stitutionella och till och med efter några absoluta
stater, hvilket jag med facta vill bevisa.
I England och Amerika råder den oinskränktaste
4rosfribet, med fullkomlig jemlikhet i det sednare
Tandet äfven. i medborgerliga rättigheter för alla
4rosbekännelser. Likaledes i Frankrike och Belgien.
I Norge lemnar den af konungen i Juni 1845 sank-
tionerade så kallade dissert-rlagen frihet att öf-
vergå och bekänna sig till hvarje kristen troslära,
med bibehållande af sina väsendtligaste medborger-
liga rätiigheter. I Preussen har konungen genom
sitt patent och toleransedikt af den 30 Mars inne-
warande år stadgat att öfvergång ifrån en kristlig
konfession till en annan står öppen och ej medför
andra föjjder än dem, som äro beroende af sjelfva
bekännelsen, såsom för prester och skollärare, så
att naturligtvis ej de ibland dessa, som öfvergått till
annan lära, kunna fortfara med sitt lärarekall inom
den förra. I Danmark blef resultatet af det såkal-
lade Roeskiidska konventet der 144 Okt. 1846, vid
Selands prestmöte, att, med 43 röster emot 1, be-
slutades ingå till regeringen med anhållan om revi-
sion af kyrkolagen och om borttagandet af civila
straff i religionsmål; slutligen i sjelfva påfvestaten
och i den katolska kristenhetens hufvudstad belög-
ges öfvergången ifrån katolicismen till hvilken an-
nan lära som helst med intet straff.
Efter hvad jag anfört, återstår mig ännu att be-
möta de inkast, som måhända komma att göras till
försvar för de i Sverge emot religionsförändring gäl-
ande srafflagar, och att lugna de farhågor, som
möjligen kunna hysas för följderna af en mildring
deruti. Vår kyrkolag, som redan åberopar de hårda
straffen för affall från lutherska läran, daterar sig
från 4688, eller blott några månader sednare än
Ludvig XIV:s verldsbekanta återkallande af Nante-
eiska ediktet (d. 292 Okt. 1685), hvarigenom, till
Frankrikes omätliga skada, 700,000 af dess bästa,
idogasts medborgare för sin tro nödgades lemna
dess landamären. Utaf dessa epokers samidighet
har jag tänkt mig möjligheten att Ludvig X1V:s
hårda tvångslag emot de franska protestanterna, så-
som ett genmile derå, såväl i Sverge, som uti flera
protestantiska länder, framkallat de ej mindre hårda
straffoestämmelser, vår 3 ännu innehåller. Dessa
straffbestämmelser voro törhända ändamålsenliga,
kanske till och med nödvändiga då de stiftades;
men andra tider, andra förhållanden fordra andra
lagar. Och hur vill man förena de barbariska straf-
fen af evig landsflyl:l och nära nog egendoms kon-
fiskation (ty förlust af arfsrätt synes mig ej stort
lindrigare) med 49 århundradets civilisation, med
Europas nuvarande samhällsskick, och med den mil-
dare anda, som genomgår vår närvarande lagstift-
ning? Erfarenheten och häfderna vitsorda gemen-
samt att tvång och förföljelser blott alstrat marty-
rer och att ur martyrernas blod uppspirat prose-
lyter. Tvång och öfvertyge!se hafva tntlel gemen-
samt, förmå intet på hvarandra; fullkomliga anti-
poder och barn utaf en olika anda, äro de lika
fientliga elementer som ljus och mörker, lika oför-
enliga som våg och flamma, och sällan uttalades en
större sanning, än den som nu gällande preussiska
landträttens 4 innehåller, nemligen: statsmed-
lemmarnes begrepp om Gud och om gudåliga ting,
tron och dea inre gudstjensten kunna icke vara
föremål för tvångslagar. Jag tror således ej att
hvad den svenska kyrkolagstiftaren ursprungligen
åsyftat, nemligen ovilkorligt qvarbållande i stats-
kyrkan, härigenom vinnes; jag är öfvertygad att bi
behållandet endast af medborgerliya rättigheter-
nas förlust skall verka tillräckligt återhållande,
och jag anser slutligen vådan af några möjliga af-
fall från statskyrkan långt mindre skadliga för Sver-
ges anssende, än att Sverge, hvarifrån så mycket
ljus och frihet utgått, i 49 århundradet skall kunna
utpekas inför Europas folk för bibehållandet af en
stationär och intolerant lag. — För öfrigt är erfa-
renheten uti detta, såsom uti allt annat, den bästa
skiljedomaren, och om vi rådfråga den uti de län-
der, der till och med fullkomlig politisk och reli-
giös jemlikhet råder för alla bekännelser, befinnas
inga vicor deraf hafva uppkommit för statens lugn
och för statskyrkans bestånd.
Men, om äfven aut detta medgifves, skola dock
till äfventyrs 3 :s försvarare prisa lyckan att hafva
blott ex enda trosbekännelse för alla svenskar, och
förebära att den föreslagna förändringen dock kan
vålla någon söndring, någon osämja, som genom den
strängare straffbestämmelsen kunnat undvikas. Här-
till kan jag endast svara, att det visserligen är be-
qvämarc att i hela landet blott en enda lära råder
och att veta denna skyddad genom en hård lag; —
att här i verlden knappt något godt finnes, som ej
medför någon olägenhet, hvilken således äfven kan
vara fästad vid den friare diskussion och trosbe-
kännelsen, samt att visserligen i Sverge hittills en
nära fullkomligt religiös stillhet herrskat. Men, un-
dantagsiagar kunna ej evigt gälla; tidsandan fordrar
konseqvens i såväl religiös som politisk lagstiftning:
den fordrar opartisk pröfning inom bådas område.
Väl vet jag, att på fribetens solbelysta haf stor-
marna oftare hvina och ej sällan efterlemna långa
dyningar, dock älskar jag mera dess klara, fastän
lätt upprörda böljor, än den spege!jemnoa ytan un-
der enväldets vindlösa bimmel, eller med andra ord,
jag föregragrr till och med den lagbundra fri-
hetens vådor i en konstitutionel monarki framför
absolvtismens qvolm! — Jag kan cj tro, att de
sanna vännerna af vår evangeliska lära, denna re-
nade, dyra tro, som, stark genom sin inneboende
kärlekens och frihetens anda, i 3:ne sekler upply-
sande, segrande och välsignelserik framgått, jag kan
ej föreställa mig, säger jag, att dess verkliga vän-
ner, hvaribland jag främst räknar Sverges upplysta
presterskap, skulle yrka på bibehållandet af 17 seälets
hårda tvångslag, i längden endast ledande till tvifvel
och hyckleri, och i mina ögon qvarstående i vår
lagstiftning som en lefvande anakronism, som en
mörk ruin, genom sin bristfäliighet hotande sjelfva
sina försvarare!
När, för mer än 2:ne århundraden tillbaka, vår
store Gustaf Adolf ilade att skydda betryckta tros-
förvaodter och på Tysklands slätter kämpade för
de evargeliska folkens samvetsfrihet, när på Lit-
zens blodiga fält, hans slocknande öga ännu med
stolthet kunde skönja de svenska standaren, hög-
burna, segrande, och fiendens förr segervang, nu
Nyende skaror, trodde han väl icke att hans folk,
hans svenskar, längre än Europas flesta nationer,
font ne Ar