Till Redaktionen af Aftonbladet! I Aftonbladet för sist). thorsdag förefaller en oriktighet; som jag får taga mig friheten korrigera. Det står att diskussionen var redan afslutad (i anseende till grefve L. Stedingks motion) då jag begärde ordet. Så var ej förhållandet. När herr landtmarskalken uppropade mig, så blefvo mina ultryck följande: Det förundrar mig höra personer vilja kontrollera och tyrannisera menniskans enskilda tankar — då skreks propositionen af några subalterner (som gnodde sig i händerna): vänta, mina herrar, proposition skall komma, men jag anhåller att få citera en vers, så väl som hr friherre Raab och hr von Hartmansdorff — genast skreks proposition igen; se här har herrarne den, efter ni äro så otåliga. — Jag proponerar att ingen måtte landsförvisas eller förlora medborgerlig rätt för det han affaller ifrån statens kyrka — ty ingen kan intränga i djupet af menniskohjertat; men jag ser ganska väl, att jag endast möter opposition, emedan jag ej rest på statens expencer för att vinna kunskaper, som de hvilka skickas till Rom — ej vid återkomsten anses som stora ljus (jag ville icke säga dankar), utan i fattigdom sökt vinna kunskap att bevisa hvad en Svensk duger till om han vill; denne söer Herrans hjelp. — Jag hoppades på detta sätt vinna mitt Stånds aktning. Det står, att jag ödmjukast anhållit att få citera en vers — det ordet nyttjas ej ibland jemlikar — då har jag missagt mig. Det loford, jag fick för min rätt vackra vers, skulle förmå mig att höja mig ännu högre på poesiens vingar, och som det var blott ett utdrag af min Julklapp till fosterlandets vänner, så får jag den äran förära ett exemplar, om det ej är för tröttande, anhåller jag Redaktionen vid någon ledig stund ville genomläsa detsamma? Citeringen vid tillfället börjar med, Gif frihet åt hvar man c. — Bruce-Bey. a ae rar nn