Jag var glad och stolt deröfver. Jag förstår
likväl, att den händelsen gaf anledningen till
förtalet, som vid ert hjeltenåmn fäst en värn-
lös flickas, hvars tillvarelse ni längesedan för-
gätit.
Albuquerque: Ni bedrar er; jag har visst:
inte förgätit er. Men för våra minnen sväfva-
de olika bilder. - Ni föreställde er troligen mig
sådan ni sett mig: vid vårt afsked; för mig å
ter var den sköna Bertiginnan Sidonia Coeli
alltid det barn, hennes far fört:i mina ärmar.
Nu är allt annorlunda. Nishar blifvit en
blomstrande :skönhet, jag nära nog en gubbe.
Sidonia(lifligt): Ahl :
Albuquerque: Jag: är mer än fyratio år gam-
mal, hertiginna, det vill säga mer än dubbelt
så gammal som ni; men det gläder mig; ty
den åldern ger mig rätt att vara er beskyddare,
er far. (Han hemtaår en stöl, som han bjuder
henne, och sätter sig vid hennes sida.) Tillåter
ni mig en fråga ?
Sidonia: Tala, hertig!
Albuquerque: Ni är ensam i verden, ni vi-
stas vid -höfvet, -ni är vacker .:. Ah, jag bör
inte ens fråga! : Tu
Sidonia: Men gör det ändå.
Albuquerque: Nåväl då: har ni någon fiende
vid hofvet?
Sidonia : Jag?
Albuquerque: Eller någon alltför nitisk vän,
ty det är ofta sak såmma. Ett fruntimmer,
som ser sig vara mål för förtalet, bör tillskrifva
det antingen en. som hatar henne eller. . en
som älskar henne. Blir ni inte stött, senjora,
om jag frågar er? fins här någon vid hofvet,
som för er hyser endera af dessa känslor?
Sidonia: Förlusten af min förmögenhet; sen-
jor, har hindrat mig:att ingå en förening; vär-
dig mitt namn; den-är äfven orsaken hvärföre
jag fått emottaga anbud; på-hvilka både heder
och böjelse förbjudit !mig -att svara:
Albuquerque: Godt;senjora; det var just det
jag fruktade. Men. säg mig, hertiginna, fins det
inte bland dem, som vågat ett sådant anbud,
någon af ett högt stånd, af en alltför märkbar
ställning i samhället ?