Jag föreslårn — fortfor talaren — att denna
ledamot måtte afgå från den provisoriska sty-
relsen;. Ett allmänt bifall gillade detta förslag.
Derefter föreslogs: 4) Alla jesuiter och deras
ordens bundsförvandter lemna, kanton Luzern
inom 3 gånger 24 timmar (skallande bifallsrop).
2) Upphofsmännen till söndringsförbundet, jemte
de ledamöter af stora rådet, som icke prote-
sterat emot denna stiftelse, förklaras ansvarige
för stiftelsens följder (bifall). 3) Allmän am-
nesti för alla förut för sina politiska tänkesätt
anklagade (högljudt bifall).
Den 27 insattes den provisoriska styrelsen.
För kantonens ordnande skulle ett nytt Stort
Råd (representation) väljas, hvilket tillika skulle
befullmäktigas såsom Konstituerande Försam-
ling (bVerfassungsrathp).
Den 28 anlände till Luzern underrättelse, att
äfven den sista bland Vierwaldstädterkantonerna,
eller Uri, afgått från söndringsförbundet, så att
detta representerades af kanton Wallis. ensam.
Öfver de fordna regeringsledamöternas i Lu-
zern äfventyr förnimmes följande. Den beryk-
tade polismästaren,; hämnareskarans, anförare,
Amman, tillfångatogs i värdsbuset Svanen der-
städes. Siegwart Möller och Bernbard Meier
(hvilken, i sin egenskap af Luzerns fullmäktig
vid edsförbundsdagen, tog Gud till vittne att
Luzern skulle försvara sig till det yttersta)
steg ombord på ångfartygen, innan edsför-
bundets troppar ännu nalkats staden, beledsagade
af nästan alla de öfriga regeringsledamöterna,
och flydde öfver Vierwaldstädtersjön till Uris
hufvudstad Altdorff, dit medtagande icke blott
käntonens kassa, utan äfven edsförbundets i Lu-
zerns förvar snförtrodda medel (370,000 francs),
och hade i släptåg fartyg, som blifvit lastade
med ett stort spanmålsförråd, hvaraf staden
just nu var i största behof. En af de flyktade
regeringsråden, vid namn Tscbopp, synes under
tiden hzfva kommit på andra tankar; han hade
den 24 November skrifvit från Altdorff till
edsförbundets kassaförvaliare, och lofvat draga
försorg om de båda kassornas återlemnande.
Folket i Luzern var så förbittradt öfver bort-
röfvandet af statens medel och spanmålsförråd,
att man blott med största möda kunde hindra
excesser. Af regeringsmedlemmarne hada blott
general Sonnenberg och schultheisen Ruttimann
stadnat qvar i Luzern; de, så väl som Salis-
Soglio voro nu krigsfångar. Söndringsförbundets
nyaste medhjelpare, furst Schwarzenberg, jemte
ett par frivillige från norra Tyskland, hade flytt
tillsammans med Siegwart Mäller och Bernhard
Meier.
En af de konservativa tidningskorresp.nden
terna från Schweiz yttrar: Alla farhågor för
ännu större utsväfaingar i Luzern än i Frei-
burg hafva lyckligtvis befunnits ogrundade, och
man måste loforda edsförbundets befäl för upp-
rätthållelsen af den strängaste disciplin. Vis-
serligen har något ofog. bedrifvits i Siegwart
Möllers hus, men i allmänhet kan man säga,
alt så godt som alldeles inga oordningar eller
utbrott af otyglade passioner förefallit. —
Deremot tyckas alla berättelser sammanstämma
i det omdömet att söndringsförbundets troppar
varit lika klent disciplinerade, som anförda.
Sedan kriget nu kan anses slutadt — ty någon
fortsättning deraf genom Wallis befaras icke —
har edsförbundets arme redan begynt ställas på
fredsfot; afväpningen var börjad i Zäricb,hvars
reserf blifvit hemförlofvad.
Till Bern anlände från Luzern, d. 26 No-
vember, Bernerpatriciern Zeerleder von Stei-
negg, under militärisk bevakning. För några
år sedan hade han öfvergått från reformerta
trosbekännelsen till den katolska, och i det nu
slutade inbördeskriget öfvertagit högsta befälet
öfver söndringsförbundets landstorm. Efter Lu-
zerns fall erfor man, att ban gömt sig på samma
värdshus, dit polismästaren och hämnareöfyer-
sten Amman tagit sin tillflykt; han efiersöktes
der och fanns på vinden.
I de frisinnade tidningarne förklaras nu, att
uppgiften om förgiftade kulor, som skulle träf-
fats ibland söndringsförbundets ammunition, var
ogrundad. Deremot försäkras, att man bland
Jesuiternas qvarlåtenskap i Freiburg hittat nå-
gra andra krigsredskap af betänklig art, nemli-
gen 6000 rännsnaror, ganska omsorgsfullt in-
rältade, med en jernring i ena ändan och en
jernkrok i den andra, lagom stor att gripa om
en trädgren, och tillräckligt starka för att hänge
en oxe.
TYSKLAND.
Det berättas nu, såsom fullkomligt säkert, att
den nye kurfursten af Hessen ämnar göra på
samma sätt, som konungen af Hannover gjorde
för 10 år sedan — upphäfva landets grundlag.
Såsom medregent hade ban väl, i följd af fa-
derns uppdrag, ställt sig grundlagen till efter-
rättelse, men sedan han nu sjelf uppstigit p:
throner, ansåg han sig icke längre förbunden
härtill. Flera af de större tyska makterna skola
kafva uppmanat honom att göra denna åsigt
gällande, och lofvat att bistå honom i detta
våldsamma förebafvande.
Kurfursten har imedlertid uppmanat de för-
samlade Ständerna, att ofördröjligen sysselsätta
sig med den nya civillistans bestämmande. Der-
emot höres icke det ringaste om den förbin-
delse konstitutionen ålägger hvarje ny regent
att underteckn2, och i hvilken han skail ut-
jofva att efterlefva grundlagen.