——V-L1ie INA nr rr
uppkom i anledning af ett träd, som växt till
en betydlig höjd i grefvens trädgård, midtför
mina fönster; om vintern kunde man ändå för-
dra det, men så snart löfvet slog ut, blef det
odrägligt. Jag bad honom då hugga ned sitt
träd; men som han nekade, gafs intet annat
medel än att förnya duellen hvar gång skym-
fen förnyades, det vill säga hvart år vid löf-
sprickningen. Hvar och en skulle handla på
samma sätt.
Olivarez: Skälet är ovedersägligt, och jag
förmodar att ni kan anföra lika goda för alla
edra dueller, till och med för den sista med
kapten Riubos.
Albuquerque: Senjor, jag hyser ett afgjordt
hat till er Riubos, och om han ville följa mitt
råd, så skulle han lemna Spanien. Men utom
min instinktlika motvilja för honom, hade jag
nu en särskild anledning att dra värjan.
Olivarez: Ni bör inte förundra er öfver mina
frågor, hertig; de komma af min önskan, att
kunna ådagalägga hela er oskuld inför konun-
gen. Får-jag derföre fråga hvilken den anled-
ningen var?
Albuquerque: Man missbrukar den omstän-
digheten att jag kommer från Indien, för att
skrifva allehanda löjliga sagor på min rä ning.
Således företog sig don Riubos att lyckönska
mig till mitt giftermål.
Olivärexz: Ja-så, med donna Sidonia.
Albuquerque: Ni också, excelencia, vill så-
ledes gifta bort mig medden unga damen?
Olivarez:? Den unga damen tillhör en af
Spaniens förnämsta familjer och är en af hof-
vets utmärktaste skönheter.
Albuquerque: Om hon än vore skön, som Ve-
nus, och afså god familj, som drottningen af
Saba, förändrar det ingenting af saken; jag ber
er tro mina ord. — Men ni, Mediana, ni lyck-
ligo drömmare; ni säger ingenting.