Shållandet ej sällan med den som uppträder såsom orcöligte ens och lättsinnigbetens sakförare Och således strider emot sanning och redligbet.! Denna bastanta tillviselse, som innefattar ingenting mindre, än ait det skulle vara både lätt soch tacksamt att uppträda sisom oredlighetens och lätisivnets sakförare och således strida mot sanning och redlichet, hear af Aftonbl. blifvit beraött im d följande reservation: Vi kunna iepke dela dieana förf:s tanke ; tvertom anse vi Mörf. bk hafva begått en hastant orättvisa mot vår ids moraliska skoplynne. Huru är det vål tinkbart, att man kan befinna sig på sjelfva -kådeplatsen för dagens händelser, och slikväl förneka att sanning och redlighet med hvarje dag iillvinna sig slit mera aktning och sympali I -limänna tänkesättet. Ar det då icke ett faitum, att just kärleken till dessa egenskaper väckt massan af folket till medvetande af sina krafter, och manet det att helga dessa krafter i sanningens och rättvisans tjens:? Blir j hvarje lig och oädei handlng efter föratjenst brännmärkt af opinionen, och lemnar nicke pressens framhållsnde i dog:n af defliga och föraktliga å ena sidan, samt det ädla och storsinnade å den andra, ett ojäfaktigt bevis på, natt förfaitsrenv har låt hänföra sig ef sin fantasi?n Hr Ceseicbitlds risornemarg, att, om kärleken till s:nning och redligtet väckt massan af folket till medvetande af sina krafter, och manat der utt helga dessa krafter 1 sanningens, redbarbetens och rattvis:ns tjensto, broitsligbeten af sig sielf skulle försvinna och alla Skyddsföreningar bliva öfverfiödiga, bevisar blott att förf. antingeu sket uppfattat betydelsen af desse ord, eller ock endsct betraktat utsidan af brot:slighetscch sede löshe:s-fenomenet; ty eljest blir det svirt ati förklara huru förf. på rent allvar kan föreställa sig att alla brott skulle upphörz, så vidt körlek till sanning ech redbarhet imanst iuwassan af folken, d. v. s. folkets majoritet, att heliga sina krafter i dygdens och rättvisans ljenst; men att från tillvaron af elt ringa antal pligtförgätna och fallna samhällsmedlemmar sluta till en så djup depravation hos bella nationen, att oredii, hetens och etens sekförares skulle med välvilja! omfattzs a: din allmänna opimonen ceh deras liga bemödsnde vara b de lätt och tzcksam i motsits tll deras, som försvara redligbeten, ganningen och dycden: ör, med törlof, en så uppenbar sofismn, att man ej gerna kan betrekta den annorlunga, än scm böselsen misslyckad? Recensenten uppger, att Skyddsföreningens syfte, att vilja tersda friyifna fångar tjenst, blifvit af mig klandradt af detskäl, alt de ojförvitlige tjenpstehjonens ritiskans!a skulle på d.t ömlåigaste såras el kumratskapet med strafi.de brottslingar; och då jag deremot föreslagit, att den frigifne fången skulie vara berättigad att vinna inträde uti Skyddsföreningen, hvars medlemmar således icke skull fitna sig förnärmade af kamreatskapet, så förmener recensenien, det jag här begått en inkonseqvens, sow sticker bjert 2 ög:m. ,Verkliga förhållandet är dock, att jag till grund! för min anmärkning mot Skyddsföreningens afsigt, att bereda tjenster åt frigifue fångar, icke åberopat det skäl, som rec., för att finna den anmärkta inkonseqvensen, uppgifver; utan har jag, på sätt 41:te punkten af mitt förslag utvissr, förklarat, att Skyddsföreningen borde endast undantagsvis åt sådane dfrigifne fångar, som eskyldiyt blifvit i häkte inpmanade, elier för hvilka några synnirligen berekande skål åertill eljest förekomma, söka anskaffa tjenster, på det att icke, genom leredarde af sådane åt frivifue fångar iallmär ha, andre tjorstpsökande deraf må blifva i saknad. Härvid söter man genast på det hilla hindret, att de fängelsebe ökande hafva litet svirt att på förhand vara förvissade Lhuruvida en fånge blifvit oskyldigt i bäkte inmanad eller ej; det lär således hva nödvändigt, att alla fångar vederfaras s-mma rätt, så vidt man ej skill råka i svåra motsägelser. Förf:s yttrande, att man endas: urdsntigsvis skulle åt frigifne fångar anskaffr tjenster, på det att icke andra tjenstsökande deraf må blifva i saknad, genom pberedande af sådana åt frigifne fångar i allmänhetp, innefattar för öfrigt blott ett upprepande af den åsigt af saken, som förf. byllar, meu hvars orimlighet blifvit af Aftonbladet ådagalagd, ut: ensionen. För det första är det ju klirt, att skycdsförenvinger ej kan blifva målsman för alle tj nstsökande och skaffa dem tjenster; men sådsut bör ej hindra, att den, genom alt åtaga sig omsorgen att bereda arbetstillfälle ät frigifne fångar (hvilket i alla fall lörer komms att ske genska ofullständigt), utöfvar en vilgerning mot sembället, åt hvilken den söker dana en ri dig arbetare af en individ, som, heröfvad denna bjelp, sannolikt innan kort kom: alt ligga faltigeller fångvården till last; för det andra bör man besinna, at det är för somhällets bisis, för hela statens och mensk!:ghetsns väl, som skyddsföreningen skulle åtaga six denna vird, sat att det således ör euw mis förstånd, att skyddsföreningen endast afs rv fångarnes busta, med sina Omsorger om dessinrma. Om det lyckas skyddslöreningen at gerxom sia verkssruhet bespara staten något f dess utgiltssumma för fattigoch fångvård, :å vinner ju bela sambället derpå och den be:parade summan kan användes till andra allmö:y!uga ändamål. Men äfven om jag hade anfört det af rec. uppgifna skäl till grund för min anmärkning, så vore dock ingen intonseqvens derigenom begången. Efter mitt omdöme tåier det nemligen med den strängaste konseqvens mycket väl förena sig, att bestrida det frigifne fångar må insättas uti tjenster, på det att icke de oförvitlige tjenstebjonen skola kunna finna cja sånada af kamratckanat Annh liLväl madoif. t