måste besöka henne och derför bad konom följa
sig till Catania, Hur egensinnig och sjelfrådig
don Ferdinand än kunde vara, hade han dock
under en aristokratisk uppfostran lärt sig visa
sina föräldrar ovilkorlig lydnad och aktning.
Han ålade trädgårdsmäöstaren att passa på, om
mannen med det stora skägget skulle visa sig
i Belvedere under hans frånvaro, och begaf sig
genast åstad för att helt och bållet vara till
markisinnan: tjepst.
Markisinnan reste den följande morgonen —
hon gjorde räkning på att hennes son och hon
skulle resa i birsiol, men don Ferdinand af-
skydde detta fortskaffuingssätt och bad sin mo-
der att få ledsaga henne till häst. Detta bi-
fölls, då ridning efter markisens utsago var en
ej mindre aristokratisk öfning än jagt, och var
än yttermera alideles nödvändig och oumbärlig
för en adelsman.
Markisinnan och den unga grefven begåfvo
sig på vägen med sina Campieri. Då de när-
made sig Militi, såg grefven en man till häst
komma ut derifrån och rida uppför en väg,
på hvilken de nödvändigt måste mötas. Allt
efter som denne man kom närmare, betraktade
don Ferdinand honom med större uppmärk-
samhet; han igenkände mannen från kapellet.
Hundrade planer, den ena galnare än den an-
dra, korsade på en gång den unge mannens
hufvud. Först ville han rida efter den okände,
sätta pistolen för hans bröst, och tvinga honom
att tillstå hvad han hade att göra i familjens
kapell — han ville följa honom på afstånd och
när han kom till Beleveder, låta arrestera ho-
nom; han ville afbida aftonen, galoppera till-
baka till landstället och vänta honom om afto-
nen i biktstolen ; men vid mognåre öfverlägg-
ning insåg han snart det oförnuftiga i alla
dessa planer, och att ingen af dem kunde föra
honom närmare målet. Imedlertid var man-
nen långt borta,
Don Ferdinand, som blifvit efter på vägen,
väcktes ur sitt geubbel af en campiere, som
markision:n dtsäindt för att efterfråga orsaken
till ett så besynnerligt dröjsmål, under en sol
son brände med 35 graders betta. Don Fer-