från den tanken att finna vänskapen bland dem
som hade samma mål.
Äfven i det himmelska rikets aflägsnaste pro-
vinser emottogos Fi-ho-tis skrifter med största
bifall. Herrarne citerade honom vid sitt the
och damerna undrade om han såg bra ut; men
detta bifall, detta intresse han ingaf nådde al-
drig Fi-ho-tis öron. Han skådade ej de leen-
den han framlockade med sin humor, eller de
tårar han förorsakade med sin pathos. All den
verkan han varseblef af sitt rykte, var de smä-
delser för hvilka han oupphörligen var ett mål
i Pekings tidningar, och der han hvarje vecka:
kunde få läsa hvilken eländig stackare han var.
Den ena tidningen kallade honom en vanvetting,
den andra en usling, en tredje påstod på fullt
allvar att han var puckelryggig, en fjerde att
ingen af hans tankar stod att finna i Confusii
verk. I Peking är hvarje anspråk på origina-
litet detsamma som att vara saker till det
gröfsta brott. Visserligen funnos äfven tidnin-
gar som ej så mycket smädade, som ej mer
misstydde honom. . Han fann sina satser för-
vridna på allt möjligt sätt. Han kunde ej för-
svara dem, men hans smieckrare tröstade ho-
nom med att sanningeh dock till slut skulle
segra, och efterverlden låta honom vederfaras
rättvisa. O! tänkte Fi-ho-ti, sär jag då dömd
att anses som ett missfoster hela mitt lif för
att belönas efter döden? Finnes då ingen rätt-
visa för mig, förrän jag ej längre kan åtkom-
mas af illviljan? Sannerligen är ej detta en
olycka! — Ganska sannt. — Det var blott
den hödvändiga följden af att ega etl ansedt
namn.
Fi-ho-ti, började. nu inse att sträfvandet efter
rykte var ett irrbloss. Han var likväl lättro-
gen nog att följa ett annat irrbloss, hvilket var
lika bedrägligt. Han sade till sig sjelf. — Det
var en dum fåfänga af mig att vilja lysa. Må
mitt hjerta lyfta sig mot ett ädlare mål, —
må mitt enda bemödaände blifva att undervisa
andrä.
Sedan han fattat detta sublima beslut, vände
han uteslutande sina tankar på allvarligare äm-
nen, och blef strängt samvetsgrann i sina skrif-