biträden, en landtmätare och ett militär-ombud, kan ej här blifva föremål för vår framställning. Nog af: man sökte förmå allmogen till s. k. frivilliga öfverenskommelser. Huru lätt en förtryckt medborgareklass, vid utsigt att slippa godtycket, åtager sig pligter, somiden sedan icke förmår utgöra, inses lätt; och många dagsverksskyldige voro nog enfaldige, att lofva — men de flesta vägrade, och yrkade på det kära 1695 års reylemente, som i folklidandets stora krönika för Skåne ännu framstår såsom en konungslig nådehandiing, fastän det i sig sjelf påbjuder, emot fredsslut, konungaförsäkringar och landets grundlag stridande, Skånska allmogen godtyckligt ålagda tjensteskyldigheter. Kommissionen, eller hvad man skall kalla den, frågade icke efter hvad som lagligt blifvit hemmanen ålagdt eller icke; utan hufvudsaken var, att få elt värde på bördans tyngd, samt detta sedan, åter förvandladt i spanmål, att efter markegång utgöras. Huru man då kan räkna på många sätt, vet nog enhvar! Man hörde aldrig kammarrådet tala om Malmö recess, Sveriges lagar, Konungs och Ständers gemensamma beslut. Nej, då hade hela förtrycket varit klart. I kammarrådets mun hörde man blott åberopas en generalguvernörs resolution 1708, utfärdad under det brinnande kriget, och arbetskontrakter af år 1720, då landet, blödande efter ett 48-årigt krig, åter skulle uppsätta den förstörda tndelta armeen: denna armåe, hvilken sedan i snart 430 år underhållits, för att några gånger göra krig för utländska penningar, men egentligen icke mera än två år behöfts för svenska fosterjordens försvar, och då — till följd af en halsstarrig konungs oförstånd och nycker. Desse akter äro då de grundlagar, hvarpå boställshafvare grunda de anspråk, som vår regering ännu år 1844 funnit så betänkliga, att hon ej kunde verkställa hvad Ständer och fordne Konungar beslutat!!! Vi vete ej om Rikets Ständers Konstitutionsutskott förmärkt denna tvekan eller ansett den visa brist på nit, skicklighet och drift. Vi äro icke vande i alla fall, att på granskningsvägen vinna rättelse. Allmogen tror ännu, besynnerligt nog, mera på böner och klagan vid thronen; fastän den vanligen der blott finner — löften. Såsom riksdagsfullmäktige från Skåne väckte vi derföre vid sista riksdag fråga om en enskild underdånig skrifvelse från detta Stånd, till Hans M:t Konungen, då ingenting ännu vid riksdagens slut afhördes angående den af 4840 års Ständer begärda propositionen. På det allmogen icke skulle blifva lidande derigenom, att under ärendets outredda skick man lockade den till nya kontrakter. anhöllo vi att sådane icke måtte af Re