UR MINNESSANGEN TILL E. G. GEIJER,
af d:r J. Börjesson.
Det Svenska folk, på mistning som på vinning
Så alltid rikt, nu står med lutad tinning,
Och räknar, mäter sina nya sår
På blottadt bröst, som jernhårdt år har slagit,
De stora offer, vintern med sig tagit,
Då hånande han ändtligt från oss går.
Först slogs hon sönder, Lyran uli Norden,
Som klingat skärast öfver fosterjorden,
Som gret så menskligt, så odödligt log.
Och sen en ton för klagan i vår smärta
Det oss beröfvat, af det Svenska Hjerta
En del det derpå också med sig tog.
Och när nu solen är i våra dalar,
Och frågar Fyris stränder, lärosalar
Om der dess älskling och dess häroid är,
Hvars stämma brukat förr omkring sig: samla
Det ubga glada och det visa gamla,
Det svaras: O, sen länge icke här!
Och när sen hit kring Mälarns strand hon ilar,
Och med sin blick på Birgers murar hvyilar,
Och frågar böljor, stoder, torn och borg,
De Nio frågar hvar han väl månd vara,
Så höres Clio ljusets stråle svara:
Ej fråga här kring gator och kring torg;
Sök efter Honom nere uti grafven —
Fast hellre bortom, öfver azurhafven —
Om der ditt ljusa öga honom ser.
Bär dit en blomma utur Nordens vårar;
Lägg till Hans fot en utaf Sveas tårar,
Ty bland oss här vår Geijer är ej mer!
Han är ej mer! O hvilka djup af smärta
I dessa ord ner i den minstes hjerta,
När bort hans lilla enda döden tar!
Men när ett fosterland går att förlora
Det bästa af det goda, ljufsta af det stora,
Dess lust och ära ifrån bättre dar;
När som ett folk står opp och samfäldt klagar,
Att ljuset taget är ifrån dess dagar,
En stjerna mindre det i natten har;
När innerst uti mensklighetens tempel
Förgängelsen sin mystiskt hemska stämpel
På snillets gudapanna trycka får,
Bå går en suck utöfver jorden, tiden,
Och med sin krans från lutad tinning vriden,
I tårad blick odödligheten står.