Den föliande dagen inträdde abbedissan till
sin nevö med den underrättelsen, att det
kommit eit bud från hans moder, och med
-henne såg Ferdinand Peppino inträda.
Sedan i går hade don Ferdinand glömt allt,
för att endast tänka på sin kärleks lycka. Denna
syn å:erkallade i hans bågkomst allt som sket!,
och för ett ögonblick tyckte h:n det vara en
dröm — hans verkliga lif hade först börjat med.
den d:g, då han sett Carmela och älskade henne.
Men då Peppino plötsligt visade sig, likasom en
fantom, framträdde den dystra verkligheten för
hans själ. Don Ferdinand erinrade sig, att han
ännu icke erfarit bemligheten.
Uader det tanten var närvarande, läste han
modrens bref, hvaraf han såg att allt gick bra
och markisen hoppades inom en månad kunna
se sin son fritt återvända till Syrakusa Så
snart don Ferdinand var ensam med Peppino,
frågade han, om icke något nytt inträffat i Bel-
vedere sedan den natten han b!ef sårad i ka-
pellet.
Sakerna stodo ännu på samma punkt; man
kände icke den dödes namn; ingen hade sedan
varit i kapellet, och bönder, som om natten
kommit der förbi, försäkrade sig hafva hört
klagoljud och skramlande med kedjor under
jorden, hvilket bevisade att den döde dött som
en syndare, och att hans sjsl återvändt; för att
fordra messor och böner af honom, som oför-
beredt skiljt henne från kroppen.
Dessa rykten återuppväckte don Ferdinands
beslut att fullfölja sitt äfventyr. Sårad och
sängliggande hade han förspillt mycken dyrbar
tid; men nu, då han nästan kände sig återställd,
nu då hans krafter voro återkomna och det
endast berodde af hans egen vilja, nu beslöt
han att fullfölja saken så fort som möjligt. Han
bad Peppino bevara hans hemlighet och den
följande dagens afton komma med tvenne hä-
star och en repstege. Don Ferdinand undvek
naturligtvis all beröring med portvakten, hvil-
ken det förmodligen var strängt förbjudet att
släppa honom ut. Han ämnade klättra öfver
trädgårdsmuren på repstegen, som Peppino
skulle inkasta till honom. -