damål som dess företrädare, kallades ifiån sin lysande ställning såsom marskalk inom det franska kejssredömet, erhöll ban då, med familj, 66,666 rdr 32 sk., och för ingendera al dem var något tillägg från Norge då ännu i fråga, och det vill väl synas, som borde föreningen för båda rikena medföra den öm:esidiga fördelen af för första hufvudtiteln någo: lindrade utzsifter på båda ställena. Förhållandet 3r äfven i ett annat afseende mycket olika nu, emot hvad det var med vår nuvarande konung såsom kronprins, ty h2n hade inga bröder, som kunde komina i behof att påkalla någon omsorg ifrån statens sida. Hvad menar väl hr von Hartmansdorff med sina les Enfants de France? citatet är bertadt ifrån ett land, som ej gerna godkänner hvad som hertas ifrån regimen före 4789; men kanhända att hr von Hartmansdorff vill hänföra siaa les Enfants de France till den bekanta maximen hos Ludvig den fjortonde, att Yetat Cest moin, i hvilket fall det lika litet i Sverige, som nu i Frankrike, lärer kunna tillvinna sig någon tillämpning. Om hr von Hartmansdorff dermed menat, att lisa bröder bör ske lika rätt, så hade han i mig funnit ca uppriktig anhängare, som likväl äfven ifrån detta förhållande hemtet anledning alt emotsätia sig det fordrade stora anslaget, just derföre, sti dei i alltför betydlig mån skulle minskat tillgångarne för hvad som kunde fordras för de öf-riga prinsaroe. Jag har aldrig kunnat göra mig rätt begripligt. hvarföre en kronprins skall hafva större anslag och behböfva mera utsträckt bofhållning än sina bröder, då jag icke antoger praxis såsom något oeftergifligt rättesnöre och då det dessutom är alltför osäkert hvilken som iblind arflurstar en gång blifver thronarfvingen, hvilket allt beror på ödet och på Försynens skickelse. Det förekommer mig äfven underligt, att man aldrig synes vilja fästa någet afseende vid de 200,000 rdr, hvilka, utom första bufvudtitein, till kungahuset utgår ifrån Rissgäldskontoret. Om Konungens rådgilvare, genom tillstyrkandet af en lägre anslagssumma, visat sig i någon mån hafva varit bekanta med det allmänna tänkesä!tet, om Konungens rådgifvare hade vid anslagets äskande fistat den uppmärksamhet, ehuru aktningen för Riksständerna i min tanka hade fordrat, att på en gång antyda huru förhållandet borde blifva vid en inträffande förmälning, och om vid salil detta något billigt afseende visat sig hafva varit fåstadt vid folkets förmåga att bära ökade skatter, ehuru man ej vill erkönna sådant vara förbanden när man anvisar på bankovins!en, hvilken likvål i sjelfva verket ieke är något annat än resultatet af de låncbehöfvandes svett och möda, och sålunda icke ett bevis på natiopal-förmögenhetens tillvext. Om, säger jag den kongl. propositionen, i detta ärene åtmin stone, varit något annorlunda stämd, så hade jag visserligen icke ilest eller orsakat denna diskussion, som, i anseende till sskens natur, alltid mås:e innebära ett stort obehag, särdeles för den, som af pligikänslen fisner sig manad att dervid åsidosätta sina socala förhållanden; och vågar jag till buset och till hela Allmänhet2n framställa den frågsn: : Hvems har varit felet? Tror man, att upplysningen verkar ingenting? tror man, att ibland den större allmänheten ej är kändt, alt de amerikanska Förenade Fri-siaternas president, att statschefen för 29 millioner menniskor, i årligt appanage uti det dyra Ancrika blott har 400,000 rdr riksgäld:; och kan man under sådana förhållanden föreställa sig, att det ej skulle väcka någon uppmärksamhet, att man af det fattiga Sverige bogir 100,009 rår banko för en ung prins för dess första inträde i verlden, för att vid förmälningstillfället otvifvelaktigt begära tillägget af ytterligare 30,000 rdr, utan afseende på det bidrag Norge tvifvelsutan kommer att lemna. Om hr justitiestatsministern, i afseende å dess tjensteåligganden, vid behandlingen af denna frå kommit! i bågon kollision med h. exc. rik s så förstår jag ej, att Konungens öfriga rådgif vare icke något mera lagt märke till frågan vigt, såsom politisk och såsom. inverkande på folkets begrepp om herrar rådgifvar i om ställningar och förhållanden i la det Järer vara ett temligen verldsbekant fenomen, att sympathierna för folken l!egnas hi nere, pär man stiger upp till iaburetten. Där rr ästsiitenO — Ea insändare af en artikei kallad: Et! ora 3 förtroende Hill general-tull-styrelsen , an:e