stitutionella och till och med efter några absoluta stater, hvilket jag med facta vill bevisa. I England och Amerika råder den oinskränktaste 4rosfribet, med fullkomlig jemlikhet i det sednare Tandet äfven. i medborgerliga rättigheter för alla 4rosbekännelser. Likaledes i Frankrike och Belgien. I Norge lemnar den af konungen i Juni 1845 sanktionerade så kallade dissert-rlagen frihet att öfvergå och bekänna sig till hvarje kristen troslära, med bibehållande af sina väsendtligaste medborgerliga rätiigheter. I Preussen har konungen genom sitt patent och toleransedikt af den 30 Mars innewarande år stadgat att öfvergång ifrån en kristlig konfession till en annan står öppen och ej medför andra föjjder än dem, som äro beroende af sjelfva bekännelsen, såsom för prester och skollärare, så att naturligtvis ej de ibland dessa, som öfvergått till annan lära, kunna fortfara med sitt lärarekall inom den förra. I Danmark blef resultatet af det såkallade Roeskiidska konventet der 144 Okt. 1846, vid Selands prestmöte, att, med 43 röster emot 1, beslutades ingå till regeringen med anhållan om revision af kyrkolagen och om borttagandet af civila straff i religionsmål; slutligen i sjelfva påfvestaten och i den katolska kristenhetens hufvudstad belögges öfvergången ifrån katolicismen till hvilken annan lära som helst med intet straff. Efter hvad jag anfört, återstår mig ännu att bemöta de inkast, som måhända komma att göras till försvar för de i Sverge emot religionsförändring gälande srafflagar, och att lugna de farhågor, som möjligen kunna hysas för följderna af en mildring deruti. Vår kyrkolag, som redan åberopar de hårda straffen för affall från lutherska läran, daterar sig från 4688, eller blott några månader sednare än Ludvig XIV:s verldsbekanta återkallande af Nanteeiska ediktet (d. 292 Okt. 1685), hvarigenom, till Frankrikes omätliga skada, 700,000 af dess bästa, idogasts medborgare för sin tro nödgades lemna dess landamären. Utaf dessa epokers samidighet har jag tänkt mig möjligheten att Ludvig X1V:s hårda tvångslag emot de franska protestanterna, såsom ett genmile derå, såväl i Sverge, som uti flera protestantiska länder, framkallat de ej mindre hårda straffoestämmelser, vår 3 ännu innehåller. Dessa straffbestämmelser voro törhända ändamålsenliga, kanske till och med nödvändiga då de stiftades; men andra tider, andra förhållanden fordra andra lagar. Och hur vill man förena de barbariska straffen af evig landsflyl:l och nära nog egendoms konfiskation (ty förlust af arfsrätt synes mig ej stort lindrigare) med 49 århundradets civilisation, med Europas nuvarande samhällsskick, och med den mildare anda, som genomgår vår närvarande lagstiftning? Erfarenheten och häfderna vitsorda gemensamt att tvång och förföljelser blott alstrat martyrer och att ur martyrernas blod uppspirat proselyter. Tvång och öfvertyge!se hafva tntlel gemensamt, förmå intet på hvarandra; fullkomliga antipoder och barn utaf en olika anda, äro de lika fientliga elementer som ljus och mörker, lika oförenliga som våg och flamma, och sällan uttalades en större sanning, än den som nu gällande preussiska landträttens 4 innehåller, nemligen: statsmedlemmarnes begrepp om Gud och om gudåliga ting, tron och dea inre gudstjensten kunna icke vara föremål för tvångslagar. Jag tror således ej att hvad den svenska kyrkolagstiftaren ursprungligen åsyftat, nemligen ovilkorligt qvarbållande i statskyrkan, härigenom vinnes; jag är öfvertygad att bi behållandet endast af medborgerliya rättigheternas förlust skall verka tillräckligt återhållande, och jag anser slutligen vådan af några möjliga affall från statskyrkan långt mindre skadliga för Sverges anssende, än att Sverge, hvarifrån så mycket ljus och frihet utgått, i 49 århundradet skall kunna utpekas inför Europas folk för bibehållandet af en stationär och intolerant lag. — För öfrigt är erfarenheten uti detta, såsom uti allt annat, den bästa skiljedomaren, och om vi rådfråga den uti de länder, der till och med fullkomlig politisk och religiös jemlikhet råder för alla bekännelser, befinnas inga vicor deraf hafva uppkommit för statens lugn och för statskyrkans bestånd. Men, om äfven aut detta medgifves, skola dock till äfventyrs 3 :s försvarare prisa lyckan att hafva blott ex enda trosbekännelse för alla svenskar, och förebära att den föreslagna förändringen dock kan vålla någon söndring, någon osämja, som genom den strängare straffbestämmelsen kunnat undvikas. Härtill kan jag endast svara, att det visserligen är beqvämarc att i hela landet blott en enda lära råder och att veta denna skyddad genom en hård lag; — att här i verlden knappt något godt finnes, som ej medför någon olägenhet, hvilken således äfven kan vara fästad vid den friare diskussion och trosbekännelsen, samt att visserligen i Sverge hittills en nära fullkomligt religiös stillhet herrskat. Men, undantagsiagar kunna ej evigt gälla; tidsandan fordrar konseqvens i såväl religiös som politisk lagstiftning: den fordrar opartisk pröfning inom bådas område. Väl vet jag, att på fribetens solbelysta haf stormarna oftare hvina och ej sällan efterlemna långa dyningar, dock älskar jag mera dess klara, fastän lätt upprörda böljor, än den spege!jemnoa ytan under enväldets vindlösa bimmel, eller med andra ord, jag föregragrr till och med den lagbundra frihetens vådor i en konstitutionel monarki framför absolvtismens qvolm! — Jag kan cj tro, att de sanna vännerna af vår evangeliska lära, denna renade, dyra tro, som, stark genom sin inneboende kärlekens och frihetens anda, i 3:ne sekler upplysande, segrande och välsignelserik framgått, jag kan ej föreställa mig, säger jag, att dess verkliga vänner, hvaribland jag främst räknar Sverges upplysta presterskap, skulle yrka på bibehållandet af 17 seälets hårda tvångslag, i längden endast ledande till tvifvel och hyckleri, och i mina ögon qvarstående i vår lagstiftning som en lefvande anakronism, som en mörk ruin, genom sin bristfäliighet hotande sjelfva sina försvarare! När, för mer än 2:ne århundraden tillbaka, vår store Gustaf Adolf ilade att skydda betryckta trosförvaodter och på Tysklands slätter kämpade för de evargeliska folkens samvetsfrihet, när på Litzens blodiga fält, hans slocknande öga ännu med stolthet kunde skönja de svenska standaren, högburna, segrande, och fiendens förr segervang, nu Nyende skaror, trodde han väl icke att hans folk, hans svenskar, längre än Europas flesta nationer, font ne Ar