Konungen (blir varse Sidonia): Ni här, her-
tiginna! I sanning, don Albuquerque, jag trodde
inte, att du befann dig i en så ljuf fångenskap,
och jag vet således inte om du ens tycker dig
ha skäl att tacka mig för det jag kommer att
befria dig derutur.
Albuquerque: Ers Majestät täcks således be-
nåda mig? :
Konungen: Ja, ty du har dragit värjan för
att försvara ett fruntimmers heder, och om
det äfven sker i mitt eget palats, är det ett
sådant fel, som en konung af Spanien måste
förlåta. Ch Ho da
Albuquerque: Nåväl, senjor; ers majestäts
ena nåd ger mig mod att anhålla om ännu en.
Konungen: Hvilken då? Tala. ;
Albuquerque: Hertiginnan Sidonia har beha-.
gat tacka mig för det jag åtagit mig hennes
sak. Sådant skulle likväl i längden föga gagna
henne, och jag höll derföre på att säga henne,
just som ers mäjestät kom, att jag inte visste
mer än ett enda medel alt för alltid sätta henne
i skydd för det beställsamma pratet.
Konungen: Och det medlet?
Albuquergue: Vore att förvandla dikten till
sanning.
Konungen: Jag förstår dig inte.
Sidonia (uppmärksam): Hvad menar han?
Albuquerque: Ers majestät, jag vågar begära
er tillåtelse att anhålla om hertiginnan Sidonia
Coelis hand.
Sidonia: Hertig, jag kan inte emottaga en så-
dan uppoffring.
Albuquerque: Uppoffringen; senjora, blir en-
dast.å er: sida, och jag afbidar med ängslan ert
svar för att få Yela, om ni verkligen har mod
dertill.
Sidonia (till drottningen): Ers majestät!
Konungen: Hertig Albuquerque! Vi ge med
nöje vårt samtycke till en förening mellan
tvenne hus, så jemngoda i det sanna adelska-
pets anor.
Albuquerque: Senjor, jag väntade ingenting
mindre af er ynnest,
Drottningen: Min goda Sidonia, du skiljs då
inte långt ifrån mig.