UTRIKES. SCHWEIZ. oo Den 22 November, samma dag som fälttåget öppnades mot Luzern, ryckte den 3f Zä ichare bestående divisionen Gmär in i Zug, enligt kapitulationen, och besatte staden med 2 bataljoner. Man trodde att de derstädes af Söndringsförbundets krigsråd förlagda 3000 man Schw;zare skulle göra motstind; men då stadsboerna högtidligt smyckade staden, uthängde edsförbundets flaggor ur alla fönster och med glädjerop helsade de intåigande edsförbundstropparae och deras hvita fredsfamor, drogo Schwyzarne harmsna och totande sin väg ur staden och ur kantonen. Då Zugs egna tropPar redan förut efterkommit den af Landtirådet (representationen) kort före Zäricharnes ankomst ratificerade kapitulationen och aflemnat sina vapen i Zugs tyghus, fortsatte äfven Zä Ticharne sitt tig i Schwyzarnes spår, längs åt Zugsjöns östra strand, till Arts i kanton Schwyz. Sedan Zugs invånare sålunda voro åter öfverlemnade åt sig sjelfva, samlade de sig i tusental vid sjöstranden, hvarifrån de kunde se hvar kano: blixt på den vestra eller Luzernska stranden, och huru slagtningen småningom drog sig söderut långs densamma, allt närmare staden Luzern. Den 23 ryckte edsförbundets reservbrigad Keller in i Schwyz, på kantonens norra sida, vid Zuricbersjön. Utan svärdsbg fortsatte de tåget öfver Reichenbury, Schibelbach och Siebnen till Lachnen; der möttes de af en deputation, som begärde att kapitulera. I följd häraf blef ett fördrag aflutadt, enligt hvilket distriktet March underksstade sig edsförbundsdagens beslut och utfäste sig att alväpna sin landstorm samt vid ansvar uppfordra sin frånvarande beväring att återvända hem och nedlägga vapen. Den 24 middagstiden inryckte de segrande edsförbundstropparne i Luzern, under ändlöst jubel af stadsboerna; divisionerna Ziegler, Do nats och en afdelning af divisionen Ga är höllo på samma gång sitt intåg. Flera hundra fanor, smyckade med blommor och inskrifter, svajade på husen emot edsförvandterna. Der 25 utfärdades kallelse till en folkförsamling i Luzern, som skulle bållas dagen derpå, för att välja en provisorisk regering, i den förra men safvikna regeringens ställe. Edsförbundstropparne skulle dessförinnan aftåga till urkartonerna. Man berättede, såsom tillförlitligt, att Unterwalden redan bade tjort anbud att underkasta sig, cch att Schwyz skickat en parlamentär. Medan en del af edsförbundets kantcner sålunda stridt tappert och c ed framgång, kunna segrarne icke dölja sin barm öfver Tessinarnes feghet. Till antal öfverlägsna de till dem från S:t Gotthsrdt nediommande männen från Uri och Unterwailden, ropade d:, när morgontöcknet skingrsdes och de fingo syn på bergsboern2: Ha! Tyskarne med sina jernhjertan!s (Ab! I tedeschi col cuore di ferro!) och flydde; blott artilleristerna och skarpskyttarne höllo stånd; de kommo till och med att slutligen stå bakom fiendernas rygt, så brådstörtadt följde dessa den flyktande mängden i spåren, och hade snart kommit efter den igenom det vådliga passet vid Dazio grande, utan att finna det försvaradt af en enda man; fastän tretio skulle varit nog att der bejda dem. L3ckligtvis för kanton Tessin furisatte Tyskarne, icke sitt tåg lingre än till Faido, och togo der, samt i det förut eröfrade Airolo, i all maklighet qvarter; ty härigenom vann den kestörta styrelsen i Bellinzyna tid att åter utsända de ända dit flydda tropparne, och förlägga dem bakom förskansningar vid bron öfver Moesa, samt invänta förstärkningar från Graubönden. Mellan 2 och 300 skarpskyttar derifrån voro der församlade inom tre dagar — den 20 November — och 200 från Locarno och Ciscenere i Tessin; och den 22 på morgonen begynte Urierna och Unterwalderna tåga hem igen; möjligen till följd af någon telegrafisk signal om edsförbundstruppernas tåg emot Luzerns gräns; återtåget skedde nästan lika hastigt, som nedmarchen från S:t Gotthard 3 dagar förut. En temligen stark troppefdelning från Tessin skickades nu efter dem, men man väntade icke, att det skuile komma till någon fäktning. Från Airolo medförde söndringsförbundstropparne ett icke obetydligt krigsbyte, som de der gjort, jemte 47 fångar samt sina döda, omkring 35 eller 6. När edsförbundstropparne intågade i kanton Luzern, mottogos de högtidligt i Adelboden, Reiden och Dagmersellen af invånarne, som förde edsförbundets röda korsfana och helsade dem som befriare. I Reiden skyndade gamla och unga, att med aila de redskap som voro till bands undanrödja förhuggningarne, och fylla de öfver vägarne gräfda dikena; de spände hästar för ektstammarne, att släpa ut dem till skogs eller i tvärdikena, och banade sålunda väg för tropparne. De så mycket omtalade minorna anvisades äfven och undersöktes af förtroppar från Basels landskap, men befunnos tomrma. Enabanda bistånd af invånarne hade edsförbundstrupperna rönt i Freiburg, på vägen förbi Murten, hvilket hade till följd att landstormens skyttar, som lågo i bakhåll på ömse sidor om vägen, icke sköto på vägrödjarne, hvilket nog skulle hafva händt, om dessa varit edsförbundets egna pionnierer. Ett radikalt blad i Bern har nu haft det oförståndet att framställa denna omständighet såsom följden af en dråplig krigslist af brigadehefen Kurz hån Bern, hvilken skulle hafva tvingat qvin or, barn och guboo ds RN An ARh data har I Sin