Jag föreslårn — fortfor talaren — att denna ledamot måtte afgå från den provisoriska styrelsen;. Ett allmänt bifall gillade detta förslag. Derefter föreslogs: 4) Alla jesuiter och deras ordens bundsförvandter lemna, kanton Luzern inom 3 gånger 24 timmar (skallande bifallsrop). 2) Upphofsmännen till söndringsförbundet, jemte de ledamöter af stora rådet, som icke protesterat emot denna stiftelse, förklaras ansvarige för stiftelsens följder (bifall). 3) Allmän amnesti för alla förut för sina politiska tänkesätt anklagade (högljudt bifall). Den 27 insattes den provisoriska styrelsen. För kantonens ordnande skulle ett nytt Stort Råd (representation) väljas, hvilket tillika skulle befullmäktigas såsom Konstituerande Församling (bVerfassungsrathp). Den 28 anlände till Luzern underrättelse, att äfven den sista bland Vierwaldstädterkantonerna, eller Uri, afgått från söndringsförbundet, så att detta representerades af kanton Wallis. ensam. Öfver de fordna regeringsledamöternas i Luzern äfventyr förnimmes följande. Den beryktade polismästaren,; hämnareskarans, anförare, Amman, tillfångatogs i värdsbuset Svanen derstädes. Siegwart Möller och Bernbard Meier (hvilken, i sin egenskap af Luzerns fullmäktig vid edsförbundsdagen, tog Gud till vittne att Luzern skulle försvara sig till det yttersta) steg ombord på ångfartygen, innan edsförbundets troppar ännu nalkats staden, beledsagade af nästan alla de öfriga regeringsledamöterna, och flydde öfver Vierwaldstädtersjön till Uris hufvudstad Altdorff, dit medtagande icke blott käntonens kassa, utan äfven edsförbundets i Luzerns förvar snförtrodda medel (370,000 francs), och hade i släptåg fartyg, som blifvit lastade med ett stort spanmålsförråd, hvaraf staden just nu var i största behof. En af de flyktade regeringsråden, vid namn Tscbopp, synes under tiden hzfva kommit på andra tankar; han hade den 24 November skrifvit från Altdorff till edsförbundets kassaförvaliare, och lofvat draga försorg om de båda kassornas återlemnande. Folket i Luzern var så förbittradt öfver bortröfvandet af statens medel och spanmålsförråd, att man blott med största möda kunde hindra excesser. Af regeringsmedlemmarne hada blott general Sonnenberg och schultheisen Ruttimann stadnat qvar i Luzern; de, så väl som SalisSoglio voro nu krigsfångar. Söndringsförbundets nyaste medhjelpare, furst Schwarzenberg, jemte ett par frivillige från norra Tyskland, hade flytt tillsammans med Siegwart Mäller och Bernhard Meier. En af de konservativa tidningskorresp.nden terna från Schweiz yttrar: Alla farhågor för ännu större utsväfaingar i Luzern än i Freiburg hafva lyckligtvis befunnits ogrundade, och man måste loforda edsförbundets befäl för upprätthållelsen af den strängaste disciplin. Visserligen har något ofog. bedrifvits i Siegwart Möllers hus, men i allmänhet kan man säga, alt så godt som alldeles inga oordningar eller utbrott af otyglade passioner förefallit. — Deremot tyckas alla berättelser sammanstämma i det omdömet att söndringsförbundets troppar varit lika klent disciplinerade, som anförda. Sedan kriget nu kan anses slutadt — ty någon fortsättning deraf genom Wallis befaras icke — har edsförbundets arme redan begynt ställas på fredsfot; afväpningen var börjad i Zäricb,hvars reserf blifvit hemförlofvad. Till Bern anlände från Luzern, d. 26 November, Bernerpatriciern Zeerleder von Steinegg, under militärisk bevakning. För några år sedan hade han öfvergått från reformerta trosbekännelsen till den katolska, och i det nu slutade inbördeskriget öfvertagit högsta befälet öfver söndringsförbundets landstorm. Efter Luzerns fall erfor man, att ban gömt sig på samma värdshus, dit polismästaren och hämnareöfyersten Amman tagit sin tillflykt; han efiersöktes der och fanns på vinden. I de frisinnade tidningarne förklaras nu, att uppgiften om förgiftade kulor, som skulle träffats ibland söndringsförbundets ammunition, var ogrundad. Deremot försäkras, att man bland Jesuiternas qvarlåtenskap i Freiburg hittat några andra krigsredskap af betänklig art, nemligen 6000 rännsnaror, ganska omsorgsfullt inrältade, med en jernring i ena ändan och en jernkrok i den andra, lagom stor att gripa om en trädgren, och tillräckligt starka för att hänge en oxe. TYSKLAND. Det berättas nu, såsom fullkomligt säkert, att den nye kurfursten af Hessen ämnar göra på samma sätt, som konungen af Hannover gjorde för 10 år sedan — upphäfva landets grundlag. Såsom medregent hade ban väl, i följd af faderns uppdrag, ställt sig grundlagen till efterrättelse, men sedan han nu sjelf uppstigit p: throner, ansåg han sig icke längre förbunden härtill. Flera af de större tyska makterna skola kafva uppmanat honom att göra denna åsigt gällande, och lofvat att bistå honom i detta våldsamma förebafvande. Kurfursten har imedlertid uppmanat de församlade Ständerna, att ofördröjligen sysselsätta sig med den nya civillistans bestämmande. Deremot höres icke det ringaste om den förbindelse konstitutionen ålägger hvarje ny regent att underteckn2, och i hvilken han skail utjofva att efterlefva grundlagen.