att väl en ledamot, förmenade att det vore på den
absoluta nykterheters väg, som man kunde hoppas
denna reform. Då var det som underteknad upp-
trädde och visade att nykterhetssällskapen för den
ifrågavarande reformen verkat ingenting och vore
oförmögne att verka något, enär det ifrågavarande
oskicket ej låge i deras väg. Man borde verka på
opinionen hos fabrikanter och husfäder och detta
vore just skyddsföreningens sak. De af nykterhets-
föreningarne för flere år sedan och nu sednare af
kommunen sjelf genom stadsnämden inrättade mat-
ställena utan spirituosa hade ej kunnat bära sig
bredvid spritkrogarna och dessa sednare skulle alltid,
derest ej hushållet blefve hvad det borde, fortfa-
rande verka till korrektionistbildningen. Blefve der-
emot denna reform inom familjerne känd och be-
hjertad som den förtjenade, och som man hade skäl
att hoppas af Stockholms innebyggares varma del-
tagande för allt godt och nyttigt, så skulle man
snart erfara välsignade följder deraf både i det en-
skilda och det allmänna, och ett korolarium deraf
blefve jemväl krögarnes tilibakaträngande både till
antalet och omfånget för deras ipflytelse. Uader
sednare delen af mitt föredrag uppkom br L. Hjerta,
som ej öfvervarit det föregående och gjorde den in-
vändningen, att det ej vore väl, om de arma krö-
gerskorna, som vore ett nära frediöst folk, tiil följe
af det godtyckliga inflytande den lägre polisperso-
nalen kunde på dem utöfva, blefve allt för illa med-
farna, och att de snart nog kunde bringas till tig-
garestafven och sjelfva blifva föremål för skydds-
föreningens ombugsan. Jag tog upp och besvarade
dessa invändningar och visade att det var en ärlig
och rättskaffens väg, som man anvirat mennis
vännen för sin verksamhet, och kunde ej annat än
glädjas öfver om följderna blefve de, som hr Hjerta
förespeglat; emedan detta bättre än något annat
skulle bevisa att den moraliska sjukdom, hvearaf nu
samhället lider, vore botad, och då måtte väl Stock-
holm finna utväg att försörja dessa olyckliga, som
sjelfve omedvetne af det onda de befordrade, bevis-
ligen utöfvade en förderfvande inflytelse på befolk-
ningen, ja, man kunde till och med komma ut med
att pensionera dem ganska rundligt. Ar Hjerta
fortsatte ej discussivnen, utan tycktes öfvertygad,
och ingen annan hade yttrat sig i strid med min
åsigt, hvadan man gick vidare. Under förbigående
yttrade jag glädja öfrer att den arbetande kassen
börjat vakna till känsla för sin framtid, och hade
en föreningspunkt i bildningscirkeln; men jag be-
klagade att någonting deremct svarande för köp-
manslärlingar och den egeniliga arbetskarlen ej
kunnat utfinnas; enär de baler, maskerader och 8.
k. folknöjen, som med vederbörandes tillstånd blif-
vit tillställde i Dunkerska och Hirsteinska husen m.
fl. vore af motsatt natur och verkade be gen de-
moraliserande. Nu är alltså förhållandet det, att
jag hvarken farit ut emot krogarna eller maskera
derna, som man velat finna i Söndagstidningen föri
den 7 och i Aftonbladet för den 9 och 17 dennes,
utan att jag yrkat på fortgång af sådana nödiga
reformer, som dels redan finnas och dels äro att
önska. De pilar, som riktats emot mig såsom ab-
solut nykterhetsfriare och fantast, gå således på si-
dan om målet och råka mig ej. Min ställning både
som prest och redlig fosterlandsvän bjuder mig att
verka i den rigtning jag antydt och jag låter af ingen
misstydning bringa mig bort. Andra embelsmän
må låta missleda sig, att verka för det ondas af-
hjelpande genom att försöka koncentrera och regel- i
binda det. Min ställning och prestens i allmänhet
är ett fortsatt utrotningskrig emot det. Ingen be-
höfver dock grufva sig derför att det onda går un-
der så länge manniskonaturen blifver hvad den är,
förderfvad och benägen till det, som är onåt. Det
är endast under fortsatt strid deremot, som man
kan hoppas hålla det inom tillständiga gränser,
men börjar man underhandla dermed, så vexer det
en öfver hufvudet. Hvad jag yurade om tiggeri,
allmosor och fattigvård skall jag bättre utveckla vid
skyddsföreningens nästa semmankomst. Stockholm
den 23 Nov. 4847. N. J. Ekdahl,
Redaktionen har ej boisdt vägra det begärda
meddelandet af ofvinstående artikel och v:l
icke helier med anledning deraf tvista med hr
kyrkh. Ekdahl om den föregående relationen
af hans anförande, ehuru de som hört detsam-
ma kunna intyga, att det icke just så alldeles
troget återfinnes i denna artikel. Men i en
punkt måste vi bestämdt protestera mot för-
klaringen, neml. då hr E. säger att han icke
om maskerader m. m. yttrat hvad Aftonbladets
relation upptog. Alla närvarande börde dock
att ordagrannt sådana yit:yck verkligen fälldes,
hvilket vi ej nämna för att klandra br E., utan
för att skydda referenten mot den orättvisa
misstankan att hafva pådiktat br kyrkh. ett
yttrande, som han allsicke haft,