BO i ——. —nnrnrJ—6n—n ÄMM Edmund kunde ej missförstå den lifliga gest, hvarmed kaptenen hotade den på något afstånd sittande, i tankar försänkta Gertrud de Val; att denne person vore ogräset i hans åker, olycksanden i hans hem, förstod han väl, men att hans rivalskap med denne mörke äfventyrare skulle vara bekant för främmande persouer, väckte hans raseri. Din vink skall ej gå förlorad, svarade han kapten2n med qväfd stämma och gnistrande blict. VI. Me I den gryende dagen hissade Edmund sin: segel. En blåaktig :kymning hvilade ännu öfver de afligsnare föremålen, medan flockar a rosenfårgade och violetta skyar bildade en tri umfbåge för den väntade solens uppgång. He Jena gjorde sin morgonbön på hafvet: hon öfverlernade i Guds ledning sin res2, icke allenast d nana korta tillfälliga, utan hela bfvets stormulla resa till det osedda, säkra målet. Som vanligt satt Edmund vid styret: sjö mannens iatresse för sitt yrke tillbakatröängde ebu-:u det ick2 kunde qväfva, passionerna inom hans bröst. Gertrud sar försänkt i djupt eftersinnande Hofsets och himlens sublima storhet väckte re. mre tankar, bältre förcsa!ser hos den beklag:nsvärsa. Det lidande hon erfarit cch förorsakat, bada småningom öppnat hennes ögon fö hi tills oförstådda sanningar, Hon längtade vä ännu efter döden, men met en mera hel längtan, som ej mer ville uppröra himmel oci jord, ej mer sönderslira andras lycka, för at nå sit. syfte. Hon föresatte sig att ej mer reta Edaeund, cj mera skopa Helena någor smärtsam stund; hon ville lemna deras hus si swrt de återvändt till Carlshamn, Och seda långt bort — 0 hvarthin? Den längtansfull själen skakade sina bojor — men ännu hade e den sore Befriarens hand kro:sat hufvudlänken