sina lärjungar, och hufvudinnehållet af hans öfver-
ste-presterliga bön. Bäre hela vårt förhållande der-
om vittnesbörd!
Efter dessa stora ämnen ställer jag, såsom ett
mycket ringare, min önskan om det högvördiga
Ståndets fortfarande förtroende till sin åldrige tal-
man. Mitt deltagande i riksdagsärender började vid
regementsförändringen och borde nu upphöra. Ur-
lofvet får ökad anledning af en ofta återkommande
sjuklighet, som trycker denfrån barndomen svage,
alltid sträfsamme. Min Konungs nådiga kallelse
och, såsom jag förmodar, det högvördiga Ståndets
vilja hafva kommit mina betänkligheter att vika.
Mina tänkesätt äro kända, enligt vitsord af den
store Konung, hvilkens minne jag vördar. På dem
skall man icke heller nu misstaga sig. Men de af-
tagande krafterna vinne undseende, starkare stöd
och den broderliga handers ledning! Vid allt, som
kan vara bristfälligt hos oss gemensamt, iklädom
oss kärleken , hvilken är fulikomlighetens band!
Fridens Gud gifve åt denna riksdag ett lugnare
lynne, och välsigne den!
— Af landtmarskalkens tal meddelas följande
utdrag, hvarom för öfrigt intet vidare är att
säga för tillfället:
Sveriges Ridderskap och Adel har dyrbara min-
nen att häfda och stora efterdömen inom sig att
följa. Rikets första stånd, ej blott till namnet, har
Ridderskapet och Adeln visat sig värdigt denna ut-
märkta plats, så väl då det gällt att i strid emot
utvärtes fiender värna fosterlandets ära och sjelfstän-
dighet, som då inhemsk söndring satt konungamak-
ten eller den lagbundna friheten i fara. Rättighe-
ten att såsom reprasentanter för Svenska Folket för-
svara och vårda dessa begge dyrbara vilkor för sam-
hällets bestånd och utveckling innefattar ock plig-
ten att tillse, det ingendera rubbas eller vanvårdas.
Så hafva våra fäder tänkt och handlat, så skola, jag
är säker derom, jemväl nutidens Ridderskap och
Adel tänka och handla.n