måste besöka henne och derför bad konom följa sig till Catania, Hur egensinnig och sjelfrådig don Ferdinand än kunde vara, hade han dock under en aristokratisk uppfostran lärt sig visa sina föräldrar ovilkorlig lydnad och aktning. Han ålade trädgårdsmäöstaren att passa på, om mannen med det stora skägget skulle visa sig i Belvedere under hans frånvaro, och begaf sig genast åstad för att helt och bållet vara till markisinnan: tjepst. Markisinnan reste den följande morgonen — hon gjorde räkning på att hennes son och hon skulle resa i birsiol, men don Ferdinand afskydde detta fortskaffuingssätt och bad sin moder att få ledsaga henne till häst. Detta bifölls, då ridning efter markisens utsago var en ej mindre aristokratisk öfning än jagt, och var än yttermera alideles nödvändig och oumbärlig för en adelsman. Markisinnan och den unga grefven begåfvo sig på vägen med sina Campieri. Då de närmade sig Militi, såg grefven en man till häst komma ut derifrån och rida uppför en väg, på hvilken de nödvändigt måste mötas. Allt efter som denne man kom närmare, betraktade don Ferdinand honom med större uppmärksamhet; han igenkände mannen från kapellet. Hundrade planer, den ena galnare än den andra, korsade på en gång den unge mannens hufvud. Först ville han rida efter den okände, sätta pistolen för hans bröst, och tvinga honom att tillstå hvad han hade att göra i familjens kapell — han ville följa honom på afstånd och när han kom till Beleveder, låta arrestera honom; han ville afbida aftonen, galoppera tillbaka till landstället och vänta honom om aftonen i biktstolen ; men vid mognåre öfverläggning insåg han snart det oförnuftiga i alla dessa planer, och att ingen af dem kunde föra honom närmare målet. Imedlertid var mannen långt borta, Don Ferdinand, som blifvit efter på vägen, väcktes ur sitt geubbel af en campiere, som markision:n dtsäindt för att efterfråga orsaken till ett så besynnerligt dröjsmål, under en sol son brände med 35 graders betta. Don Fer