BO i ——. —nnrnrJ—6n—n ÄMM
Edmund kunde ej missförstå den lifliga gest,
hvarmed kaptenen hotade den på något afstånd
sittande, i tankar försänkta Gertrud de Val;
att denne person vore ogräset i hans åker, o-
lycksanden i hans hem, förstod han väl, men
att hans rivalskap med denne mörke äfventy-
rare skulle vara bekant för främmande perso-
uer, väckte hans raseri.
Din vink skall ej gå förlorad, svarade han
kapten2n med qväfd stämma och gnistrande
blict.
VI.
Me I den gryende dagen hissade Edmund sin:
segel. En blåaktig :kymning hvilade ännu öf-
ver de afligsnare föremålen, medan flockar a
rosenfårgade och violetta skyar bildade en tri
umfbåge för den väntade solens uppgång. He
Jena gjorde sin morgonbön på hafvet: hon öf-
verlernade i Guds ledning sin res2, icke alle-
nast d nana korta tillfälliga, utan hela bfvets
stormulla resa till det osedda, säkra målet.
Som vanligt satt Edmund vid styret: sjö
mannens iatresse för sitt yrke tillbakatröängde
ebu-:u det ick2 kunde qväfva, passionerna inom
hans bröst.
Gertrud sar försänkt i djupt eftersinnande
Hofsets och himlens sublima storhet väckte re.
mre tankar, bältre förcsa!ser hos den bekla-
g:nsvärsa. Det lidande hon erfarit cch föror-
sakat, bada småningom öppnat hennes ögon fö
hi tills oförstådda sanningar, Hon längtade vä
ännu efter döden, men met en mera hel
längtan, som ej mer ville uppröra himmel oci
jord, ej mer sönderslira andras lycka, för at
nå sit. syfte. Hon föresatte sig att ej mer
reta Edaeund, cj mera skopa Helena någor
smärtsam stund; hon ville lemna deras hus si
swrt de återvändt till Carlshamn, Och seda
långt bort — 0 hvarthin? Den längtansfull
själen skakade sina bojor — men ännu hade e
den sore Befriarens hand kro:sat hufvudlänken