lappen förr än nu, långt mindre köpt en sådan present åt dig. Du måste ha andra kurtisörer, min söta vän. Helena blef öfvertygad genom sin mans allvarliga ton. Hur kommer detta sig ? frågade hon den inträdande Jonas. Edmund säger att han icke gifvit mig den rara halsduken. Du måste således hafva sagt en osanning! ;Förlåt! svarade Jonas med en afbedjande blick, som smälte Helenas missnöje. Då jag hörde huru mycket ni saknade en shawlett, och händelsevis fick se en likadan i en bod, skyndade jag bem för att erbjuda den välmenta gåfvan; jag fruktade dock, att ni icke skulle mottaga den af mig, utan skyllde derföre hela saken på Häger sjelf. Nu, då ni en gång värdigast låta den pryda er hals, kan ni icke återgifva mig den, utan att göra mig allför lycklig. Han bugade sig lätt vid Helenas förlägna tacksägelse, och närmade sig fönstret för att taga sin kaffekopp. Skepparen tyckte icke precist om detta galanteri, men heslöt att för i dag visa all möjlig sjelfbeherrskning, hvars högsta grad han utöfvade, i det att han teg och rökte sin pipa. Min bästa fru Häger, ni kan ej tro hur det gläder mig att höra er berömma mitt skepp och dess inredning, hvad beqvämlighet och elegans beträffar, yttrade kapten Meister på lätt bruten svenska. Nå, för att vara uppriktig, måste jag väl erkänna, att jag haft mina orsaker, då jag sålunda utvidgat och omskapat mir anspråkslösa kajuta till det fåfängliga mellan