från den tanken att finna vänskapen bland dem som hade samma mål. Äfven i det himmelska rikets aflägsnaste provinser emottogos Fi-ho-tis skrifter med största bifall. Herrarne citerade honom vid sitt the och damerna undrade om han såg bra ut; men detta bifall, detta intresse han ingaf nådde aldrig Fi-ho-tis öron. Han skådade ej de leenden han framlockade med sin humor, eller de tårar han förorsakade med sin pathos. All den verkan han varseblef af sitt rykte, var de smädelser för hvilka han oupphörligen var ett mål i Pekings tidningar, och der han hvarje vecka: kunde få läsa hvilken eländig stackare han var. Den ena tidningen kallade honom en vanvetting, den andra en usling, en tredje påstod på fullt allvar att han var puckelryggig, en fjerde att ingen af hans tankar stod att finna i Confusii verk. I Peking är hvarje anspråk på originalitet detsamma som att vara saker till det gröfsta brott. Visserligen funnos äfven tidningar som ej så mycket smädade, som ej mer misstydde honom. . Han fann sina satser förvridna på allt möjligt sätt. Han kunde ej försvara dem, men hans smieckrare tröstade honom med att sanningeh dock till slut skulle segra, och efterverlden låta honom vederfaras rättvisa. O! tänkte Fi-ho-ti, sär jag då dömd att anses som ett missfoster hela mitt lif för att belönas efter döden? Finnes då ingen rättvisa för mig, förrän jag ej längre kan åtkommas af illviljan? Sannerligen är ej detta en olycka! — Ganska sannt. — Det var blott den hödvändiga följden af att ega etl ansedt namn. Fi-ho-ti, började. nu inse att sträfvandet efter rykte var ett irrbloss. Han var likväl lättrogen nog att följa ett annat irrbloss, hvilket var lika bedrägligt. Han sade till sig sjelf. — Det var en dum fåfänga af mig att vilja lysa. Må mitt hjerta lyfta sig mot ett ädlare mål, — må mitt enda bemödaände blifva att undervisa andrä. Sedan han fattat detta sublima beslut, vände han uteslutande sina tankar på allvarligare ämnen, och blef strängt samvetsgrann i sina skrif