dan genom nämde kanslibehandling, eller på
andra sidan genom kanslerers, biskopars, kon-
sistoriers och direktioners befattning med hvar
sina särskilda provinser af läroverket. Det torde
slutligen deraf äfven framstå såsom klart, att
Sverge i fordna tider. och ännu för icke sär-
deles lång tid sedan verkligen egt en läroverks-
styrelse, visserligen under olika former på olika
tider och mer eller mindre ofullkomlig, men
att denna styrelse dock småningom utvecklai
sig till en sjelfständig, från andra olikartade
befattningar frigjord, och sålunda äfven små-
ningom rärmat sig möjligheten att kunna bät-
tre motsvara sin bestämmelse, till dess den vid
4809 års statshvälning åter boriblandades, för
att en tid bortåt hufvudsakligen endast qvarstå
på papperet och ändtligen år 4833 helt och
hållet. — borttappas.
Bidrag till latinets historia i den kristna
tiden. Latintalandet. Latinskrifvandet af Rau-
mer (i 3:dje delen, 4:a afdelningen af Geschichte
der Pzelagogik, Erlangen 41847), är en inne-
hållsrik och särdeles upplysande framställning
i en af läroväsendets nuvarande vitalfrågor, med-
delad af hr J. A. Dahlström. Vi rekommen-
dera denna lärda och grundliga uppsatts till
alla deras bebjertande, som på latinets talande
och skrifvande i vår tid lägga så stor vigt.
Raumer talar ej blott sjelf, utan citerar en stor
mängd andra tyska filologers yttranden, som
instämma i latintalandets och latin skrifningens
upphörande, på det att det egentliga studium
af klassikerne, för innehållets räkning, derige-
nom måtte vinna, och tid besparas till mera
inhemtande af grekiska. Wolf (Fredr. Aug.)
säger: Skrifniog på ett språk hör icke till
begreppet af dess studium. Man kan vara be-
kant med forntiden, och likväl icke vara i stånd
att skrifv2. — De stora lz:tinkännarne skrifva
vanligen diligt. — Till en verklig färdighet i
latinskrifning, säger khan på ett annat ställe,
skulle få hinna, ty det erfordras en ganska
stor skicklighet dertill,y ätt emot naturen, som
egentligen anvisat hvar och en blott ett språk,
likasom ett fädernesland, bemäktiga sig tvenne
språk ända till förmåga att skrifva och tala
dem; och blott de kunna öppna sin mun vidt
till att göra påståenden häutinnan, hvilka sjelfve
icke förmå uppfylla några sådana fordringar.
Med dessa yttranden af Wolf öfverensståm-
mer, frin en helt annan sida, Jacob Grimm
helt och hållet. Språket,, säger hen, ir en
hemlighet, som man icie märker på, icke vet
af, som inplantar sig i ungdomen och stämmer
våra språkorganer för de egendomliga foster-
Tändska tonerna, böjoingarna, vändningarn2, bård
heterna eller mjukheterna; på detta intryck
Beror dena der outplånliga, längt:nsfulla känsla,
som griper hvarje menniska, då i fremmande
land hennes eget språk och tungomål ljuder i
hennes öron; tillika beror derpaå omöjligheten
att lära ett utländskt språk, d. ä. att dermed
blifva innerligt förtrogen och fullt mäktig att
använda det (i tal och skrift). Det var derpå
man, enligt Tzetzes, syftade med Ceerops dubbla
natur, neml. på hans kunskap i tvenne sprik.
I sjelfva verket borda hvar och en, som vili
karet tvenne språk, hafva dubbel kropp och
själ.n
Läroverksreformen i Carlstad at br Eken-
dahl, utgör en historik öfver den bekanta skol-
verksförbättring br biskop Agardh försökt, och
de svårigheter han mött på sin väg. Hr E.
kommer till den slutledning, att gymnasiets och
nederskolans sammanslagning i Carlstad borde
hafva företagits innan Wermländska elementar-
skolans upprättande, emedan organisationen i
det öfre cch nedre läroverket efter denna tid
blifvit inbördes olikartad, och stora hinder här-
igenom lagts för föreningen. Hr BE. säger:
Hade biskopen före den nya metodens infö-
rande i skolan endrägtigt och gemensamt med
alla, både gymnasiets cch skolornas lärare,
småningom och efier en plan utfört den åsyf-
tade läroverksförändringen, så skulle han utan
tvifvel med mindre obehag och mera säkerhet
kommit till målet. I detta fall hade möjligen
metoden- måst underkastas betydande modifika-
tioner. Då hr A. icke visar sig obenägen för
sådana, frågar man förundrad efter orsaken till
en gång läroverkareformen i Carlstad tagit. I
sakernas närvarande ställning synes en tillfreds-
ställande lösning af tvistefrågan ytterst svår.
Femte häftet meddelar mot slutet en förord-
ning rörande reformen af de lärda skolorna i
Danmark. Det är en af Eagelstoft, Hansen cch
Kolderup-Rosenvinge undertecknad, d. 25 Juli
4845 utgifven provisorisk plan för Metropo-
litanskolan, Odense katedralskola och Koldings
lärda skola.
I andra irgångens 4:2 bäfte fioner man fort-
sättningen och afslutandet af hr Ekendabhls i
3:e h. 4:a irg. förekommande uppsatts om
metoden för den Grekiska elementarundervis-
ningen. Förf. gör här bufvudsakligen en exposå
af den s. k. Hamiltonianismen, eller systemet
af lärokurser i språk, uppsatte med mellanra-
dig, (mer eller mindre) ordagrann öfversättning.
Han härleder detta system ända från Raticb,
skildrar Jacotots lärosätt och kommer slutligen
till de i våra dagar så talrika interlinearisterne.
Hr E. framhiöller de i många fall onekliga o!orm-
ligheter, för att ej säga besattheter, hvartill åi-
skillige läroboksförfattare på denna vög förirrat
sig; och citerar dervid några rätt i ögonen sprin-
ginde exempel både på fransk, tysk och gre-
kisk språkbehandling af sällsammaste slag. Hr
E. anmärker med mycket skäl, att om den
mellanradiga öfversättningen på detta sätt gö-
res obegripligare än sjelfva texten, som den
är ämnad att för lärjungen tyda, så har man
ingenting vunnit. (Forts. följer.)