jag bör alls icke tala Om min resa på kontinenten, utan att iakttaga det första tillfälle jag kan, att uitrycka min tacksägelse såsom enr gelsman för det hjertliga mottagande jag rönte hvar jag kom (bifall). Jag säger: såsom epgelsman; ty det är något ovanligt i verldens annaler, att en utlänning besöker nåstan alla länder på koniinenten och der träffar män, beredda att offentligt visa sin likstämmighet med de politisza grundsatser han sjelf hyllar i sitt eget land. Jag säger ännu en gång: det faktum, att en engelsman i utlandet emottages på detta sätt, intygar, att våra sympatiers krets vidgas; ati den sfer, hvari den politiska verksamheten z2rbetar, blir större med hvar dag (hör, hör!j. I stället för att se på hvarann med ilskna, afundsjuka blickar — något som utmärkt Europas nationer — stå alla färdiga att betrakta sina intressen under en vidare och mera ädel synpunkt, samt att på samma sätt se sina grannars intressen; och vi nalkas den tid, då vi alla skola anse våra fördelar öfverallt gemensamma (bifall). Nåväl, mine herrar! på dessa tvenne de yttersta punkterna af mina resor varseblef jag ett märkvärdigt skaplynne: jag fann den orientaliska typen under tvenne motsatta ytterligheter. I Andalusien såg jag mohriska qvarlemningar, synliga i folkets klädedrägter, bruk och byggnadssätt; i Moskwa fann jag tartariska återstoder; på samma sätt bevisade genom folkets klädsel, vanor och arkitektur. Jag leddes häraf till den betraktelsen, som jag giorde i hvarje mellanliggande l:nd, dit jag kom: vi äro alla lika; det är en så liten verklig skilnad emellsin oss i de andliga förmögenheterna ... huru kommer det då till, att folken i vidt skilda länder så länge varit fiender? Det är en liten komedi, nyligen i Paris gifven med stort bifall och som kallis Faute de sentendre, eller: i brist på att ömsesidigt förstå hvarandra. Förloppet är följande: pjesens olika partier börja med att missförstå de särskilda föremål för sina fördelar, som de hvar för sig hafva; och det går så genom två eller tre akter, hvarunder partierna invecklas i de största svårigheter och verkligt lidande; men på slutet upptäcka de, att alltsammans utgjort misstag eller brist på att hafva förstått hvarann, och alt om detta ej egt rum, de ej skulle lidit något af det slaget. Nu tror jag, att i bela Europa samma komedi blifvit spelad emellan de resp. regeringarne, till följd af hrist på ömsesidigt godt förständ (bifall). Likväl hafva vi under många tider ej spelat en fars eller komedi, utan en sorglig tragedi, allt af samma orsak. Vi hafva slutligen ej annat än ett gemensamt intresse och ett gemensamt mål; och om j allenast utfinnen medlet (och vi äro stundom i Manchester högmodiga nog, ait säga oss hafva hittat nyckeln till denna hemlighet), hvarigenom j kunnen göra klart för alla Europas nationer, -att deras intressen äro likstimmiga och deras mål desamma, så skolen j skänka menskligheten en större välsignelse, än någon som blifzit den meddelad sedan verldens skapelse. Nåväl, mine herrar, jag fann i det land, som måste intressera 0o3s mest af alla — jag menar I:alien — ett nytt lif uppspringa; och när jag forskade efter orsakerna dertill, upptäckte jag dem i ett tankens och intelligensens framskridande till följd af folkuppfostran. Man bar i Ialisn gjort stora ansträngningar för folkets odling. Jag fann till min förvåning i hvarje stad — älven i städer af blott 435 till 20,000 invånare — flera barnskolor, underhållna på enskild bekostnad, och ställda under inseende af italienska Nobili. Jag såg en sådan skola i Turin, der en markis dagligen infann sig, red ut med barnen på sin häst och deltog i deras lekar. T:ll hans heder vill jag nämna hans namn: det var en markis Dazalio, broder till författaren af de skrifter j sett öfver Italiens närvarande ställning. I Italien finnas nu — hvad j här alltid baft — ledande andar, stora individualiteter, i hvarje stad. Utmärkta män hafva utarbetat skrifter och afhandlingar öfver alla samhällsfrågor af vigt. I hvarje italiensk stad gifvas nu personer, som mad högsta värma omfatta ej blott skolorna, utan förbättrandet af fängelseväsendet, och hvarje ämne, stående i sammanhang med folkets andliga förkofran. I afssende på politisk ekonomi blef jag förvånad öfver det antal personer jag fann i Italien, som hafva sympati för våra praktiska bemödanden. Hvarje jurist, hvarje statsman i Italien studerar politisk ekonomi såsom en del af sin uppfostran, och häraf uppkommer det stora intresse för den frågan, hvarom vi kämpat i England så länge och så varmt, Inflytelsen af allt detta har bragt sakerna på den närvarande punkten. Om ni slutligen frågar mig, hvad som af allt detta under min långa resa på kontinenten ställer sig för mitt minne med största nöje, så bör jag säga er, att det är Italien och italienerne (hör, hör!). Det är ej blott för deras monumenter; det är ej allenast derföre, att de tvenne gånger gifvit Europa och menskligheten den civilisation den besitter; men cet är för den sinnesstämning, som deras utmärkta män i våra dagar hysa och utbreda., — Talaren öfvergick sedermera till andra ämnen, isynnerhet rörande frågan om studium af de moderna språken, hvarvid han framkastade, att ehuru franskan nu utgör civilisationens allmänna meddelningsmedel i Europa, torde engelskan efter hundra år blifva ännu allmännare. — Högsta domstolens utslag i Sjöbergska tryckfrihetsmålet är nu expedieradt, och målet rättvisligen återförvist till ny behandling i afseende på den till juryns besvarande framställda frågan. I anseende både till prejudikatets vigt och den uppmärksamhet, hvarmed detta mål hittills blifvit följdt, meddela vi här sjelfva resolutionen. som är af den 30 November: