Genevieve: Förlåt, min herre, jag anser mig inte längre böra missbruka er godhet; allt är nu åter lugnt och stilla; om några få minuter är jag åter i mitt hem. Kom ihåg hvad en vän sade: ni blottställer er, min herre. Maurice: Jag förstår, ni afskedar mig, och det utan att ens säga mig hvad jag skall svara på de frågor, man torde göra mig om er. Genevieve: Svara, min herre, att ni mötte ett fruntimmer, som kom ifrån ett sjukbesök i förstaden du Roule, att detta fruntimmer gick bort på förmiddagen och gick hem klockan elfva på aftonen, utan att veta hvad som tilldragit sig, helst hon tillbragt hela dagen i en aflägse trakt af staden. Maurice: Ja, i något aristokratnäste ... tillstå, medborgarinna, att då ni begärde mitt bistånd, skrattade ni i mjugg öfver att jag gaf er det. Genevieve: Jag! Hur kan ni säga det? Maurice: Jo, en republikan blir er försvarare och sviker sin tro, hvarken mer eller mindre. Genevieve: Ni misstar er, medborgare, jag älskar republiken lika högt som ni. Maurice: Nå väl, då har ni ingenting att dölja. Säg mig då, hvarifrån kommer ni? Genevieve: Ack, jag ber, min herre... Maurice: Ni ber mig inte vara frågvis, och med detsamma gör ni allt för att reta min nyfikenhet. Det är icke ädelt af er. Jag ber, skänk mig åtminstone något förtroende. Har jag icke gjort mig förtjent deraf?... Vill ni inte säga mig med hvem jag har äran att tala?