att väl en ledamot, förmenade att det vore på den absoluta nykterheters väg, som man kunde hoppas denna reform. Då var det som underteknad uppträdde och visade att nykterhetssällskapen för den ifrågavarande reformen verkat ingenting och vore oförmögne att verka något, enär det ifrågavarande oskicket ej låge i deras väg. Man borde verka på opinionen hos fabrikanter och husfäder och detta vore just skyddsföreningens sak. De af nykterhetsföreningarne för flere år sedan och nu sednare af kommunen sjelf genom stadsnämden inrättade matställena utan spirituosa hade ej kunnat bära sig bredvid spritkrogarna och dessa sednare skulle alltid, derest ej hushållet blefve hvad det borde, fortfarande verka till korrektionistbildningen. Blefve deremot denna reform inom familjerne känd och behjertad som den förtjenade, och som man hade skäl att hoppas af Stockholms innebyggares varma deltagande för allt godt och nyttigt, så skulle man snart erfara välsignade följder deraf både i det enskilda och det allmänna, och ett korolarium deraf blefve jemväl krögarnes tilibakaträngande både till antalet och omfånget för deras ipflytelse. Uader sednare delen af mitt föredrag uppkom br L. Hjerta, som ej öfvervarit det föregående och gjorde den invändningen, att det ej vore väl, om de arma krögerskorna, som vore ett nära frediöst folk, tiil följe af det godtyckliga inflytande den lägre polispersonalen kunde på dem utöfva, blefve allt för illa medfarna, och att de snart nog kunde bringas till tiggarestafven och sjelfva blifva föremål för skyddsföreningens ombugsan. Jag tog upp och besvarade dessa invändningar och visade att det var en ärlig och rättskaffens väg, som man anvirat mennis vännen för sin verksamhet, och kunde ej annat än glädjas öfver om följderna blefve de, som hr Hjerta förespeglat; emedan detta bättre än något annat skulle bevisa att den moraliska sjukdom, hvearaf nu samhället lider, vore botad, och då måtte väl Stockholm finna utväg att försörja dessa olyckliga, som sjelfve omedvetne af det onda de befordrade, bevisligen utöfvade en förderfvande inflytelse på befolkningen, ja, man kunde till och med komma ut med att pensionera dem ganska rundligt. Ar Hjerta fortsatte ej discussivnen, utan tycktes öfvertygad, och ingen annan hade yttrat sig i strid med min åsigt, hvadan man gick vidare. Under förbigående yttrade jag glädja öfrer att den arbetande kassen börjat vakna till känsla för sin framtid, och hade en föreningspunkt i bildningscirkeln; men jag beklagade att någonting deremct svarande för köpmanslärlingar och den egeniliga arbetskarlen ej kunnat utfinnas; enär de baler, maskerader och 8. k. folknöjen, som med vederbörandes tillstånd blifvit tillställde i Dunkerska och Hirsteinska husen m. fl. vore af motsatt natur och verkade be gen demoraliserande. Nu är alltså förhållandet det, att jag hvarken farit ut emot krogarna eller maskera derna, som man velat finna i Söndagstidningen föri den 7 och i Aftonbladet för den 9 och 17 dennes, utan att jag yrkat på fortgång af sådana nödiga reformer, som dels redan finnas och dels äro att önska. De pilar, som riktats emot mig såsom absolut nykterhetsfriare och fantast, gå således på sidan om målet och råka mig ej. Min ställning både som prest och redlig fosterlandsvän bjuder mig att verka i den rigtning jag antydt och jag låter af ingen misstydning bringa mig bort. Andra embelsmän må låta missleda sig, att verka för det ondas afhjelpande genom att försöka koncentrera och regeli binda det. Min ställning och prestens i allmänhet är ett fortsatt utrotningskrig emot det. Ingen behöfver dock grufva sig derför att det onda går under så länge manniskonaturen blifver hvad den är, förderfvad och benägen till det, som är onåt. Det är endast under fortsatt strid deremot, som man kan hoppas hålla det inom tillständiga gränser, men börjar man underhandla dermed, så vexer det en öfver hufvudet. Hvad jag yurade om tiggeri, allmosor och fattigvård skall jag bättre utveckla vid skyddsföreningens nästa semmankomst. Stockholm den 23 Nov. 4847. N. J. Ekdahl, Redaktionen har ej boisdt vägra det begärda meddelandet af ofvinstående artikel och v:l icke helier med anledning deraf tvista med hr kyrkh. Ekdahl om den föregående relationen af hans anförande, ehuru de som hört detsamma kunna intyga, att det icke just så alldeles troget återfinnes i denna artikel. Men i en punkt måste vi bestämdt protestera mot förklaringen, neml. då hr E. säger att han icke om maskerader m. m. yttrat hvad Aftonbladets relation upptog. Alla närvarande börde dock att ordagrannt sådana yit:yck verkligen fälldes, hvilket vi ej nämna för att klandra br E., utan för att skydda referenten mot den orättvisa misstankan att hafva pådiktat br kyrkh. ett yttrande, som han allsicke haft,