Genevieve: Förlåt, min herre, jag anser mig
inte längre böra missbruka er godhet; allt är
nu åter lugnt och stilla; om några få minuter
är jag åter i mitt hem. Kom ihåg hvad en
vän sade: ni blottställer er, min herre.
Maurice: Jag förstår, ni afskedar mig, och
det utan att ens säga mig hvad jag skall svara
på de frågor, man torde göra mig om er.
Genevieve: Svara, min herre, att ni mötte
ett fruntimmer, som kom ifrån ett sjukbesök i
förstaden du Roule, att detta fruntimmer gick
bort på förmiddagen och gick hem klockan
elfva på aftonen, utan att veta hvad som till-
dragit sig, helst hon tillbragt hela dagen i en
aflägse trakt af staden.
Maurice: Ja, i något aristokratnäste ... till-
stå, medborgarinna, att då ni begärde mitt bi-
stånd, skrattade ni i mjugg öfver att jag gaf
er det.
Genevieve: Jag! Hur kan ni säga det?
Maurice: Jo, en republikan blir er försva-
rare och sviker sin tro, hvarken mer eller
mindre.
Genevieve: Ni misstar er, medborgare, jag
älskar republiken lika högt som ni.
Maurice: Nå väl, då har ni ingenting att
dölja. Säg mig då, hvarifrån kommer ni?
Genevieve: Ack, jag ber, min herre...
Maurice: Ni ber mig inte vara frågvis, och
med detsamma gör ni allt för att reta min
nyfikenhet. Det är icke ädelt af er. Jag ber,
skänk mig åtminstone något förtroende. Har
jag icke gjort mig förtjent deraf?... Vill ni
inte säga mig med hvem jag har äran att tala?