kulle bibehålla en lag i verklig strid med de grund-
atser, för hvilka han blödde, för hvilka han upp-
af sin hjelteanda!
Innan jag slutar, må det tillåtas mig, att för
mina ståndsbröder i korthet omnämna de motiver,
som förmått mig, den ovane, oöfvade talaren, at!
nför denna vördnadsbjudande församling uppträda.
Då jag, i Konungens höga värf, för några år se-
lan, skickades till tvenne utländska hof, genom-
este jag större delen af Tyskland. — Under mit
vistande derstädes omförmältes i tyska tidningsblad
len bekanta händelsen med målaren Nilsson och
len dom, som för ändring af religion ålade honom
andsflykt. Stort och allmänt var deltagandet, var
uppseendet, denna händelse väckte och som högt
ttrades i många kretsar. Men — det var ej bifal-
cs sorl, det var klandras, som hördes. Att do-
nen var grundad på svensk lag kunde cj i deras
igon förändra saken; och bade icke, blott några
lagar sednare, en hö;sinnad handling af vår älska-
je Konung, en handling, emanerad fiån honom
)ersonligen (det var återkallelsen af de stränga för-
uden mot umgänget med för detta kungliga fa-
niljen) blifvit offentligt känd och genom den väckta
nthusiasmen för den ädle fursten afböjt det förra
otrycket, skulle ett ogillande omdöme hafva fästat
ig vid det svenska namnet. Dåvaknade hos mig
anken att vid första tillfälle göra mina landsmän
uppmärksamma på denna anomalii vår lagstiftning
ch att i min mån söka verka till dess undanröd-
ande. Jeg ville ej att emot Sverige, detta gemen-
amma mål för vår kärlek och våra bemödanden,
ty alit för Sverige är ju allas vår lösen), jag ville
j, säger jag, att emot Sverige, denna dyra foster-
ord, åt hvilken jag så gerna önskade hvarje lager,
åväl segrens som upplysningens och toleransens,
ängre skulle kunna riktas tillmälen, sådana som
lem, hvilka den protestantiske grefve Gesparin för
j länge sedan i Frankrikes deputeradekammare
uttalade, då han ordagrannt yttrade: Jag skulle
ej tro mig berättigad att ifrån denna talarestol
jorda om frihet, om jag ej med rättmätig harm
stämplade de lyckligtvis ej talrika länder, i hvil-
kas sköte den protestantiska ofördragsamheten herr-
skar, och om jag icke högt ogillade den svenska
lagstiftning, som för religionsändring straffar en
menniska med landsflykt.
Mine herrar! Dessa allena hafva varit orsakerna,
om föranledt mitt yttrande. Jag har dervid en-
last följt min öfvertygelse, mitt samvetes röst och
len inre känsla, som säger mig, att jag ej kan
iandla annorlunda, då jag anser mig derigenom
ippfylla en pligt emot mina medborgare, och tala
vår religions rättförstådda intresse och i sjelfva
tatskyrkans, hvilkens rättigheter ingalunda skulle
örminskas, men deremot 146 af Regeringsformen
Blifva en sanning i hela sin bemärkelse. — Min
notions blifvande öde känner jag ej. — Kanske
len skall röna motstånd äfven af mina politiska
änner; kanske den kommer några är förtidigt och
kall måhända af den stora mängden ogillas. Dock,
huru högt värde jag vid dess bifall fäster, var det
ikväl ej detta jag någonsin uteslutande sökte, och
vad jag med säkerhet tror, är att denna motion
den reastlöst fortilande tiden, denna degel för
nensklighetens idter, skall finna ett stöd, och med
varje nytt årsskifte förvärfva nya bundsförvandter.
Med tillförsigt öfverlemnar jag den till eder lug-
a, oväldiga pröfning, ty jag vet att Sveriges hög-
innade Ridderskap alltid med värma omfattar hvad
et anser sannpt och nyttigt vara. Jag har derföre
änkt, att en motion om utvidgad samvetsfrihet ej
ore ovärdig att af Sveriges adel föreslås Rikets
frige Ständer — och ej heller ovärdig den Ko-
ungs sanktion, som till sitt valspråk antagit:
anning och Rätt. Ju
Stockholm den 23 December 4847. 7 lö)
Ludvig von Stedingk.
tm