lappen förr än nu, långt mindre köpt en sådan
present åt dig. Du måste ha andra kurtisörer,
min söta vän.
Helena blef öfvertygad genom sin mans all-
varliga ton. Hur kommer detta sig ? frågade
hon den inträdande Jonas. Edmund säger att
han icke gifvit mig den rara halsduken. Du
måste således hafva sagt en osanning!
;Förlåt! svarade Jonas med en afbedjande
blick, som smälte Helenas missnöje. Då jag
hörde huru mycket ni saknade en shawlett,
och händelsevis fick se en likadan i en bod,
skyndade jag bem för att erbjuda den välmenta
gåfvan; jag fruktade dock, att ni icke skulle
mottaga den af mig, utan skyllde derföre hela
saken på Häger sjelf. Nu, då ni en gång vär-
digast låta den pryda er hals, kan ni icke åter-
gifva mig den, utan att göra mig allför lycklig.
Han bugade sig lätt vid Helenas förlägna
tacksägelse, och närmade sig fönstret för att
taga sin kaffekopp. Skepparen tyckte icke
precist om detta galanteri, men heslöt att för
i dag visa all möjlig sjelfbeherrskning, hvars
högsta grad han utöfvade, i det att han teg
och rökte sin pipa.
Min bästa fru Häger, ni kan ej tro hur det
gläder mig att höra er berömma mitt skepp
och dess inredning, hvad beqvämlighet och ele-
gans beträffar, yttrade kapten Meister på lätt
bruten svenska. Nå, för att vara uppriktig,
måste jag väl erkänna, att jag haft mina orsa-
ker, då jag sålunda utvidgat och omskapat mir
anspråkslösa kajuta till det fåfängliga mellan